Richard Ashcroft på Arenan den 22/9

Bäst: Bitter Sweet Symphony
Sämst: Hmmm, vet inte. Inget egentligen.
Betyg: 4/5

En fredagseftermiddag efter jobbet begav jag mig mot Arenan för att se den forne Verve sångaren, Richard
Aschcroft spela på sin soloturné. Jag var där en timma för tidigt och det märktes, det var knappt nån där. Jag
köpte mig en öl och satte mig ner för att vänta. Vid åttatiden så kommer bandet upp på scenen och inte långt
efter så dyker Richard också upp. De börjar med Brave New World från Richards soloplatta. Efter
uppvärmningen så spelar de en gammal Verveklassiker, The Drugs Don´t Work. Låten låter lika bra som om
det skulle ha varit Verve som spelat den, innan låten sa Richard, "If we would have billed this as an Verve show,
10000 people would have showed up....you are the faithful ones who can see through the bullshit... thank you".
Konserten var inte ens i närheten av att bli slutsåld, det fanns gott om plats inne i Arenan, undrar varför de inte
flyttade konserten till Klubben istället? Sen får vi höra I Get My Beat som är en av de bättre låtarna på hans skiva.
Sen är ordningen lite i oordning i mitt huvud men jag kommer i alla fall ihåg låtarna, Verves sköna låt Sonnet är en
av dem, som också C´mon People (We´re Making it Now) och On a Beach. Richard och hans backupband
spelar en blandning av Verves låtar och hans egna låtar. En liten överraskning är Verves Velvet Morning som flyter
in i den fantastiska stämningen som de har skapat i Arenan, man har ett leende på läpparna under hela konserten för
att det är så bra, ljudet är också enormt bra vilket förhöjer stämningen. Ljuskillen måste jobba stenhårt för så mycket
lampor och ljuseffekter som fanns på den här konserten har jag inte sett tidigare. Ibland var man tvungen att blunda för
att inte bli bländad av alla ljusen, vilket var rätt skönt för då kunde man stå och njuta av musiken. Lucky Man var en
höjdare och New York rockade något otroligt bra, många av låtarna blir förlängda med jam på slutet där Richard och
bandet lirar på för allt vad de kan. Mellan nästan varje låt snackar Richard lite med publiken, efter de långa applåderna.
Efter New York går de av scenen och vilar lite men är snart tillbaka, då får vi bl.a. höra A Song for the Lovers och,
som avslutning, den grymmaste versionen av Bitter Sweet Symphony som går att hitta. Den börjar med att Richard
spelar på sin akustiska gitarr och ingen känner igen låten förrän han börjar sjunga på låten, jag trodde vi skulle få en
helt akustisk version av låten men bandet stod fortfarande kvar. Efter ett tag börjar Richard sjunga något i stil med
"....all the things i despise....they want more money, more money, they want more money....." för att sen börja om med
låten den här gången med bandet så att den gick ungefär som originalet, med synthslingan, saxofon, trumpet och alla de
andra instrumenten. Låten är mer än tio minuter lång och slutar med att Richard sjunger "Thank you, thank you, thank you
for letting me be myself" sen går han av scenen och bandet avslutar konserten och försvinner också bakom scenen.
Den här konserten var mycket bättre än vad jag trodde den skulle vara, de lyckades skapa en sån härlig stämning att man
njöt av att vara där. Hoppas jag får se han fler gånger, nästa sommar på nån festival kanske?