En brytningspunkt kan Kant ses vara. Han f�rklarade att en epistemologi var oundviklig och att en metafysik var om�jlig (istortsett). Trots motst�nd fr�n en del filosofer verkar mycket av den slutsatsen genomsyra mycket av senare filosofi. Epistemologins uppg�ng handlade mycket om att skilja god vetenskap fr�n d�lig spekulativ metafysik.
Den f�regicks dock av en �ndrad syn p� f�rnyftet. I antiken och under medeltiden s� var f�rnuftet en kosmisk princip som m�nniskan hade del i och som gjorde att vi d�rf�r kunde f�rst� hur v�rlden var beskaffad. Under modern tid s� kom f�rnuftet att ist�llet bli en individuell egenskap som m�ste f�rst� v�rlden som n�got fr�mmande och yttre. Detta kan delvis f�rklara den �ndrade synen p� epistemologin.
Redan innan Kant s� hade Hume f�rklarat filosofisk kunskap som om�jlig och Descartes hade f�rs�kt hitta en absolut sanning som tvivlet aldrig kunde r� p�. Dessa ansatser utgick fr�n en individualistisk epistemologi. Utifr�n individualismen s� �r skepticismen sv�r att undvika.
Jag ser denna m�ngtusen�riga utveckling som en slags regression. Fr�n ett gemensamt deltagande i en gemensam v�rld till en asocial tillitsl�s obekr�ftad sj�l i ett vakum. Detta �r bara en trend bland flera inom filosofin.
Och de senaste femhundra �ren tycks v�rt faktiska vetande om v�rlden ha �kat explosionsartat.
Den v�sterl�ndska kunskapsteorin har n�tt sin h�jdpunkt i den hermeneutiska fenomenologin, Heidegger och Gadamer, medan vetenskapsteorin samtidigt n�dde en slutpunkt med Imre Lakatos, som anpassade Karl Poppers kritiska rationalism till Thomas Kuhns paradigmteori.