14:13 2006-08-29finns" Finns det någon här som lirar Bas bas bas!
Mao du Halde
(??)
. . . fAN, EN DÅRE TILL.
DET BÖRJADE BLI UPPLOSTÄMNING PÅ etappen. . .
Plats: Kumla KVA
Tid : 1991
Ledningen hade från årets början smusslat in flera psykfall in på etappen. . . Vilket hade redan stört trankilite-
ten vid upprepade tillfälen på pråmenaden.
Så snubben som stod mitt på fotbollsplanen och vrålade sitt budskap började bli väl påfrestande för somliga. . .
På den tiden var Kumla en anstalt för långtidare enbart (4 år och uppåt ). Mesd en mycket känslig befolkning. (Och med det menar jag inte "bräcklig"), som bestod av c:a 150 individer (i ordet rätta bemärkelse), var och en sin egen Kung alltså.Och inställda på att göra sin volta på smidigast möjliga sätt.
Så den här oerhörda brist på omdöme, från ledningen sida, höll på att bli ett verkligt orosmoment. Jag höll på att sätta upp nättet på och tittade oengagerat på vår nya stjärna på fotbollsplanen... Ja, stackare sate, tänkte jag, snart glider någon dit och sänker honnom...(av rent principiella skäl). Jag tyckte inte att han hade den hållning som störda brukar ha...så jag frågade min tennispartner:"Vad fan säger han?"
"Ack, han har gått och frågat alla på verkstan idag om det någon som spelar bas...du vet, såna gitarrer med 4 strängar".
" Jaha".
" han kom igår från häktet och säger att han är som tusan på att spela. Han är gitarrist säger han...11 månader med alla restriktioner... ingen gitarr. Och så fick han reda på att här kan han spela där inne på spelsalen, däe det fins intrument och allt". "Fan, stackars jävel, tänkte jag igen.
"Vad heter han då?"frågade jag.
"Tobbe eller Tompa nånting". "Förresten, så heter jag Walter och är en av de här 150 individerna. Ärpå upploppet av min volta och har bara fyra månader kvar av en dom på 5 år. En vanlig snubbe, med rätt dryga tankar om sig själv. Ni vet, en sån där hopplös typ som tror han kan bli bäst på allting han företar sig, bara han bestämer sig för det...(P.Sampras skulle på sin höjd få ett set...J.O.Waldner inget...Oscar de la Hoya skulle möjligen palla ett par ronder. luis ceasar Chavez vore en bättre match, helt klart)... Jag, och så där. Grejen är bara att jag är helt övertygad om detta. Det enda jag inte har medföda förutsättningar för, är för att hantera musik instrument...och det har retat mig i över 40 år. Detta skulle förmodligen inte ha berört mig nämbart om jag inte upplevde musiken som jag gör. Ni vet, visaa harmonier ellerton kombinationer kan beröra mig rent av fisikt, och få mig att bete mig konstig...ja, som någon annan. Ellersom jag, utan någon annan.
De enda täcken på avundsjuka (från min sida allså ) som jag drabbats av gällt detta. Jag har fuskat med gitarren så länge jag harminne, men aldrig egnat mig seriöst åt... Feghet, rent korkad feghet att fejsa begränsningen och medelmåttligheten alltså. Vetskapen att intekunna uppnå ens pretentioner är oerhört skräckinjagande hos såna som jag. Och det heter det: "njää, duger man inte för att jama med J. Lee Hooker, Mac Laugthling,Metheny eller Ry Cooder...ja, då får det vara. (de får skylla sig själva, typ).-(?)
"HÖRRU! Tobbe eller Tompa, kom hit ett tag!" Medan han sprang mot oss frågade jag vidare, "är han grön då?" "Jodå, det är en hundragubbe, från Karlstad...10 år för tjack". Han var svimfärdig när han kom fram..."Oh fyfan, jag spyr", sa han "För helvetet karl, inte på planen!" sa vi. En sorlig historia... Jag förklarade för honom att jag aldriig hade tagits i en bas . Att jag bara fuskat och plinkat lite på akustisk gitarr, när vi var på väg till spelsalen. "Kanon!"sa han, "det blir kanon!" "visst" sa jag...Ach,lika bra o hålla käften, just nu fattar hanändå ingenting grabben.
