Kidnappad?

Det var mitt i natten n�r �verfallet kom. Zonne Isarsdotter l�g och sov i godan ro i sin alldeles egna hytt, som hon i egenskap av enda kvinnan ombord blivit tilldelad, och vaknade av att n�gon sprang genom korridoren utanf�r och dunkade p� alla d�rrar, samtidigt som denne n�gon med sina lungors fulla kraft och skr�ck i r�sten skrek: "Piratanfall!"

I yngre �r hade Zonne varit �ventyrerska och, fick hon s�ga det sj�lv, en skicklig s�dan - hon levde ju fortfarande. Nu var hon sedan fyra �r gift med Valerian Lindel��v, �ldste sonen till Levi Lindel��v, som var �gare till det kanske inte st�rsta, men mest framg�ngsrika handelshuset i Perdano.

Anledningen till att Zonne befann sig ombord p� detta skepp var att hon varit hemma i Pendon och h�lsat p� sina f�r�ldrar. Hennes far, Isar Kettilsson, var en ganska liten handelsman. Liten i den betydelsen att han endast handlade i tyger och kryddor och var m�kta stolt �ver att ha gift in sin enda dotter i ett stort handelshus. Visserligen l�g det i Felicien, men man fick v�l ta det onda med det goda, ans�g han. Nu var han p� v�g till Tyros med ett parti sidentyger och Zonne �kte med "hem" till Perdano och maken.

Zonne tog snabbt p� sig skorna, resten av kl�derna hade hon aldrig tagit av sig innan hon krupit ned i kojen. N�r hon sprang ut i korridoren h�ll hon p� att snubbla p� sin l�nga kjol och svor lite. Sedan hon blev gift och "civiliserad" hade hon varit tvungen att ha kl�nning p� sig, men hon var fortfarande inte van och tyckte alla kjolar var iv�gen.

D� hon f�rst kommit ut ut sin hytt hade hon h�rt rop och skrik och tumult d�ruppe, men n�r hon kom n�rmare stegen upp p� d�ck ins�g hon att det tystnat. Antingen hade de slagit piraterna, eller s� hade de f�rlorat och om de hade det hade Zonne ingen lust att visa sig p� d�ck.

"Hall�! Varf�r st�r du d�r?" h�rde hon en skrattlysten flickr�st s�ga ovanf�r henne och s�g upp. Natten var m�rk och korridoren hon stod i lite upplyst, s� det enda hon s�g var en l�ng, blond fl�ta och en - troligen - vit tunika. Tydligen var hon inte den enda kvinnan ombord i alla fall, t�nkte Zonne och kl�ttrade upp f�r stegen.

Den blonda flickan gav henne en hj�lpande hand de sista stegen. Zonne tog tacksamt emot den d� hon var tvungen att samla ihop kjolarna i den ena handen medan hon kl�ttrade. "Tack." log hon sedan mot flickan, som hon nu i lyktornas sken s�g lite tydligare. Flickan hade f�rutom den blonda, midjel�nga fl�tan f�rmodligen bl� �gon. Hon s�g ut att vara n�gra �r yngre �n Zonnes 22 och var kl�dd i en vit tunika, som underligt nog s�g ut att vara svart p� underarmarna, och en hell�ng, vid, m�rk kjol, som dolde vad hon nu kunde ha p� f�tterna. Hon var dessutom mycket s�t, r�tt l�ng och r�rde sig smidigt. Med andra ord typiskt en av de flickor som fick Zonne att k�nna sig som en klumpig ko.

"Och vad har vi h�r d�?" h�rde hon en mansr�st bakom sig. Den l�t ganska ung och hade en klang som gjorde henne orolig. Hon v�nde sig snabbt om och sp�rrade upp �gonen lite n�r hon s�g en m�rk man. Han var visserligen bara m�rk i h�r och kl�der inte i huden, men han m�ste vara urtypen av vad sp�k�rringar menade n�r de sade att man skulle tr�ffa en l�ng, m�rk, farlig och mystisk fr�mling. Inte f�r att Zonne n�gonsin varit hos en sp�k�rring, men sv�gerskan Lewellyn �lskade att ber�tta om s�dana saker. N�r hon nu stod framf�r honom kom hon p� sig med att t�nka att hon inte alls skulle ha n�got emot att tr�ffa en s�dan man, eller ha tr�ffat innan hon gift sig kanske...sedan s�g hon miniarmborstet i hans hand.

