Mitt namn �r Tomboys Jackie Collins men alla kallar mig Jackie och jag �r en Engelsk Cockerspaniel. Jag �r hela tv� �r gammal.
Jag kommer fr�n Tomboys kennel i Hudiksvall. Min pappa heter Tomboys Mister Mc Cloud och mamma heter Tomboys Believe at Me.
N�r jag var 3 m�nader kom min familj och h�mtade mig. Jag blev s� himla glad n�r jag h�rde att de kom s� jag kunde inte sitta still och v�nta p� att de skulle komma in genom d�rren. S� n�r min uppf�dare �ppnade d�rren till rummet s� rusade jag ut. Mina syskon som var mycket lugnare av sig satt sn�llt kvar i rummet och v�ntade. Jag tror nog det var d�rf�r de valde mig. Sen var jag tvungen att provbita lite p� dem. Min uppf�dare kallade mig j�mt f�r Maja Piraya f�r jag kunde inte bara l�ta bli att bitas. Fast det har jag sj�lvklart vuxit ifr�n. Men ibland blir jag lite bitsugen men d� brukar jag stoppa tassen i munnen och d� g�r det �ver.
N�r vi �kte hem s� stannade vi till vid MacDonalds. Jag fick f�lja med in och sitta innanf�r jackan p� matte f�r det var s� kallt ute. Alla kollade p� mig och tyckte jag var s� s�t. Sj�lvklart, jag �r ju cocker.
N�r vi kom hem s� var det lite l�skigt med allt nytt och sen i det stora rummet s� fanns det en till cocker som bara glodde p� mig, och n�r jag morrade s� morrade den tillbaks. D� tog jag sats fr�n k�ket och rusade mot den men d� rusade den mot mig s� jag var tvungen att tv�rstanna.
S� h�ll vi p� ett tag. Till slut tr�ttnade jag f�r den h�rmade mig hela tiden.
Sen var det den d�r katten som satt uppe p� sin stol och bl�ngde och morrade n�r jag kom i n�rheten. Jag tyckte det var j�ttekul att retas s� jag rusade runt henne ett tag tills hon fick nog och stack.
Nu jagar jag henne bara ibland. Dessutom s� har hon f�tt ungar och dom brukar jag ta hand om. Tv�tta och se till s� dom inte springer iv�g och s�.
Sen s� brukar jag ocks� hj�lpa till i stallet. N�r h�starna ska in p� lv�llen s� brukar jag sk�lla �t dom s� att de g�r in i r�tt box. Och n�r n�gon i familjen mockar s� brukar jag sitta i boxen och kolla s� att allt g�r r�tt till. Ja, de skulle nog inte klara sig om inte jag var d�r hela tiden och s�g till dem.
En solig dag i augusti s� kom en stor bil ner p� g�rden. Jag gav dem som vanligt en utsk�llning. Det g�r jag med alla ok�nda m�nniskor som v�gar sig hit. Hela familjen hade samlats p� g�rden och s� �ppnades d�rren till den stora bilen och ut hoppar tv� stora hundar, dubbelt s� stora som mig. Jag blev faktiskt lite r�dd. Men bara lite. De nosade en kort stund p� mig sen fortsatte dem med resten av g�rden. Sedan kom en mycket mindre hund, mindre �n mig, ut ur bilen. Hon nosade ocks� lite p� mig sen f�ljde hon efter de andra. Jag fattade ingenting. Vad gjorde dom h�r. Efter ett tag s� �kte de stora hundarna iallafall, men den lilla gl�mde dom. Jag v�ntade p� att de skulle komma tillbaka och h�mta henne men hon �r kvar h�r �n och nu �r hon ocks� dubbelt s� stor som mig. Men det �r iallafall jag som best�mmer, fast ibland h�r hon lite d�ligt.
Vi brukar ha v�ldigt kul n�r vi f�r g� p� promenader. Vi springer i kapp ibland. Fast Iris, som hon nu heter, vinner j�mt. Det �r s� or�ttvist, hon har mycket l�ngre ben. Och n�r vi g�r i skogen s� fastnar de kvistar i p�lsen s� d� m�ste jag s�tta mig och plocka bort dom. Och det brukar ta ett tag. Sen f�r jag springa ikapp de andra i full fart.
Det b�sta jag vet �r att f� ligga i soffan och mysa med n�gon i familjen.
Sen finns det en stor svart puff som jag brukar tjuvligga i. Den �r s� varm och mysig, men matte blir s� sur n�r hon ser att jag ligger i den. Hon muttrar att mina klor river s�nder den. Ja, ja!
Det var lite om mig det! Svejs