När vi kom fram till A-huset ( man går igenom en halv kilometer lång kulvert), fick jag inte komma in i salen för att jag inte lagt in en anhållan.
Tompa började stamma svårt : " V-va i-ii h-h-hel.." "Ja,ja", sa jag lugnande, "jag lägger in den nu, så får jag komma in nästa gång".
Grabben var på gränsen till stt få ett spel. "Det´lungt, gå in du och spela själv...lada ur lite, okey? Han verkade förstå och gick in. Själv började jag gå tillbaks genom kulverten.
när jag hade gått en bit kom det:
bfrrrrrrrrrrrrrrrjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjööööööööööööööööööööööööööööööUUUUUUUUUUUUUUUYYYYYYYYYYYYYYYYYYYY...
Herrejävlar ! Trodde kulverten skulle rasa ner på mig.
...Första gången jag var på Maracana stadion i Rio, ni vet, en anleggning för 200.000 pers,(för att se en match mellan Santos vs Botafogo, fullsats förstås) Hade matchen redan börjat när jag kom och när jag gick i koorridorerna under läktarna, gjorde Santos mål... Det var det värsta jag varit med om, (i fråga om decibel)och jag har varit på några å femtio rock koncerter---.
Det här var nåt liknande, men ändå något annat.
Fan, hur kan man åstadkooma något sånt ensam? med de där gamla skit apparaterna...(?)
Man får ta det varsamt grabben... Madre mia ! en levande bomb allså.
Jag gick och läste i skolan på förmiddagarna, och städade i skolan på esfermiddagarna. Det var då jag hörde att det hade varit problem dagen innan på A-huset.
Först hade det gällt en dispyt om volymen, och när det var avklarat, var tydligen speltiden ute (1,5 timme 2gr.i veckan).
Plitarna hade försökt få honom ner från scenen, vilket var mer än vad de kunde klara av ... Och då var det batong-gängets tur. ---Ett gäng fega kräks, som KVS använder sig av vid sådana tillfällen---
10 eller 12 snubbar ( aldrig mindre antal ), försedda med batong och klädda i madrasserade uniformer... för att ta ner en obeväppnat tjuv. Då är man ett kräk, det kommer man bara inte ifrån. ( jag undrar vad för sort terapi en man måste genomgå för att stå ut med sig själv efter sådana bragder?).
I alla fall, det gick en månad innan vi fick se grabben igen.
Nu var han en betydlig popularare figur än när han nyss anlände till kåken. Och värt att notera är att detta gällde plitarnas attityd gentemot honnom också.
Han fick jobbet på intern radion och behålla tillståndet att använda spelsalen.
Så nu blev det dags att bekänna färg ... Jag var rätt så nervös inför denna ´debut`i rockbranchen... vid 42 års ålder och med en spykopat till lärare.
Vad som egentligen fick mig att sätta mig i en sådan situation har aldrig kommit underfund med.
En av mina teorier om saken , sådär 6 eller 7 års efter, är den att: då den där episoden vid fotbollsplanen ägde rum, måste jag på ett par sekunder, helt omedvetet, ha fattat attv det här var kanske sista chansen att klara upp en gammal inre konflikt, somjag höll på att skjuta fram och som förmodligen gällde det där med att fejsa mediokerheten.
Nu är det så att när vi en gäng hängt på oss intrumenten, ( första gångerna var bara vi två i salen, som egentligen är teatern), skedde en märklig förvandling som jag inte insåg förran lång efteråt.
Graben visade sig äga en oändligt, ja nästan retsamt tålamod. och en anmärkningsvärd pedagogisk läggning.
Och jag, från en arrogant och halvkaxig kåkfarare till något av en drömelev ; hundraprocentlig koncentration och ödmjukhet.
