Kanske var det du.
Du minns inte för du vågar bara tänka fem minuter tillbaka
och kaffet har redan svalnat.
Du doppar minnen i en kopp saknad
och vet att det aldrig mer blir detsamma.
Som ett hav utan vågor.
Vår planet har upphört att rotera.
Som flugor krossas, fort och smärtsamt, under flugsmällan
krossades våra drömmar.
Gräsmattan där solen smälte våra sorger har vissnat.
Din rullgardin är trasig,
eller också känner den på sig att det inte passar med dagsljus
i en dikt som den här
där till och med mjölken är svart.
Aldrig älskade jag någonting så mycket som när vi lekte verklighet.