Till Felicia
Ronnie och jag best�mde oss �r 2005 att vi skulle f�rs�ka f� ETT barn till, men vi skulle inte b�rja direkt utan planera f�r att f� runt sommaren 2006, eftersom att Ronnie �r ledig maj-augusti vanligtvis.
S� vi v�ntade och i augusti best�mde vi oss att b�rja...f�rsta f�rs�ket, gav inget. Men andra g�ngen gav resultat. D� jag gjorde positivt grav test s� gav det ett starkt plus. Det var v�l inte s� konstigt i sig(nu efter�t har jag h�rt att om man v�ntar tvillingar brukar det ge ett starkt plus).
S� jag ringde och best�llde tid hos barnmorskan Elisabeth Kindgren som �ven var barnmorskan d� jag v�ntade Nathalie. J�ttebra tyckte jag, eftersom jag redan visste vem hon var och hon kanske kom ih�g mig med(vilket hon gjorde). Vi tyckte b�de ronnie och jag j�ttebra om henne d� vi gick med Nathalie. S� vi b�rjade g� hos henne sen.
Allt bra men snart b�rjade illam�endet, och en enorm tr�tthet...jag var hemskt tr�tt d� jag var gravid med Nathalie med(fast d� jag v�nta Oskar m�dde jag utm�rkt hela tiden, ingen tr�tthet eller illam�ende d�). Illam�ende var jag med d� jag v�nta Nathalie, men det h�r slog priset totalt.
Jag minns en h�ndelse speciellt d� jag tyckte det var lite komiskt med, det var en morgon...ronnie jobbade. Jag skulle ge barnen mat, kokade gr�t och det var hemskt jobbigt att mata Nathalie f�r jag m�dde hemskt illa. Nathalie var snart 2 �r d�. Jag klarade att mata henne, den g�ngen . Men sen d� jag skulle diska kastrullen gr�ten var i, jag rusade in p� toa och spydde som en gris. Nathalie stog i d�rr�ppningen och bara stirrade p� mig, det var lite komiskt. Hon s�g v�ldigt fundersam ut. D� visste ju inte barnen att jag var gravid heller, jag ville ju v�nta till efter v12 eftersom missfallsrisken �r ju stor till dess. ...
Ja, livet fl�g vidare med massa tr�tthet och illam�ende. Jag m�dde mkt mkt mkt mkt mer illa �n med Nathalie och var mkt mkt mkt mkt mer tr�ttare �n med henne. Visst t�nkte jag mkt att det var konstigt att jag skulle m� s� som jag gjorde. Men samtidigt t�nkte jag att jag har tv� barn redan, kanske inte lustigt jag var s� tr�tt.
Jag var p� l�karkontroll, runt v12 sen. Ber�tta om illam�endet och fick tabletter f�r det, hj�lpte f�ga. Hon lyssnade p� den lilles hj�rta, det slog fort fort, sv�rt tyckte hon att f� tag p� den f�r den var inte stilla. Men antagligen �ndrade dom b�da l�ge.
S� var det dags f�r ultraljudet, som jag aldrig l�r gl�mma. Det var den 22e december 2005. Ronnie och jag var f�rv�ntansfulla att f� se den lille. S� vi l�g d�r, p�b�rjade unders�kningen...�r allt bra fr�gade jag f�r jag tyckte hon som utf�rde unders�kningen var lite tyst. Jo, sa hon men det ser ut som det �r tv�.
Ronnie och jag tittade p� varann, tankarna b�rjade flyga i huvet...ekonomi, bil, ska vi skaffa hus nu...allt! Klarar vi det?? Det var hemskt m�nga tankar. Jag blev lite chockad f�r jag b�rjade skratta. Visst blev vi glada, men chockade. F�rst trodde jag att hon sk�mtade om att det var tv�, men sen s�g jag med tv� huvuden brevid varann.
Dom r�rde sig hela tiden, det var himla mysigt. Vi fick en bok med oss som handlade om tvillinggraviditet. Sen hade vi tid hos barnmorskan, eftersom jag skratta s� dant s� trodde hon f�rst jag gr�t, s� hon blev lite orolig. Men s� fick hon veta nyheten med, och blev s�klart glad hon med. Det �r ju r�tt ovanligt med tvillingar. Hon fick veta att min farmors mamma var tvilling, allts� min farmors mormor fick tvillingar. S� hon sa det g�r i arv och det var fr�n henne som detta kom. Vi pratade mkt om detta, vi var ju s� chockade. S� d�r fick jag svaret varf�r jag m�dde som jag gjorde. Vi fick veta med att vi kommer f� g� p� m�nga mer kontroller, ultraljud. Fick veta med att det �r mer komplicerat att v�nta tv�, kan h�nde mer p� v�gen.
S� sen ber�ttade Ronnie f�r sina f�r�ldrar om tvillingarna, dom blev givetvis chockade med, och glada. Jag ber�tta f�r mina, som blev j�tteglada och f�rv�ntansfulla. Jag minns att jag skulle tala om f�r Oskar att han skulle f� fller syskon. Han trodde inte p� mig f�rst, tv� sa han...det tror jag inte p�. Sen visade jag ultraljudsbilderna, d� fatta han.
�n syntes det inte att jag var gravid, men efter min f�delsedag 28e dec b�rja magen v�xa direkt. Sen b�rjade det riktiga allvaret. Illam�endet blev b�ttre efter n�gra m�nader. Men jag b�rjade f� sammandragningar, blev riktigt tungt.
S� redan i Mars m�ste jag be Ronnie ta ledigt f�r jag blev sjukskriven, pga sammandragningar, ryggv�rk...tr�tthet.