"Ni l�ter bli min dotter, usla feliciska hundar!" ropade en b�de skr�md och uppr�rd r�st som Zonne identifierade som sin far, kanske mest beroende p� att han kallade henne dotter. Feliciska? t�nkte Zonne f�rv�nat. Mannen hade ju talat utm�rkt zorakiska.

"Er dotter? Det l�ter ju intressant." sade den m�rke mannen och innan Zonne hann reagera h�ll han hennes h�r i ett fast grepp och hon k�nde det lilla armborstet i ryggen. "D� kanske vi kan motivera er till att �verl�mna era v�rdesaker till oss, nu." Han talade lugnt och det faktum att hans r�st totalt saknade hot gjorde den paradoxalt nog mer hotfull �n n�gon Zonne tidigare h�rt och d� han nu sade s� mycket h�rde hon en lite tydligare felicisk brytning och ins�g att hennes far haft r�tt.

Isar Kettilsson betedde sig som ett gn�lligt barn, som blivit fr�ntagen sin favoritleksak, n�r han lade av sig sina tv� guldkedjor i s�cken en ung, r�dh�rig pojke h�ll fram. "Ni vet inte vad ni g�r!" gn�llde den �verviktige handelsmannen trotsigt och d� han sedan med struntviktig min f�rkunnade att: "Min dotter �r gift med den rikaste k�pmannen i Perdano och han kommer inte att se med blida �gon p� ert tilltag!" visade det tydligt att Isar Kettilsson �gde mer korpulens �n intelligens. Zonne sl�t uppgivet �gonen vid faderns uttalande.

"Lindel��v?" fr�gade mannen och Zonne slog upp �gonen igen d� hon h�rde en aning �verraskning i mannens r�st.

"Just det!" sade fadern med barnslig stolthet i r�sten.

Till Zonnes f�rv�ning verkade den blonda flickan kunna r�ra sig hur hon ville p� d�ck trots att alla andra passagerare och bes�ttningsm�n h�lls i schack av bev�pnade pirater, som faktiskt var f�rv�nansv�rt f�. Fram till nu hade flickan st�tt och lugnt lutat sig mot relingen, men nu kom hon fram och granskade Zonne fr�n topp till t�. "S�, du �r Vals hustru..." sade hon roat och log n�r Zonne h�pet s�g p� henne. "Det borde vi v�l kunna ha lite roligt med, eller vad s�ger du, Nath?"

Det snurrade i huvudet p� Zonne d� hon h�rde namnet p� kaptenen till det mest fruktade piratskeppet p� Kopparhavet. Det var d�rf�r de var s� f�, t�nkte hon i panik, de var s� skickliga med sina vapen att de med bara fem personer kunde plundra ett handelsfartyg. Den blonda flickans vackra leende var det sista Zonne s�g innan allt blev svart.

~ * ~ * ~ * ~

Zonne kippade efter andan och drog in vatten. Hon mindes att hon blivit tillf�ngatagen av pirater fr�n det legendariska "Svarta Liljan" och t�nkte nu i panik att de sl�ngt henne �verbord. Hon viftade lite hj�lpl�st med armarna, �vertygad om att hon skulle drunkna.

"Ta det lugnt, du drunknar inte p� d�ck!" sade en road r�st. Zonne �ppnade �gonen och s�g den s�ta, blonda flickan fr�n handelsfartyget st� framf�r henne med en vattenspann i h�nderna. Det var nu dagsljus och Zonne kunde se henne tydligt. Idag var hon kl�dd i en vit tunika, svart skinnv�st och en l�ng, vid, bl� kjol. De svarta under�rmarna p� tunikan var i sj�lva verken armskenor av l�der och i den bl� sjal som var knuten runt midjan var en piska f�stad. Det tog inte Zonne m�nga sekunder att minnas flickans sista replik och inse att hon var en av piraterna. Men hon s�g ju inte ut som en!

