Pearl Jam på SECC i Glasgow, Scotland den 3/6 2000
Bäst: Even Flow, Present Tense, State of Love and Trust, Rearviewmirror,
Brain of J, Do The Evolution m.m. m.m.
Sämst: Que?
Betyg: 5/5
Äntligen var det dags, jag skulle äntligen få se mitt
absoluta favoritband live. Efter att ha missat förra europaturnén
för att jag pluggat och inte haft råd att åka och
se dem och att de inte då kom till Sverige eller Skandinavien, så
tog
jag chansen nu och åkte ner med min kompis och hans flickvän
till Glasgow för att se dem. Vi åkte ner redan på
torsdagen, det var Kristi Himmelfärds dag eller nåt sånt
så vi var lediga och fredag var en klämdag så det passade
rätt bra att åka ner dit tidigare. Staden Glasgow erbjuder
inte så mycket häpnadsväckande sevärdheter, en katedral
från sent 1700-tal, om jag inte minns helt fel, och lite andra
gamla byggnader men inte så mycket mer så jag skippar
att berätta vad vi gjorde dagarna innan konserten och går
rakt på sak istället.
Vid halv tolvtiden var vi förbi konsertstället, som egentligen
är en mässhall, ungefär som Sollentunamässan i Stockholm
om ni vet hur det ser ut där, redan då stod de ett gäng
på tjugo tappra fans och köade, dörrarna öppnades
inte förrän 18.30.
Vi kom tillbaka till SECC (Scottish Exhibition + Conference Center)
vid 16.30-tiden och då var det kanske ett femtiotal
personer där. Vi satt och väntade och försökte
fatta vad alla skottar snackade om, skotska är väldigt svårt
att förstå. Vi hörde även att Pearl Jam soundcheckade,
de spelade Rival minst två gånger, de avbröt flera
gånger, och Evacuation.
När det var ca. en timme kvar så började de sätta
upp ett bås att sälja prylar i och när de var färdiga
så gick jag dit för att köpa
mig en snygg Binaural t-shirt. Det fanns även andra t-shirts,
klistermärken, en poster m.m. att köpa. Inte speciellt dyrt heller,
min t-shirt kostade £13 ca.180kr. Ok, ok, jag ska berätta
om konserten.
The Vandals var förband och de började med en cover från Grease. Fråga inte vad låten heter för det vet jag inte, men den var rätt bra faktiskt. Vandals spelar en sorts Green Day/Offspring punk som är ganska lätt att lyssna på men som man tröttnar snabbt. I sista låten så är det gitarristen som ska sjunga och under låten klär han av sig alla sina kläder och står helt naken och dansar på scenen. När de äntligen var klara så började man rensa undan på scenen och göra i ordning för Pearl Jam.
Bandet kommer upp på scen och Eddie hälsar på oss med
orden "It has been a very, very, very long time since we were
here the last time, it´s great to be back" och de börjar
med Sometimes. En hyfsat lugn början
på en rockig konsert. Mike
verkar vara på kanonhumör och springer omkring på
scenen med sin gitarr, han springer runt trummisen Matt och sen
tillbaka till sin hörna på scenens vänstra kant, från
publiken sett. Nästa låt är Breakerfall
från nya skivan, den rocker järnet.
Det är mycket folk i publiken och det var bara ståplats
så det blev väldigt trångt och man kunde inte hoppa runt
så mycket.
Men det gjorde inte så mycket för sen kom Corduroy
och stället exploderar i ett jubel. En av mina favoriter från
No Code är
Hail Hail och det är nästa
låt på listan. De lyckas inte få till den riktigt fast
jag kanske tycker det för att det nu börjar bli väldigt
jobbigt i publiken. Det är otroligt trångt och publiken
svajar från vänster till höger hela tiden. Golvet är
väldigt halt också så
man får inget riktigt grepp med skorna utan glider mest runt.
Men jag låter inte det stoppa mig från att röja till musiken
utan
fortsätter med nästa låt, Animal
från VS, de hade spelat den några gånger tidigare
men jag hade inte väntat mig att få höra den.
Den var i allafall väldigt bra, grym röj blev det i publiken
också. Sen kom en ännu större överraskning från
samma skiva
Dissident. Jag hade definitivt
inte trott att de skulle spela den och jag blev glad när jag hörde
de första tonerna till den.