S� fick han ta tag i det mesta, jag orkade inget och jag blev tillsagt att vila av l�karen.
Ja, graviditeten var hemskt jobbig. Jag ville dom skulle komma snart s� jag slapp el�ndet. Allt var jobbigt, det var jobbigt att g�, ligga, allt! Jag fick halsbr�nna s� jag spydde och ryggen ska vi inte tala om.
Efter n�gon m�nad till fick vi veta tvillingarna l�g i s�te, men vi ger dom n�gon m�nad till att best�mma hur dom vill ligga. Jag fick nog allt under graviditeten, sockret b�rjade bli mer, s� dom misst�nkte graviditetsdiabetes, s� vi gjorde en glukosbelastning. Fick dricka ett glas med lite vatten och massa socker i, fy fan vad �ckligt!!!
Men provet visade att det var lugnt �nd�. Hade inte diabetes, phu! Tiden p�gick, jag m�dde inte b�ttre...hb�t gick ner till 75. Jag ligger normalt p� ca 138. Jag var skittr�tt.
Inget hj�lpte att h�ja hb�t. Tabletter m�dde jag illa av, s� det gick inte. Kosten hj�lpte inte heller. S� det beslutades att jag skulle till sjukhuset f�r j�rndropp tv� ggr i veckan. Ett himla spring. Visst gick hb�t upp, men bara till 98.
Sista ultraljudet togs, bebisarna m�dde bra. Men l�g fortfarande i s�te, det beslutades att jag skulle bli snittad. Gud vad nerv�s jag blev f�r det. Hade ju f�tt dom andra normalt, ville absolut inte snittas egentligen. Men f�rstog ju att jag m�ste. Blev �ven klart att bebisarna ska snittas tidigare �n ber�knat. Pratade mycket med Barnmorskan om det.
S�...p�gick tiden ett tag till.
Vi fick snitt tid den 15maj, sk�nt tyckte jag, hade d� vant mig vid tanken att snittas. Sk�nt att veta att d� ska dom ut, och mitt el�nde till graviditet skulle va �ver. Men det var inte slutet p� problemen.
Veckan f�re var jag p� kontroll hos barnmorskan, best�mdes att jag skulle sluta g� d�r nu...f�rlossningen tog �ver mig. Lite vemodigt faktiskt.
S� den 12e maj var jag f�r kontroll p� f�rlossningen(tog j�rnet d�r, och andra prover), togs urinprov...oj, visade att jag hade en 3+ p� vita. Kan f� 4h�gst. Visade havandeskapsf�rgiftning.
Du blir inlagd idag sa l�karen. �hnej t�nkte jag...varf�r just nu d� det bara �r helgen kvar. Ville hem, men fick inte. Jaha, vad g�ra? Var bara att acceptera. Fick �ka hem och packa bara, h�gst en timme sa dom.
S� vi var tillbaka efter en timme, jag blev beodrad att va i s�ngen hela tiden, fick g� p� toa bara. Fy vad jobbigt det var. Se p� tv en helg i s�ngen, inte s� kul. S�ndagen fick jag dock g� ut lite, se p� tv och �ta i matrummet, det var sk�nt.
S� var det �ntligen den 15e. Jag duchade, ronnie kom. Fick tid kl 9 har jag f�r mig f�r snittet. Jag var d� i vecka 36+4. Jag var glad det var dags. S� fick vi komma in i f�rlossningsrummet f�rst f�r f�rberedelse, fick n�l, kateter. Jag var grymt nerv�s! Vet i sjutton om jag aldrig varit s� nerv�s f�rr. Jag oroade mig, g�r allt bra, kommer det k�nnas n�t osv. Narkosl�karen kom, ber�ttade vad som skulle h�nda. S�, var det �ntligen dags. Jag rullades in till operationen...
D�r var massa personal, 2 av allt. 2 barnmorskor, 2 l�kare...tv� narkosl�kare osv. Fullt! Jag fick s�tta mig f�r att f� ryggbed�vning, p� en liten liten brits, jag var enormt stor s� det k�ndes som att sitta p� en pinne. Det var jobbigt. Sen lades jag ner, bed�vningen tog. Benen blev j�ttevarma, sk�nt! S� k�ndes inget. Men gud vad nerv�s jag var. Ronnie sa att han f�rs�kte prata med mig, men jag var totalt borta. Inne i mina tankar. Innan dom v�l satte ig�ng att snitta s� tyckte jag det tog en evighet. Var klara snart t�nkte jag, det var s� jobbigt att ligga s� d�r. Men jag k�nde inget.
S� sa l�karen att nu var dom snart hos tvilling 1(den som l�g l�ngst ner), s� kom hon...Felicia. Allt var bra...apgar 9. S� kom Erica, ocks� apgar 9. S� dom m�dde ju utm�rkt. Vi var f�rberedda p� barnavdelningen, men det beh�vdes inte f�r dom m�dde s� bra. Felicia v�gde 3200 och var 46cm l�ng och Erica var 48cm l�ng och v�gde 3345. Inte sm� barn direkt, inte konstigt jag m�dde d�ligt av tyngden.
S� var allt bra, vi fick �ka hem p� fredagen den veckan. S�ret l�kte bra...barnen m�dde bra. Hade dock sv�rt med amningen, men jag f�rs�kte. Det funkade dock aldrig tyv�rr, vilket jag var lite ledsen f�r. Men jag f�rs�kte ju �nd�. Undrar du �ver n�t? Maila g�rna! [email protected]
Jag ser helt annorlunda ut nu kan jag s�ga. D�r p� bilden k�nner jag mig bara STOR och allm�nt ful ;-) S� har jag svullna ben med, och m�ste ligga i s�ngen bara!