"Var �r jag?" fr�gade Zonne oroligt.

"T�nk att alla st�ller samma fr�ga! Lite originalitet vore uppskattat!"

"Vem �r du?"

"Ah, fr�ga nummer tv�! Du �r en v�ldigt generell varelse, eller hur?"

"Vad..." b�rjade Zonne, men blev avbruten.

"Vad vi skall ha dig till? Om du inte �r lika dum som din far borde du ha r�knat ut att vi t�nker kr�va din k�re make p� en f�rsvarlig l�sensumma." sade flickan och Zonne noterade att hon talade flytande zorakiska utan brytning.

"Min far? Hur..."

"Han lever, vilket �r ganska fascinerande i sig med tanke p� hans f�rst�nd, eller kanske snarare avsaknad av."

"�r han h�r?"

"Nej, han och alla de andra har nog angjort Tyros vid det h�r laget."

"Ni sl�ppte dem?"

"Ja, det �r klart! Fast med en lite l�ttare last och v�ldigt barskrapade p� v�rdef�rem�l. Vi �r pirater, inga m�rdare, �tminstone de flesta av oss..."

"Gwyn!" ropade en man och Zonne, som nu lyckats s�tta sig upp, s�g kaptenen - Nath - komma ned fr�n bryggan. "Varf�r �r hon inte bunden �nnu?" fr�gade han ganska str�ngt.

"Varf�r skall jag binda henne? Hon har inte direkt n�gonstans att rymma." svarade flickan.

"Man tar det s�kra f�re det os�kra. Vad jag minns gifte sig Val med en �ventyrerska, s� unga fru Lindel��v h�r kan nog lite av varje."

"K�nner ni min man?" fr�gade Zonne. Hon var mot sin vilja nyfiken p� dessa ovanliga pirater. Under sitt �ventyrarliv hade hon varit med om ett par piratanfall, b�da g�ngerna var piraterna sm�, otv�ttade, halvt tandl�sa och sk�ggiga m�n.

"Nej, men vi k�nde honom som barn." log Nath och l�ste fast Zonnes h�nder framf�r henne i j�rnbojor. De satt ihop med en kort kedja och en l�ngre l�pte fr�n dem runt masten, s� hon var onekligen f�ngad.

P� bojorna fanns n�gra ot�ckt r�dbruna fl�ckar, som Zonne bara kunde associera till torkat blod. "�r det n�gon som har d�tt med de h�r p�?" fr�gade hon innan hon kommit p� att hon inte ville h�ra det svaret.

"Nej."

"Vi tog nog av dem innan de dog." tillade Gwyn och log retsamt �t Zonnes uppsp�rrade �gon.

Nath suckade lite uppgivet �t henne: "Gwyn, g� och s�g till Gran att han inte f�r r�ra den h�r f�ngen."

"Som om det skulle hj�lpa..."

"Det hj�lper om du s�ger det!"

"Ja, ja..." suckade Gwyn och f�rsvann ned under d�ck.

"Vem �r Gran?" fr�gade Zonne oroligt.

"Min n�rmaste man ombord." svarade Nath.

"Varf�r skulle hon s�ga att just han inte f�r r�ra mig?"

"D�rf�r att det �r en f�rdel om du lever n�r vi skall kr�va Val p� l�sensumma."

Zonne best�mde sig f�r att f�rs�ka h�lla sig undan denne Gran, vem han nu var. Inte f�r att det var s� l�tt n�r man var tjudrad vid en mast, men hon skulle g�ra sitt b�sta.

~ * ~ * ~ * ~

"Kan du ta det d�r igen?" Handelsman Levi Arthursson Lindel��v hade suttit begravd i handelshusets bokf�ring n�r sonen stormade in och hasplade ur sig en rad stavelser i staccato. Nu s�g han f�rrvirrat upp p� sin uppr�rde �ldste - n�ja, n�stan - son.

