Pirater!

�ventyrerskan Louise Delinder hade blivit �verfallen av r�vare n�r hon passerade igenom ett skogsparti. De var fem och hon var ensam. Dessutom var det onekligen ett handikapp att vara kvinna i strid. Snart befann hon sig p� rygg i gr�set och en av r�varna h�jde sin knivf�rsedda hand f�r att hugga mot henne.

Louise blundade och bara v�ntade p� sin bane. Det kom dock aldrig n�got hugg, d�remot hade hon snart hela r�varens tyngd �ver sig och blev r�dd f�r att han kommit p� att han kunde ha annan anv�ndning f�r henne innan han d�dade henne. Hon �ppnade �gonen och s�g rakt in i r�varens d�da �gon. S� fort hon bara kunde knuffade hon bort honom fr�n sig och d� hon satte sig upp s�g hon att han hade en pil i ryggen. Hon s�g sig oroligt omkring orolig f�r vad de andra r�varna skulle ta sig till. Detta beh�vde hon inte fundera �ver l�nge, f�r runtomkring henne l�g de andra fyra r�varnas slaktade kroppar.

"�, Gud!" Louise hade sett ganska mycket under sitt 22-�riga liv och r�varna var d� inga hon skulle sakna, men det var n�got s� bestialiskt �ver detta d�d att hon k�nde hur det v�nde sig i magen p� henne. Hon tog ett djupt andetag och �ngrade sig genast d� lukten av k�tt och blod drogs in i hennes lungor och hon f�rlorade hela sitt maginneh�ll i det soliga gr�set.

"Hur �r det? Beh�ver du hj�lp?" h�rde hon en mjuk, ung mansr�st alldeles bakom henne. Louise v�nde sig om och s�g tv� pojkar, knappt �ver 16 �r bed�mde hon. Den ene var r�dh�rig, med ett glatt, fr�knigt ansikte. Han gick nu och plockade av r�varna allt de kunde ha i mynt och v�rdesaker. Louise rynkade pannan �t det kallsinniga i hans handling. Sedan v�nde hon sig mot den som tilltalat henne. Han var ganska l�ng och s�g smidig ut kl�dd i bl� byxor och skjorta och svarta st�vlar. Hans h�r var blont och axell�ngt, anletsdragen vackra och blicken lite dr�mmande. Louise kunde lugnt konstatera att han var den vackraste pojke hon n�gonsin sett.

"Himlar! Gran, kom och titta!" ropade den r�dh�rige pojken ivrigt.

"V�nta lite." svarade Gran t�lmodigt sin kamrat och v�nde sig till Louise. "Hur �r det med dig? Beklagar att du fick den d�r r�varen �ver dig..."

"Jag klarar mig. M�ste bara bort fr�n lukten..." mumlade Louise och tog tacksamt emot Grans hj�lpande hand n�r hon reste sig upp och stapplade bort till andra sidan v�gen. "Tack. S�g ni vad som h�nde?" fr�gade hon r�dd f�r att de som slaktat r�varna skulle komma tillbaka.

Gran s�g lite f�rv�nad ut. "Javisst, vi..." b�rjade han men blev avbruten av sin kamrat som kom springande.

"Du kan inte gissa vad de d�r el�ndiga krypen hade p� sig!" ropade den r�dh�rige ivrigt.

"Mer el�ndiga kryp?"

"Mycket roligt. Nej, �delstenar!!! Se!" han h�llde ut n�gra ur en b�rs i handen.

"O, s� vackra!" utbrast Louise h�nf�rt.

"Och �kta." tillade Gran, inte lika imponerat och tog b�rsen och f�ste den i b�ltet.

"Jag heter Paulus, vad heter du?" sade den r�dh�rige till Louise. Gran gjorde en ogillande grimas �t tilltalet, men sade inget.

"Louise." svarade hon.

"Vart �r du p� v�g?"

"Till Zorakin, eller r�ttare sagt ned till hamnen f�r att f�rs�ka f� plats p� ett skepp till Pendon."

"Vi �r p� v�g till Lindome. Du kan nog f� �ka med. Tror du inte det, Gran?"

"F�rmodligen, men vi m�ste ge oss av nu. Solen g�r snart ned. Om du vill, s� h�ng p�." Gran l�mnade Louise att samla ihop sin packning och gick och h�mtade upp en sj�s�ck en bit bort i gr�set. Paulus plockade upp ett litet armborst och Louise k�nde igen pilarna. Det var samma sort som satt i r�varens rygg! Hennes fruktan blev inte mindre n�r Gran plockade upp en sabel, vars blad var alldeles r�tt av f�rskt blod. Han torkade av den lite i gr�set och stack sedan in den i en skida han f�ste i b�ltet.

"Det var ni!" utbrast Louise chockad och stirrade p� de unga pojkarna.