De där första sessionerna var horribila för min självkänsla...
Jag bröt nästan i gråt varannan minut, bokstavligen alltså.
Kände det som en sån ofantlig inpotens... något jag inte kunde röra över.
Detta försigick i ett par månader. Gick ner ivikt. Började se förjävligt ut...såg inte allut som en snubbe på väg ut, utan tvärtom.
Och jag gav allt jag hade vid varjie omgång, jag lovar .
Det var då någon kom på att vi borde ge en koncert för tjuvarna... Detta borde ha gett mig en gallloperande diarre, men jag var så nere i mitt personliga misslyckande att jag knappt reagerade inför det.
Koncertdagen kom. Fullsatt i salen.
Vi öppnade med Hendrix´s "Purpple Haze", och mitt i Tompas solo blev jag medveten om att jag var helt ute o seglade...
kunde bara inte komma in i det. Och i min enfald tyckte att det bästa var att lägga av...
Men då jag gjörde det, vände sig alla blickar mot mig . ( FRam till dess hade de inte gjört det ).
Det blev mycket för mycket för en annan , så jag drog kabeln ur och försvann bakom scenen... där jag satte mig ner att tänka på ingenting.
Tompa och Eddie (trummisen ) plogade sig igenom låten och tog ett break.
Grabben kom instormande mot mig och jag tror att han avstod från att slå mig på grund att jag satt kvar i totalt apati.
Han lyfte mig från axlarna och skakade om mig medan han skrek : " Det där gör du tamifan aldrig mera ! Gör du det En gång till, så dödar jag dig!! ... HAJAR DU DET, din jävla svartskalle !!!"
Vid det läget började jag komma upp till ytan, för att strax därefter upptäcka att intensiten i hans reaktion var på upptagande ...Såp jag skakade honnom av mig och röt t´baks: " Du Tompa, nu lugnar du ner dig, för jag fattar inte riktig vad som håller på att ske här. Jag gjorde det jag var bäst där ute... tyckte jag var åt helvete..."
Han kisade med ögonen, som om han förökte få fokus på mig. Sen började han gå runt om mig. Jag väntade tills han var framför mig igen för att försöka få kontrll på det här innan det urartade sig helt.
Då slog han sin arm om min axel och tog mig lite åt sidan: " Du milde " , sa han, " du bangade där ute , vetv du det? Jagtror jag vet att du inte fattar det... därför ska jag nu förklara för diig: -- Det är en fajt på liv och död där ute ...precis som på nen fotbollsplan under en match. Där är du den som bär laget och du den som brukar få bolljäveln i mål, tack vare att de andra 10 medspelare jobbar som slavar därför att de har inte likalätt som du att kontrollera den förbannade bolen... men inte fan läger de av o kämpar för att de misslyckas med en nedtagning elleer passing. Inte fan blir de tjuriga och lämnar planen... och vet du varför de gör inte det ? Jo, därför att delitar på dig. De vet att de kan ändå få det att funka , bara de vinner bollen tillbaka för att servera den åt dig som är den som kan avgöra.
Där är du gitarristen, okey ? Okey, här hänger på mig , för att här är det jag som måste avgöra... men, det kan jag göra bara om ni nanar vägen åt mig.
Det är grund o botten i allt man åtar sig kollektivt...
FATTAR du det, din korkadfe jäbla indian !! Fattar du varför jag ska döda dig nästa gång du bangar?---"
" ABSOLUT ! "
Det har gått 6 eller 7 år sen dess ... jag sitter hemma och lyssnar på koncerte-tapen,((koncerten spelades in ) och tycker att den är verkligen bra...ryser t.o.m. lite när jag hör den.
Tompa tappade jag kontakten med efter muck. Och när jag nu tänker på det ,
så har han muckat vid det här laget...
Tror att jag ska ringa honom . Känner att jag är skyldig den grabben en hel del.
PS.
Jag blev aldrig nån Stanley Clark...
Men håller förfarande på o kämpar.