"Zonne �r kidnappad!" utbrast Valerian Lindel��v uppr�rt �n en g�ng, nu med en lite irriterad ton f�r att hans far inte lyssnade f�rsta g�ngen.

"Kidnappad?!" Levi reste sig upp och fick en stor h�g kvittenser att rasa i golvet och svor f�r sig sj�lv.

"Precis, det st�r h�r. De vill ha 30000 silvermynt i skogsgl�ntan p� fredag, annars d�dar de henne och skickar halva kroppen hit och halva till hennes far i Pendon." Valerian gjorde en f�rf�rad grimas vid de sista orden. "Vem skulle g�ra n�got s�dant?!"

"Vi skall se till att f� tillbaka henne oskadd." sade Levi tr�stande trots att han inte visste om det var sant. "Var det n�got sigill p� brevet?"

"Vad? Jag vet inte, jag tittade inte..."

Levi tog brevet fr�n sonen och vek ihop det f�r att se p� det brutna sigillet. Det var svart och efter lite pusslande kunde de urskilja en lilja. De s�g dr�jande upp p� varandra och fruktan spred sig i dem b�da d� insikten sj�nk �ver dem. Valerians hustru var i h�nderna p� Kopparhavets mest h�nsynsl�sa pirater. Ingen av dem tvivlade p� att Zonne skulle d� om de inte betalade. Fr�gan var om det skulle hj�lpa att de betalade...

"Gode Gud!" andades Valerian. "Kan vi f� fram 30000 silver?"

"Vad skall ni med s� mycket pengar till?" fr�gade Sophia Eleonora n�r hon kom in i rummet.

De tv� m�nnen s�g p� varandra och undrade om de skulle ber�tta f�r hustrun/modern vad som h�nt. Under tiden gick Sophia fram till bordet. "Har vi f�tt brev fr�n Gaderian?" fr�gade hon h�pet och tog upp brevet. "Men varf�r skulle han skriva n�got s�dant?!" utbrast hon f�rv�nat n�r hon l�st det.

Hennes man och son s�g med obeskrivlig f�rv�ning p� henne: "Varf�r tror du att det �r fr�n Gran?" fick Valerian fram till slut.

"Det �r hans handstil." svarade modern enkelt.

~ * ~ * ~ * ~

Det hade g�tt fyra dagar sedan Zonne fann sig vara ombord p� piratskeppet "Svarta Liljan". Hon visste att Nath skickat iv�g ett brev till hennes make d�r han kr�vde denne p� en l�sensumma f�r att sl�ppa henne. Om Val inte betalade skulle hon d�. Det var vad som stod i brevet, men Zonne hoppades att hon skulle �verleva i vilket fall som helst. Som Gwyn sagt, de var pirater, inte m�rdare.

Nu var det natt och Zonne l�g p� n�gra halms�ckar p� d�ck, fortfarande fj�ttrad, och s�g upp p� stj�rnorna. Pl�tsligt sk�rptes hennes sinnen. Hon hade h�rt n�gon smyga omkring. Hon satte sig upp, men kunde inte se n�gon.

"S�, lilla frun, det ser inte ut som om din man t�nker betala." sade en r�st som l�t r� och oslipad. Zonne v�nde sig om och s�g den store, fule, svarth�rige mannen hon sett tillsammans med Nath ett par g�nger. "S� jag kan g�ra vad jag vill med dig nu." flinade han och hon ryste b�de av hans ord och hans �ckliga t�nder. Det h�r m�ste vara Naths n�rmaste man, som Gwyn speciellt skulle uppmana att inte r�ra henne. Vad var det Nath kallat honom? Gran? Underligt namn...t�nkte Zonne, sedan svimmade hon f�r andra g�ngen i sitt liv. Denna g�ng p� grund av den sk�rande sm�rtan i ena armen.

