Keynes sades styra ekonomierna under 50- och 60-talet. Som Nixon sa; "we are all keynesians now". Men som Axel Lejonhufvud var en av de f�rsta att inse, i en artikel fr�n -68, s� var det en keynesianism som Keynes sj�lv inte skulle ha gillat. I sj�lva verket hade Keynes id�er endast bristf�lligt omsats i verkligheten. Den klassisk-keynesianska syntesen var inte speciellt keynesiansk.
Och sedan under 70-talet ans�gs klassiska-keynesianska syntesen ha misslyckats och d�rf�r s� ans�gs Keynes omodern bland unga karri�rsugna nationalekonomer. Som alla vet tog ist�llet en helt annan sorts ekonomi �ver v�rlden under 70-talet. Som namnet "neoklassisk makroekonomi" antyder s� �tergick man till de f�rkeynesianska tankeg�ngarna.
Keynes revolution hade aldrig n�gra folkmassor med sig. Det var en akademisk revolution som bara hade framg�ng genom goda argument och som bek�mpades med dumhet, och besegrades, inom akademierna.
Idag finns det en m�ngfald av postkeynesianska och n�rbesl�ktade ekonomer men det �r en helt annan typ av ekonomer som �nnu styr v�rlden. Postkeynesianerna och deras v�nner beh�ver samsas kring en mer sammanh�ller teoribildning och inrikta sig p� mer aktivt, praktiskt, politiskt arbete.
De rika styr den ekonomiska politiken och den ekonomiska forskningen. Inte undra p� att politiken och forskningen g�r ut p� att de rikare m�ste bli �nnu rikare.