"Vi vad?" undrade Paulus f�rbryllat och Gran stannade och s�g undrande p� henne.

"Det var ni som d�dade r�varna!"

"Eh ja? S�g du n�gra andra d�r kanske?"

"Jag kan inte f�rst� att det var ni som utf�rde de d�r bestialiska morden! Ni �r ju s� sn�lla och v�nliga!"

"Mord �r v�l lite �verdrivet...vi ville ju bara r�dda dig!" Paulus var lite frustrerad. "och jag skj�t bara en pil!" f�rsvarade han sig sedan. "De �vriga fyra var Grans verk..."

"Se inte s� chockad ut, lite roligt m�ste man ju f� ha." sade Gran till Louise med ett grymt leende lekande i mungipan.

"Roligt?!"

"�sch, kom igen nu, annars hinner vi aldrig ut till skeppet innan det blir m�rkt!" sade Paulus och drog Gran i �rmen.

Det var inte s� l�ngt till hamnen. Pojkarna hoppade i en roddb�t vid en brygga. Louise best�mde sig efter mycket om och men f�r att f�lja med dem. �ven om den vackre Gran var en dj�vul i f�rkl�dnad, s� hade han dock r�ddat henne undan r�varna.

~ * ~ * ~ * ~

De hann inte fram till skeppet innan m�rkret f�ll, utan fick ta sig den sista biten p� k�nn. Skeppet hade en del lyktor, men bara tillr�ckligt f�r att analkande b�tar inte skulle k�ra in i det. Paulus verkade dock vara en hejare p� att ro och de kom fram utan problem. Roddb�ten f�stes i stora krokar p� skeppet och Louise och pojkarna kl�ttrade upp f�r en repstege.

Paulus kl�ttrade f�rst och m�ttes av en str�m av fr�gor st�llda av en ung kvinnor�st, som skulle ha varit mjuk och vacker om den inte varit fylld av oro: "Varf�r �r ni s� sena? Har det h�nt n�got? �r ni skadade? Var �r Gran?"

"Lugna ned dig, Gwyn. Vi har med oss en g�st." sade Paulus lugnt och kl�ttrade ombord. Sedan v�nde han sig och hj�lpte Louise �ver.

Louise sl�ppte sin r�nsel p� d�ck och r�tade sig upp och s�g rakt in i ett par ilskna, bl� �gon. "Vem �r du?" fr�gade flickan fientligt.

Louise backade ett par steg och s�g p� flickan. Hon var lite l�ngre �n Louise, s�g ut att vara i 16-�rs�ldern, kl�dd i tunika och l�ng, vid kjol med en sjal om midjan. Vad kl�dseln hade f�r f�rg gick inte att se i det gulaktiga ljuset ombord, men hennes midjel�nga h�r var blont och hon m�ste vara en av de vackraste flickor som fanns.

"Det h�r �r Louise, vi r�ddade henne fr�n r�vare och hon skall till Pendon, s� vi t�nkte att hon kunde �ka med." sade Paulus. "Louise, m�t Gwyn."

Gwyn s�g lite mindre fientlig ut efter hans f�rklaring, men inte mindre �n att hon v�nde sig mot Gran, som precis kommit upp �ver relingen, och gav honom en �rfil s� han tumlade bak�t. Louise s�g oroligt p� dem, de d�da r�varna i f�rskt minne, och n�r Gran sp�nde loss sin sabel fr�n b�ltet drog hon sig lite bak�t. Hennes l�ttnad var stor n�r han bara sl�ppde den p� d�ck och drog den ilskna flickan intill sig och h�ll om henne. Gwyns ilska �vergick i gr�t och hon slog armarna om hans hals och snyftade mot hans skuldra.

"Vad �r det med henne?" fr�gade Paulus h�pet en man som stod bakom Louise.

"Hon har varit orolig f�r er."

Louise v�nde sig om och s�g en man som totalt tog andan ur henne. Han var inte vacker som Gran, inte alls. Visst s�g han bra ut med ett suggestivt utseende och han var n�got �ldre �n de andra hon m�tt, mer i hennes �lder. Han var ganska l�ng, f�rmodligen b�de stark och smidig, helt kl�dd i svart med m�rkt h�r och m�rka �gon, men det som slog ned i henne som en blixt var hans otroliga utstr�lning. Det var en blandning av auktoritet, brutalitet, fara och inte minst sensualitet.

"F�r oss?" Paulus h�jde ett �gonbryn.

"N�ja, f�r Gran." Mannen v�nde sig till Louise. "Louise? Jag �r Nath, kapten ombord. Detta �r Shanna och hon skall hj�lpa dig tillr�tta." sade han och visade fram Louise till en r�dh�rig kvinna i 25-�rs�ldern. Shanna skulle nog ha varit gnistrande vacker om hon inte sett s� sliten ut.