"Zonne! Sn�lla, vakna!" h�rde hon en uppr�rd flickr�st ropa, samtidigt som hon blev milt ruskad. Hon �ppnade m�dosamt �gonen, undrade varf�r det gick s� tungt och s�g Gwyns oroliga ansikte. "Nath, hon lever." andades Gwyn lite l�ttad. "Vem har gjort det h�r?" fr�gade Gwyn och Zonne ville svara, men fick inte fram ett ljud. Hon s�g sig skr�ckslaget omkring och uppt�ckte f�rst att det var dagsljus och sedan att de flesta var uppe p� d�ck och stod samlade framf�r henne.

"Hon har ett bl�m�rke p� strupen. Det ser ut som om hon har f�tt ett slag. R�sten f�rsvunnit, f�rhoppningsvis inte f�r alltid." Zonne vred m�dosamt huvudet till v�nster och s�g p� den unge mannen som alltid brukade vara s� tillbakadragen. Tydligen var han l�kare.

"Ett slag �ver strupen, sk�rs�r i ansiktet, p� armarna och b�len. �r hon v�ldtagen?" fr�gade Nath.

"Nej." svarade l�karen.

"Gran?" Nath v�nde sig misst�nksamt om och Zonne konstaterade att mannen som attackerat henne under natten inte var n�rvarande.

Om Zonne orkat hade hon h�pet fl�mtat till n�r den vackre, blonde, pojken som brukade vara med Gwyn fr�gande s�g upp: "Vad?" sade han lite f�rv�nat och s�g p� kaptenen.

"Du r�kade inte ta en promenad upp p� d�ck under natten och tyckte att v�r f�nge s�g frestande ut, m�jligen?" fr�gade Nath med en aning sarkasm i r�sten.

"Nej, varf�r misst�nker du alltid mig f�r allting?!" utbrast Gran f�ror�ttad.

"Ja, jag undrar det jag..." nu var sarkasmen tydlig.

"Sluta nu!" avbr�t Gwyn ot�ligt. "Gran �r oskyldig, han var med mig hela natten."

Nath h�jde ena �gonbrynet och s�g roat p� henne. "Har du en aning om hur det d�r l�t, Gwyn?"

"�sch, du vet vad jag menar! Var �r nyckeln? Hon kan inte ligga h�r." Nath sl�ngde henne nyckeln till handbojorna och hon befriade Zonne. "Vad �r det h�r?" Gwyn hittade under Zonnes rygg en blodig kniv, som alldeles tydligt var vapnet denna attackerats med.

"Det �r Petris." sade den pigga, r�dh�rige pojken Zonne mindes fr�n handelsfartyget.

"Petri �r stor, m�rk, ful och stinkande. Var det han som �verf�ll dig?" Zonne nickade �t Gwyns fr�ga.

"Var �r Petri?" Nath s�g farlig ut. "Gwyn och Berend, ni hj�lper Zonne ned till sjukstugan. Gran, kom med mig." De l�mnade de �vriga och gav sig ned under d�ck.

Gwyn och l�karen hj�lpte Zonne upp och n�r hon var f�r yr f�r att g� sj�lv bar l�karen henne ned till sjukstugan. De var framme och Zonne l�g p� en ganska h�rd brits medan Berend tv�ttade hennes s�r. Pl�tsligt h�rdes �ronbed�vande tjut lite l�ngre bort i korridoren. Tjuten fortsatte en bra stund och �vergick sedan till kvidande.

"Det l�ter som om de funnit Petri." sade Berend torrt. Han s�g Zonnes �ngsliga blick och tillade. "Du kan vara lugn f�r att han aldrig mer kommer att skada dig eller n�gon annan."

F�rutom strupslaget var hon inte allvarligt skadad, men de hade d�dat en man f�r att han �verf�ll henne. Zonne visste inte om den vetskapen borde g�ra henne lugn eller orolig.

~ * ~ * ~ * ~

Sophia satt i sin f�t�lj framf�r den �ppna spisen. Hon s�g trotsigt p� sin make i den andra f�t�ljen och sonen som oroligt vankade av och an �ver golvet. "Nej, jag tror det inte! Gaderian skulle aldrig ge sig i lag med pirater. Han �r s�kert tillf�ngatagen av dem han med och nu har de tvingat honom att skriva det h�r brevet!"