Sen var det dags för lite nytt material, Grievance
och Nothing as it Seems. Grievance
fick de inte till riktigt men det gjorde
inget för Nothing as it Seems var kanonbra. Jeff som har skrivit
låten sitter på en pall och lirar på sin ståbas
(heter det så?) och
ser nöjd ut. Under låten så stöter jag på
min kompis som klagar på att han inte kan andas, han hade kommit
i kläm i folkmassan
och luften därinne var väldigt varm så det kändes
som om man kvävdes. Fast han klarade sig utan men för livet.;)
Nothing as it Seems lugnade ner publiken lite och när Given
to Fly börjar står alla stilla och tittar på
men när versen börjar så
är det som om hela publiken börjar hoppa på kommando,
grymt kul. Under låten så pekar Eddie ut i publiken nånstans
framför
mig och frågar flera gånger om alla är ok, det verkade
som om många ramlade där. Jag måsta bara ta tillfället
i akt och säga att
det var väldigt många som surfade på publiken och
man fick ofta nån i nacken när man minst anade det. Det enda
rätta vore att
man förbjöd publiksurfning, jag har ingen lust att bli skadad
p.g.a. att någon idiot ville surfa. Att få en sko i nyllet
är inte så jävla
kul. Det tyckte inte många andra heller och jag såg flera
som blev av med sina skor eller fick slag där det gjorde mest ont.
Rätt
åt dem, tycker jag. Sen var det dags för en riktig kanonlåt
Even Flow som rockade så jävla
grymt. Eddie presenterade låten
med orden "This song is called A Big Country" och sen skrattade
han. Den var perfekt och publiken fick skrika
"Yeah"-skriken när Eddie utförde fina dansrörelser
på scenen. Då började konserten komma in i en bättre
stämning enligt mig själv. Nu var det inte så otrolgt trångt
i publiken och man hade en chans att stå upp och att stå och
hoppa en hel låt utan att bli puttad åt den ena eller andra
sidan, Even Flow kändes som vändpunkten i konserten. Sen var
det dags för Daughter, som jag
tyckte passade perfekt in i konserten, nu var jag otroligt trött och
svetten bara rann, och jag hade också fått svårt att
andas och viftade med händerna för att få lite frisk luft
uppifrån och Daughter var en välbehövlig vila. Jag väntade
på att de skulle spela en tag på låten men det kom ingen
fast det såg ut som om Eddie tänkte börja sjunga nåt
men ändrade sig och bandet avslutade låten. Efter Daughter så
börjar de spela en låt som jag känner igen så väl
men kommer inte på vad den heter, inte konstigt när den inte
har ett namn, Untitled följs av
MFC, precis som på Live on
Two Legs, de två låtarna passar in så bra. Sen är
det dags för ytterligare en överraskning, Habit,
fast den blir inte riktigt bra och när Eddie ska säga "Speaking
as a..." raden så börjar publiken applådera och han
hoppar över det. Allsångsdags blir det när de spelar Better
Man, Eddie säger det här innan låten "Maybe
this song is about addiction....as well". En grym version av Better
Man, otroligt bra. När nästa låt börjar står
jag och gapar, det kan inte vara? Eller? Är det verkligen det? Visst
är det det. Present Tense är
så magnifik som den bara kan bli, jag står bara och njuter
av låten. Eddie pratade lite innan låten och ville få
fram att vissa låtar har meddelanden som bara är skrivna för
honom, tycker han att det känns som, och att ibland så vill
man få fram en sak med en låt men att när man spelat den
låten ett antal gånger så börjar även den som
skrivit låten förstå vad den handlar om. Så känns
Present Tense för honom. Jag förstod precis vad han pratade om
men för säkerhets skull så frågar han oss om vi förstod
vad han menade och får yeah-rop och applåder tillbaka. Jag
vet inte hur många gånger som jag ska säga det här
men även nästa låt överraskar mig rejält, State
of
Love and Trust från Singles
soundtracket, det bästa soundtracket som nånsin gjorts, är
en direkt hit hos publiken. Ok, jag
ska sluta säga det men Rearviewmirror
är nästa låt och den är en total överraskning
och den är kanonbra. Efter låten så går killarna
av scenen och vi får lite vila. Men de är snart tillbaka och
någon i publiken ger Eddie en banderoll som jag inte ser vad det
står på men Eddie säger något i stil med "We´ll
be arond for three or four more years" vilket ger ett jättejubel
från publiken. Sen bjuder de på två briljanta låtar
i rad från Yield, Brain of J
och Do the Evolution. Jag blir helt
tagen och glömmer bort hur trött jag är och hoppar runt
som en galning till låtarna, det gör alla andra också.
