IK Pommern: Vägen tillbaka.

 

 

”Gå upp, Marcus!”, hör jag Jonas säga i bakgrunden.

Jag tvekar en aning. Jag går inte i skolan längre, och jag har inte försovit mig till jobbet.

Istället står jag fullt påklädd på en fotbollsplan vid Heden. IK Pommern, som jag spelar i, har tagit ledningen mot Flåshöjden, efter ett snyggt mål av Bretan i matchinledningen.

Nu är det andra halvlek, och Pommern har inspark högt upp på motståndarnas planhalva.

 

Motstridiga känslor väller upp inom mig. Pommern leder ju med 1 - 0, men det är lång tid kvar, och som försvarsspelare sätter man alltid säkerheten i främsta rummet. Martin Carlsson ser bestämd ut när han går mot sidlinjen. Den tar jag, verkar han tänka.

”Gå upp nu, Marcus”, mal Jonas röst enträget på. ”Hela vägen”.

Vågar jag verkligen det, tänker jag för mig själv medan jag räknar motståndarspelare i eget straffområde. Högst två kommer jag fram till, lite klena verkar dom faktiskt. Jonas hjässa tornar upp majestätiskt ovanför deras huvuden. Dem tar han enkelt hand om, säger jag till mig själv.

Jag lufsar lite försiktigt upp längs med högerkanten, trots allt inte helt övertygad.

 

Martin står koncentrerad vid bollen. Det går ett sorl genom publiken, och någonstans där inne i folkhavet står även Karolina. Karolina är min tjej, och jag vet att hon följer mig med blicken. Nu jävlar, ursäkta språket, skall jag sätta den tänker jag, och jag tänker sätta den i mål.

Alla tankar på försvar är nu borta, och det är bara framåt som räknas.

Någonstans vid mittlinjen får jag kontakt med Martin. Inte så att vi ser varandra in i ögonen (helt platoniskt), utan det är mer en allmän känsla. Han vet att jag finns där, och jag vet att han vet.

 

Ingen motståndarspelare har upptäckt min löpning. Den närmaste står med ryggen åt mig, och hans uppmärksamhet är helt fäst vid bollen. Om jag rusar med full kraft mot mål kommer jag snabbt fram, men samtidigt kommer farten väcka motståndarbackarnas instinkter till liv.

Springer jag å andra sidan för långsamt slipper jag förmodligen bevakning, men då kanske situationen redan är överspelad. Dessutom kommer Jonas kanske tycka att jag maskar.

Jag ökar steglängden något, men försöker i det längsta minimera skosulans friktion mot grusunderlaget. Intuitivt söker jag upp motståndarförsvarets döda vinkel, och strax i jämnhöjd med deras sista utpost accelererar jag förbi på utsidan. I samma stund påbörjar Martin sin ansats, och någonting i hans hållning och uppmarksamhetsfält säger mig att han kommer att lägga den på mig. Han kommer att sparka bollen till mig, och då är det meningen att jag skall göra mål.

 

Jag håller igen steglängden något för att snabbt kunna ändra riktning om det skulle behövas, samtidigt som miljoner tankar eller ingen alls går genom mitt huvud, från prefrontal cortex via limbiska systemet med amygdala, återkoppling till primärmotorisk bark, sedan till cerebellum för vidare transport genom förlängda märgen och slutligen via korslagda pyramidbanorna ut i musklernas rörelseceller.  Jag drar mig några grader in åt mitten av straffområdet, för att förbättra vinkeln om jag får skottläge, men mest för att ha kroppen i rätt läge för att nicka eller helt enkelt springa med bollen in i mål. Johan Mjällbys mål i en träningslandskamp mot England finns någonstans i bakhuvudet, men jag vet inte om det är detta jag tänker på när jag hör det dova, nästan klagande ljudet från bollen när den träffas av Martins fot.

 

Bollen är hård, någonstans mellan en passning och ett skott, och bara på ljudet vet jag att jag knappast skulle hinna få foten i rätt läge, och inte heller lyckas fokusera bollen för att nicka.

Sedan sker allt som i trance, och om det inte var för en hastigt uppblossad och mycket intensiv smärta i fallos skulle kanske förloppet härnäst ha gått mig helt om intet.

Rekylen, som dämpats något av ovan nämnda mjukdelar, gör att bollen få en lite konstig bana; rak men ändå svagt överskruvad vilket gör att den långsamt söker sig ut till stolproten, där den via målvaktens fingrar trevar sig in i mål.

 

 

 

Av den följande halvminuten minns jag knappt någonting. Jag har ett vagt minne av att jag rusar mot hemmaläktaren, och precis i höjd med den främsta raden som befolkas av flickvänner samt spelarhustrur med barnvagnar innehållande jollrande spädbarn, skjuter jag fram underlivet samtidigt som jag greppar det samma med stadig fattning.

Min tanke var nog att förmedla hur mitt första seriemål genom tiderna tillkom, men jag är osäker på om avsikten gick fram. En något senkommen förklaring kan här vara på sin plats, och jag hoppas att ingen fick men för livet.

Även om mitt första pommernmål kanske inte höll måttet i TV3:s nya fotbollssatsning, så var ändå förarbetet utmärkt och upploppet vältajmat. Jag vet ju att jag alltid kan lita till mina cojones, och avslutet expedierades med påfallande ackuratess. Det är lätt att man kommer till korta vid finishen, och några centimeter mindre härvidlag hade kanske gett ett helt annat utfall.