"Sn�lla Sophia, Gaderian gav sig av f�r sex �r sedan." sade Levi t�lmodigt till sin hustru. "Vi har ingen aning om vad som kan ha h�nt honom under dessa �r. Han kan mycket v�l ha blivit lagl�s. Vad jag kan minnas hade han inga som helst skrupler n�r det g�llde n�got �verhuvudtaget."

"Sv�rt att s�ga." fn�s Valerian. "Han h�ngde ju alltid Gwyn i kjolarna. Jag tror inte jag n�gonsin s�g honon g�ra n�got av eget initiativ."

Levi s�g f�rv�nat upp. "S�ger du det? Jag hade tydligt f�r mig att det var hon som f�ljde honom som en vandrande skugga..."

"Knappast. Men det spelar ingen roll just nu, jag vill ha min hustru oskadad tillbaka, vi m�ste betala!"

"Valerian, lugna ned dig." sade Levi. "Vi m�ste f� veta att Zonne kommer levande tillbaka om vi betalar. Vi har tre dagar p� oss, vi f�r skicka ut en spion."

~ * ~ * ~ * ~

De tre dagar som f�ljde fram till fredag tillbringade Zonne mest med att vila i sjukstugan. L�karen, Berend, var d�r och s�g till henne lite d� och d� och andra dagen kunde hon f� fram lite v�sande ljud, s� pass att hon kunde g�ra sig f�rst�dd igen. Sk�rs�ren b�rjade ocks� l�ka, �ven om hon skulle f� fula �rr ett tag fram�ver.

Zonne s�g inte s� mycket av vad som h�nde ombord, men Berend brukade ber�tta om det var n�got speciellt. Sista dagen kom han farande och ber�ttade uppr�rt om att Gwyn och Gran f�ngat en man som sm�g omkring i hamnen och st�llde fr�gor om "Svarta Liljan" och alla ombord.

"Vem �r han d�?" undrade Zonne b�de oroligt och nyfiket.

"Han var en spion uts�nd av din man..."

"Var?!"

"Var."

"Vad h�nde?!" Zonne var chockad.

"Mer �n att han r�kade springa p� precis fel personer h�rifr�n?" Berends r�st var full av ironi.

"Gwyn och Gran?" Nu var Zonne f�rbryllad. "Men de �r v�l sn�lla?"

"Sn�lla?! Var i allsin dagar har du f�tt det ifr�n?! Vem som helst av dem skulle utan att blinka d�da dig om Nath gav ordern och det skulle f�rmodligen vara en b�de l�ngsam och sm�rtfylld upplevelse."

"Men Gwyn blev ju s� orolig n�r jag hade blivit �verfallen!"

"Du �r gisslan. Om du d�r f�r vi mindre l�sensumma, om n�gon alls."

"S� det handlar bara om pengar?"

"Inte bara..." Zonne v�ntade medan Berend s�g ut som om han �verv�gde beslutet att ber�tta n�got f�r henne. S� tog han ett djupt andetag och fortsatte. "Jag k�nde Nath p� den tiden han fortfarande var Nathalian Lindel��v och Gran och Gwyn bara var hans s�ta sm�syskon..."

Zonne stirrade p� honom "Lindel��v?" fick hon fram.

"Exakt. Valerian �r i sj�lva verket n�st �ldste sonen, men det har du f�rmodligen aldrig h�rt?"

Zonne ruskade p� huvudet. "�r Gran och Gwyn hans syskon?? Och min mans syskon??" Tankarna rusade igenom hennes huvud. "�r de d�pta till Gran och Gwyn?"

"Nej, de heter Gaderian och Gwendolyn, hur s�? Har du h�rt talas om dem?"

"Ja, min sv�rmor har n�mnt Gaderian n�gra g�nger, men alla andra har alltid hyssjat p� henne d�, s� jag antog att hon hade en son som d�tt..."