"Kom s� skall jag visa dig var du kan sova." sade Shanna v�nligt och gick f�re Louise ned under d�ck. Louise f�ljde med henne, men v�nde sig om och s�g efter Gran och Gwyn, men de var borta.

Louise blev visad en koj i en st�rre hytt d�r det sammanlagt fanns sex sovplatser. Det tog inte Louise l�ng tid att inse att de kvinnor som bodde d�r var skeppets gl�djeflickor, men de var d� v�nliga nog mot henne. Shanna var deras �verhuvud och i egenskap av detta hade hon en egen liten hytt intill deras.

Flickorna pratade om allt m�jligt och var nyfikna p� Louises �ventyrliga liv. Hon ber�ttade lite och kom snart till scenariot d�r Paulus och Gran d�dat r�varna och uttryckte sin f�rf�ran �ver Grans handlande: "Och sedan sade han att han gjort det f�r att han tyckt det var roligt!" utbrast Louise stor�gt och var fortfarande lite chockad n�r hon t�nkte p� det.

"Det s�gs att han blev avskedad fr�n det feliciska kavalleriet p� grund av sin grymhet." sade en m�rkh�rig flicka vid namn Vendela.

"Det l�ter lite underligt med tanke p� att det borde vara en egenskap som efterfr�gas i krig." sade Shanna.

"Kanske till en viss gr�ns, men Gran var tydligen s� sadistisk att han nj�t av att tortera sina offer. Tillslut stod inte hans �verordnade ut med det utan avskedade honom."

"Hur kan han ha varit i arm�n redan, han kan inte vara s� gammal." inv�nde Louise.

"Jag vet att han ser yngre ut, men Gran �r 20 �r och jag tror han kom hit f�r tv� �r sedan." sade Shanna och fortsatte: �Flickorna har �vat in en dans som de skall framf�ra ikv�ll! Du kan f�lja med upp och titta."

~ * ~ * ~ * ~

Shanna och Louise gick upp p� d�ck, d�r m�nnen redan samlats. Tre andra kvinnor var ocks� d�r, fruar till tre av m�nnen, f�rklarade Shanna.

"Oooh!" andades Louise h�nf�rt, n�r hon s�g p� ett av paren. B�de mannen och kvinnan var ovanligt l�nga och sm�ckra, mycket vackra med l�ngt, silvergl�nsande h�r och mandelformade, gr� �gon. De var kl�dda i gr�tt och hade s� underliga �ron, som stack upp ur h�ret i en spets...

"Alver." viskade Shanna. Louise hade naturligtvis h�rt talas om alver, men hon hade aldrig tidigare sett n�gon. Hon hade h�rt att de skulle vara vackra, men inte v�ntat att de skulle vara s� s�rpr�glade. Kvinnan uppt�ckte att n�gon s�g p� henne och log v�nligt mot Louise, som rodnade lite av att ha blivit ertappad med att stirra. "Kom, vi s�tter oss h�r." sade Shanna och visade Louise till en liten l�g b�nk.

Tre av m�nnen satt lite p� sidan. De hade varsitt instrument: En fl�jt, en luta och en liten trumma. Strax b�rjade de spela en f�rv�nansv�rt vacker melodi med tanke p� de enkla medlen. Efter n�gra inledande takter kom sex flickor fram ur skuggorna. De var kl�dda i tunna kjolar och korta blusar med t�ckta liv och n�stan genomskinliga �rmar. Denna kl�dsel l�mnade midjan bar och Louise var lite f�rskr�ckt �ver att flickorna visade s� mycket naken hud. De hade tunna sl�jor �ver ansiktet, men Louise k�nde igen de fem flickor hon delade hytt med och Gwyn. Den senare var den skickligaste danserskan, �ven om alla faktiskt var ganska bra, r�relserna var mjuka, v�l avv�gda och gjorde dansen st�mningsfylld. Louise kom p� sig med att undra varf�r Gwyn inte bodde tillsammans med de andra gl�djeflickorna n�r hon var en av dem. Utan att t�nka sig f�r uttalade hon fr�gan till Shanna.

N�got blixtrade till i Shannas smaragdgr�na �gon och r�sten var ovanligt kall n�r hon svarade: "Hon �r Naths favoritflicka."

"Vem?" undrade Louise f�rbryllat, huvudet surrade av nya namn och ansikten.

"Nath, kaptenen." sade Shanna kort och nickade mot aktern d�r kaptenen satt p� relingen tillsammans med Gran. Sedan rynkade hon �gonbrynen: "Jag har varit h�r i snart tv� �r och jag vet faktiskt inte var Gwyn bor...� nej! Vad g�r hon?!" Shannas r�st var genuint orolig.

