”386 söker Permission för att gå och se Rolling Stones”

 

                    Mao Du Halde

 

 

AVSLÅS.

Motivering :    Tror 386an att vi har tid över att behandla era skämt?

 

                                        PLATS: Kumla KVA

                                             TID:  1990    

 

Det är det som är problemet egentligen . . . Det finns ingen kontakt alls mellan somliga

Och `Myndigheterna´.

När vi skämtar blir de tvärnojiga och höjer beredskapen, viftar med 7-3 paragrafer och

Vetefan vad.

  När vi söker något på fullaste allvar, ”har de inte tiiiid att behandla ens skämt”. . . Det

är höjden av fräckheten också.

                      Vem har mer tid än parasiterna inom KVS? Bara vi fångar.

 

Det var nästan kusligt när jag kom in på etappen denna gång. Som att kliva 10 år rätt bak i tiden. . .

        . . .Jag har suttit en gång förr. Det var mellan 1979 och 1983, på Kumla också (sista år på Hall), C-huset 1-vänster, cell 9. På cell 8 satt Leffe A. ,på cell 10an Mickeman L., på 7an Jensa E. osv- - - .

 

Redan när jag var på väg genom kulverten, kände jag ett obehagligt familjärt i det  hela.

    Där mötte jag kulvertestädaren, (Vaino, samma lirare som städade 10 år innan ).

             ”. . . Saaatana, äär do härr igen `Du milde`!”   hälsade han tillbaka.

  ”Visst serru, fan va synd och se dig på samma fläck igen ” sag jag.

 

  ”Juuuumalauta, vännta bara tills du kommer upp på avdelningen ska do se ”, sa han.

 

    ” Nä, nu jävlar ! ”  sa jag när jag kom in i matsalen från skorummet.

    ” Du milde ! ”  sa de i kör,  ” Kanon, nu tar vi Korpen igen ! ”, ”

    ” Ja, de´klart vi gör ! ” sa jag.

 

Men som sagt, det var kusligt på nåt sätt. De satt t.o.m. på samma platser som för 7 år sen, när jagmuckade. Alla utom Leffe med nya voltor.

 

Kul och sorligt samtidigt.

Jag fick cell 9, men det här laget hade det förvånat mig om jag inte fått den.

      Det kändes som om jag knallats til Sthlm. I nåt ärende och så tillbaka.

Så jag satte mig på min gamla plats, tog en fika och föll in i samtalen som om jag bara varit borta över veckoslutet. . .

 

Dagen efter, ute på promenaden var det inget som kunde förvåna mig längre.

  Ftbollslaget, med ett par tre undantag, var också  det samma som vi vann Korpen med, obesegrade 1982 (med bara hemmamatcher).

 

Men nu skulle det inte bli lika enkelt . . .   Vi var ju alla nästan 10 år äldre och  vi lever inte precis ett överdrivet hälsosamt liv.

    Jag upptäckte detta så fort jag kom in på planen. . . bollen kunde jag sköta som vanligt, men den var så mycket svårare att få tag på nu.

 

Jag kanske kunde ha tränat upp flåset lite, och det hade förmodligen funkat . . . Men sommaren är så kort här, och min tennis hade säkert blivit lidande av sju månader på häktet. .

  Så, med allas misstycke och under mycket enkla och oglamorösa former, hängde jag fotbollsdojorna.

 Det kändes lite hängigt rent allmänt. Så allting som genom en ganska nedstämd slöja. Och jag modde inte bra av det.

 

Jag är en snubbe som låter mig sällan nedtryckas av yttre omständigheter. . . tack vare en mycket hälsosam oansvarighet som jag  kan odla svåra perioder.

 När jag tänker efter, så här med lite distans, hade min förra volta något av den snevridna tjusning av en erfarenhet efter allt . . .  Men den här gången kändes det som rent slöseri faktiskt.  Det var rätt tungt att inse att denna gång hade vi verkligen klantat till det ordentlig.

 

    Så nu gällde det att låta indianen i mig ta över och sköta det här. Deta kräver en sorts styrka och vett som min europeiska sida saknar.

 Tiden gick, med mig i en infernalisk rutin som den här tokiga indianen inföde; korrespondens kurser i franska, avancerad engelska, data, meditation. . . prenumerationer i 6 eller 7 utländska

Rocktidningar, osv.

         

      Och det var när jag log och läste en av de här tidningar, (tror att det var ”Guitar Player”) som jag fick dråpslaget. . .

 

Jag är föd 1949, vilket gjorde mig till ett rock´n roll barn, vi väkte upp tillsammans, Chuck Berry, Elvis,Jerry Lee Lewis, Fats Domino, Ray Charles, Bobby Darin, Brenda Lee .. you name´t.

  På 60 talet kom Beatles och Rolling Stones ( Hendrix var redan där, men han var bara gud och vi hade inte upptäckt honom bara).

  Där borta i Sydamerika delade sig  ungdomen i Beatlenianosoch Stoneanos. . .  Jag tyckte, och tycker  forfarande, att Beatles var enor bra ( den vackraste av sagorna). Men jag var (och är) en total Stones torsk.

 Ansåg (och anser) den som  DET verkligt ledande rock bandet. . . Det är de som bär facklan. . .  den råå sanningen, utan smynkning. . . .kraften, fränheten, ballarna, skönheten,röterna. . .

  Jag harv set alla rock band ( som är värda nammet) i koncert   ,ALLA! Men, aldrig har jag kunnat se THE ROLLING STONES. . . och mår ruttet när jag tänker på det.

 

 När de kom 1981, satt jag inne som sagt, . . jag la en ansökan om permition då. Den avslogs med motiveringen att jag var under paragrafen 7-3, och då får man vara nöjd med att man får andas.

   Jag visste attjag hade en sportslig, men ansåg  att jag måste ändå lägga in ansökan av rent principiella skäl. Och dessutom finns alltid chansen att de korkade grisarna blandar ihop blanketterna. . .

I alla fal, stod det på ” Guitar Player”: Stones förbereder vad som tycks vara deras sista värdstourne till sommaren 90.

  Allså, det kan låta lite befängt, men jag tyckte att ödet(eller vad fan det nu var), kunde bara inte spela mig ett sån spratt.

Det var som en diabolisk välplanerat hämd. . .  men från vem?.

 Mig veterligen har aldrig gjort något som kunde tillnärmelsevis motivera ett sånt genomruttet straff, alternativt hämnd.

Att få mig till samma kåk. .  . samma avdelning  .  . samma cell . . .  med samma grannar!

Det var nästan vackert,på nåt rubbat sätt. För grymheten kan också ha sin skönhet. .  . varför inte ?

 

Det fick mig för första gångeni mitt snatr 50 åriga liv, att tänka i de banorna, att efter allt, så kanske finns det en gud. . . för, något annat kan knappast koka ihop nåt så perverst.