"Sophia var alltid svag f�r Gran, han kom undan med allt, f�r att hon aldrig vare sig kunde bestraffa honom eller l�ta maken g�ra det." Berend log lite vemodigt. "Hon �r en fin m�nniska, som m�r b�st av att inte veta vad favoritsonen egentligen utvecklades till..."

Zonne lovade sig sj�lv att hon aldrig skulle avsl�ja n�got f�r Sophia f�r om det var n�gon i makens familj hon tyckte om, s� var det sv�rmodern. "Men hur kommer det sig att h�lften av hennes barn �r pirater?"

"Nath flydde fr�n en oskyldig anklagelse f�r tolv �r sedan, levde p� ett piratskepp ett par �r och kom fram till att det kunde g�ras mycket b�ttre. F�r nio �r sedan hade han skaffat det h�r skeppet och en natt n�r vi l�g utanf�r Perdano kom han hit med Gran och Gwyn. De har varit till mycken nytta f�r oss, s�rskilt i strid, �ven om Gran �r alldeles f�r sadistisk f�r mitt tycke."

"Alla s�ger det, men jag har aldrig m�rkt n�got."

"Hade du det hade du inte suttit h�r nu..."

Zonne r�s �ver detta. "Men Gwyn d�, �r hon likadan?"

"Nej, hon kan nog d�da n�gon utan att ha d�ligt samvete �ver det, men hon njuter inte av att tillfoga n�gon sm�rta. Det var f�r�vrigt hon som ville kidnappa dig, Nath ville ta lasten fr�n handelsfartyget."

"Gwyn? Men varf�r?!"

"Jag vet inte, kanske hon vet att de inte vill betala och t�nker ge dig till Gran." Berend log ett ganska kallt leende och Zonne blev med ens orolig f�r sitt liv, det hade hon faktiskt inte varit annat �n n�r Petri �verf�ll henne. Hon lugnade sig n�got d� han fortsatte: "F�rmodligen vill hon bara retas med Val. Vi f�r v�l se vad som h�nder imorgon."

I morgon, ja, fredagen hade n�rmat sig alldeles f�r fort...

~ * ~ * ~ * ~

De ville egentligen inte ha henne d�r, men ingen kunde f� henne att h�lla sig hemma. Sophia var en mycket viljestark dam, vilket hennes far f�tt erfara n�r han ville gifta bort henne f�r m�nga �r sedan, och nu hade hon satt sig i sinnet att hon �tminstone skulle se den f�rlorade sonen, �ven om hon inte fick tillbaka honom.

Levi, Valerian och tv� tj�nare stod i skogsgl�ntan med Sophia lite bakom sig. Med sig hade de ett skrin med de beg�rda 30000 silvermynten. "Och vi betalar inte f�rr�n vi har f�tt se att hon lever!" beordrade Levi.

De s�g inte piraterna komma. Pl�tsligt fann de sig bara vara omringade. Piraterna var inte s�rskilt m�nga, men de var strategiskt placerade och ingen kunde smita. S� steg en man fram. Han var l�ng och m�rk och utstr�lade auktoritet, men det var n�r han h�jde blicken de fl�mtade till av f�rv�ning: "Nath?" fick Valerian fram.

Mannen log. "Vi visste inte ens att du gift dig, Val."

"Lever hon?"

"Javisst." Nath gjorde ett tecken �t sina m�n och en blond, ung man kom in i gl�ntan tillsammans med Zonne. Hennes h�nder var bakbundna och hon hade munkavle och verkade inte skadad, men �gonen var r�dda. D� och d� gav hon den unge mannen en �ngestfylld blick.

"Gaderian?" Sophia tog n�gra steg fram�t mot dem. Den blonde v�nde sig mot henne och betraktade henne lugnt. "Vad har de gjort med dig?"

"Sophia! Kom tillbaka!" ropade Levi med hj�rtat i halsgropen, men hon lyssnade inte.

"Vad g�r hon h�r?" fr�gade Nath irriterat.

"Hon har satt sig i sinnet att f� tillbaka sin son..."

