sn�llt och f�rsiktigt,
och aldrig utan det d�r leendet
som f�rde mig bort fr�n verkligheten en stund.
Han sa att jag var speciell,
och jag valde att lita p� hans m�rka �gon.
Med honom var skrattet aldrig l�ngt bort,
och �ven i de m�rkaste �terv�ndsgr�nderna
orkade jag hoppas.
Vi tog en dag i taget,
och han lovade mig att mitt liv en dag skulle blomstra
som de vackraste rosorna.
Han sa att jag skulle skicka honom en ros
n�r den var som r�dast.
Jag lovade, och f�rstod f�r sent
att det var ett avsked.
Nu kryper jag ihop i tystnaden
och undrar vad det �r som tickar
n�r tiden har stannat.