En till ny låt stod på näst listan och vi får Light
Years. Nästa låt dedikeras till alla skottar som
bor i en liten by, Elderly Woman Behind the Counter
in a Small
Town, som Eddie bara kallar Small
Town framförs fint av bandet och är väldigt vacker. En till
lugn och vacker låt står på listan och det är Last
Kiss som jag tycker är en av de bästa fanclubsjuorna
som bandet gett ut, att de sen gav ut den som vanlig singel och donerade
all överskott till att hjälpa flyktingar från Bosnien gör
ju inte den sämre. Ok, jag har lovat att inte säga det men nästa
låt är definitivt en överraskning, Once
från Ten var något
jag aldrig trodde jag skulle få höra live och den får
enorma jubel
från publiken, den rockar kanonhårt. Sen går bandet
av scen igen och många tror att det är över men icke. Eddie
kommer tillbaka ensam och håller en ukelele bakom ryggen, jag vet
då att vi kommer få höra Soon
Forget. Men innan det så börjar han prata om att
Once påminde honom om en låtskrivare som heter Mike Scott,
jag hade ingen aning om vem han är men vet nu att han spela i ett
irländskt band som heter The Waterboys, Pearl Jam har spelat en av
deras låtar som tag på förra turnén. Sen börjar
han prata om en liten tant som hjälpte Eddie att hitta toaletten på
en klubb nånstans i Glasgow och när Eddie skulle fråga
hennes namn så förstod han ingenting, det är inte bara
jag som har svårt att fatta skotska ;), men de kom fram till slut
att hon hette Mrs Mop och han dedikerar låten till henne. Sen börjar
han prata om att låten påminner honom om sist de var här
vilket får publiken att bua åt honom och Eddie ställer
sig och skäms med böjd rygg och händerna hängandes
ner i marken. Sen säger han "Fuck you, I´ve got laundry to
do" och de flesta börjar skratta. När han äntligen börjar
spela låten så slutar han efter första raden och säger
till ljudkillen att han inte hör nåt och börjar sen om.
Han försöker få publiken att sjunga med men de flesta kan
inte texten och man hör bara Eddie ukelele. Hanbara skrattar åt
det och sjunger sen resten själv. Resten av bandet kommer upp på
scen och kör en sista låt, en av min absoluta favoriter, Yellow
Ledbetter. En skönare låt får men leta länge
efter. Mike är i kanonform och i slutet av låten så spelar
han en flera minuter lång solo medan resten en bandet tittar på
och publiken applåderar med. Efter låten går Mike fram
till mikrofonen och säger tyst "Bye Scotland" och slänger
några plektrum ut i publiken medan Eddie går runt med en polaroidkamera
och tar bilder på publiken. En värdig avslutning på en
av de bästa konserter som jag varit på.
Jeff och Stone verkar trivas i bakgrunden och kommer inte fram så
ofta, Stone spelar iofs ett solo på Do the Evolution men
han springer inte runt på scenen som Mike gör. Jeff stod
några gånger hos Mike och de stod mot varandra och spelade.
Mike
däremot verkar trivas med uppmärksamheten han får och
i en låt stod han ovanpå en högtalare och spelade. Konserten
blev
bättre och bättre ju längre den blev och efter 26 låtar
på två timmar kunde den knappt bli bättre. Man ska sluta
när man
ligger på topp och det var precis vad Pearl Jam gjorde. Jag ska
se dem minst två gånger till i sommar, Stockholm och Oslo,
och jag hoppas att båda gångerna blir så här
bra. Ni som tvekat om ni ska gå och se dem gör det inte längre
gå och köp biljett!
Läs mer på Five Horizons
och Synergy.
Soundcheck:
Insignificance
Timeless Melody
Leatherman x 2
Present Tense
Rival x 2
Evacuation
Soon Forget
Spellista:
Sometimes
Breakerfall
Corduroy
Hail Hail
Animal
Dissident
Grievance
Nothing as it Seems
Given to Fly
Even Flow
Daughter
Untitled
MFC
Habit
Better Man
Present Tense
State of Love and Trust
Rearviewmirror
-------------------
Brain of J
Do The Evolution
Light Years
Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town
Last Kiss
Once
-------------------
Soon Forget
Yellow Ledbetter