"Gran?" Levi nickade och Nath s�g orolig ut. "F� undan henne innan det h�nder en olycka."

En bit d�rifr�n m�tte Sophia Grans k�nslokalla blick och stannade upp f�r ett �gonblick. "Gaderian? K�nner du inte igen mig? Det �r ju jag, din mor!" sade hon v�djande och str�ckte ut handen mot honom. "Du f�r komma hem nu."

Valerian stod och s�g allt som i slowmotion. Moderns v�djande till �lsklingssonen, dennes kyliga bem�tande. Valerian noterade en r�relse i �gonvr�n, v�nde p� huvudet och s�g faderns och Naths f�rf�rade ansiktsuttryck medan de st�rtade ned mot Sophia, fast de inte hade en chans att hinna fram i tid. N�r han s�g tillbaka reagerade han precis som dem. Han rusade ned mot sin mor.

Gran hade sl�ngt undan Zonne, dragit sin sabel och skulle hugga ned den kvinna som f�tt dem alla tre om de inte hindrade honom. Ingen av dem skulle hinna fram och de s�g maktl�sa p� n�r han h�jde vapnet och modern gr�tande sj�nk ned p� kn� i gr�set.

D� ven det till i luften och Nath stannade l�ttad upp. Den yttersta biten av en oxpiska hade lindats om Grans handled och h�ll sv�rdsarmen i ett fast grepp. N�r Levi och Valerian s�g i piskans riktning fick de sin n�sta chock. Den som r�ddat Sophia var: "Gwendolyn?" viskade Levi ur st�nd att tro sina �gon.

Gwyn gjorde en knyck med handleden och piskan sl�ppte Grans arm d� hon gick fram emot dem. Han stack vapnet i skidan och v�nde sig om i samma r�relse och n�r han s�g p� henne var det f�rsta g�ngen de s�g en tillstymmelse till k�nsla i hans blick.

Valerian drog undan modern en bit och Zonne satte sig upp i gr�set. Levi tog ett par steg mot sin f�rlorade dotter, men stannade tv�rt n�r Gran satte en kastkniv i marken framf�r honom. "Gwendolyn?" v�djade fadern.

Gwyn log lite. "Adj�, far." Sedan v�nde hon sig om och gick ut ur gl�ntan tillsammans med Gran.

Levi stod kvar och s�g efter henne till hon f�rsvann in i skogen. N�r han sedan v�nde sig om var alla piraterna inklusive Nath och kistan med pengar borta. Han suckade uppgivet och gick och tog hand om sin f�rtvivlade hustru.

Valerian hade befriat Zonne, som f�rs�krade att hennes skador, som nu kom i dagen var tillfogade av en annan passagerare, piraterna hade behandlat henne v�l. De hade till och med d�dat mannen som anfallit henne.

De gick hem under tystnad. Allas tankar r�rde sig omkring samma personer...

Som en inre r�st h�rde Sophia �terigen de ord hennes syster yttrat en g�ng f�r sex �r sedan: "Gr�v inte ned dig i sorg �ver de barn du f�rlorat, utan tag hand om och gl�d dig �t de du har kvar."

"�, vad det �r sk�nt att var hemma igen!" utbrast Zonne s� l�ttat att Sophia m�ste le lite.

~ * ~ * ~ * ~

Tillbaka p� "Svarta Liljan" satt Nath och betraktade sina yngre syskon tankfullt. De l�g i aktern bland n�gra halms�ckar och pratade om n�got Nath inte kunde h�ra.

Visst hade han, om inte alltid s� iallafall l�nge, vetat att det var n�got fel p� hans yngre bror. Dock hade det aldrig varit s� tydligt som idag att det endast var Gwyn som kunde h�lla tillbaka Gran. Om n�got skulle h�nda henne...nej, Nath ville inte t�nka den tanken ut. Han kunde bara hoppas att hans syster skulle stanna kvar hos dem l�nge �n.

Hon verkade i alla fall inte l�ngta h�rifr�n, t�nkte han lite gladare n�r han h�rde hennes p�rlande skratt.