"Vad?" Louise f�ljde hennes blick och s�g flickorna ta sig fram till varsin man. De undvek n�gra av m�nnen som str�ckte sig efter dem och n�rmade sig en av sitt eget val. "Vem?"

"Zita. Hon �r visserligen den nyaste flickan, har bara varit h�r ett par m�nader, men hon har blivit vederb�rligen varnad." sade Shanna l�gt.

"F�r vad?!"

"Vilka av m�nnen som �r ol�mpliga att ge sig i lag med och vilka som �r rent ut sagt farliga." Shanna s�g ut som om hon skulle vilja rusa fram och slita undan den lilla m�rka Zita, som g�tt fram till Gran, men hejdade sig. Flickorna fick sj�lva v�lja vilka de ville vara med.

Gran log mot den s�ta flickan, ett leende som s�nde kalla k�rar l�ngs ryggen p� Louise, men lilla Zita s�g bara lycklig ut. Sedan gjorde Gran n�got som f�rbryllade Louise: Han s�g fr�gande p� Gwyn, som stod strax bakom Zita, och d� hon nickade n�stan om�rkligt lade han en arm om Zita och gjorde en ansats att g� ned under d�ck. Han hindrades av Nath, som tog ett fast tag i hans h�r i nacken och ryckte till lite innan han v�ste n�got i Grans �ra, som Louise inte h�rde, sedan l�t han dem g�.

Gwyn sj�nk, lite ensam och uppgiven, ned p� en b�nk i n�rheten och Louise undrade varf�r hon inte valt n�gon man f�r natten, som de andra flickorna, lika v�l som hon undrade varf�r ingen av flickorna n�rmat sig kaptenen. Hon s�g bort mot Nath, som stod och instruerade styrmannen och n�gra andra om n�got. N�r m�nnen g�tt, gick Shanna fram till honom. Louise h�rde inte vad de sade, men av Shannas utmanande och flirtiga beteende f�rstod hon vad som var p� g�ng. D�remot hade hon inte v�ntat att Nath skulle avf�rda Shanna, s� snabbt. Han log lovande mot henne, som ett l�fte om en annan natt, sedan gick han och h�mtade Gwyn och tog med sig henne ned under d�ck. Louise s�g f�rstummad efter dem och Shanna s�g mest vred ut.

"Det verkar bara vara vi kvar, b�st vi g�r till kojs om vi skall orka upp i morgon." sade Shanna lite uppgivet till Louise och de tv� flickorna f�ljdes �t ned till hytterna.

~ * ~ * ~ * ~

Mitt i natten vaknade Louise av tumult i korridoren utanf�r. Hon t�nde en lykta och s�g att hon fortfarande var ensam i hytten, de andra flickorna hade visst �vernattat hos m�nnen. Pl�tsligt h�rde hon bankande p� d�rren intill och kaptenens r�st b�de arg och lite orolig: "Shanna! Vakna! Vi beh�ver dig, nu!"

Louise �ppnade d�rren samtidigt som Shanna och s�g Nath st� d�r, fortfarande p�kl�dd, fast med skjortan �ppen och rufsig i h�ret. Wow, t�nkte Louise fascinerad en sekund innan hon fokuserade p� h�ndelserna.

Nath skyndade runt h�rnet p� korridoren och kom snart tillbaka med en flicka i famnen. Med lite anstr�ngning k�nde Louise igen lilla, m�rka Zita fr�n kv�llen, men nu var flickan alldeles tyst och stilla. Hon hade ett blodigt bandage om ena handen, sk�rs�r i ansiktet och ot�cka m�rkr�da m�rken runt halsen. Herregud, hade de blivit anfallna mitt i natten?!

Shanna rusade fram till Nath: "Du kunde ha f�rhindrat det den h�r g�ngen!" utbrast hon ursinnigt och s�g ut som om hon ville sl� honom.

Nath s�g f�rst lite skyldig ut, men samlade sig snabbt. "Shanna, hon lever." sade han sedan lugnt.

"�, tack gode Gud! H�r, l�gg henne i hennes egen s�ng." Shanna var p�tagligt l�ttad och visade in Nath i flickornas hytt. Han lade Zita i den visade kojen och uppmanade Shanna att ta hand om henne. "Har n�gon h�mtat Berend?" undrade Shanna.

"Gwyn har sagt till honom." svarade Nath och gick. �gonblicket efter kom en ung man, som Louise flyktigt sett p� d�ck tidigare, runt h�rnet. Han hade en l�karv�ska i handen och gick in till Zita.

"Vad �r det som har h�nt?" fr�gade Louise pl�tsligt, kunde inte tiga l�ngre. "�r vi anfallna?"

"Louise?! �, jag s�g dig inte!" utbrast Shanna lite h�pet. "Nej d�, det �r ingen fara, g� och l�gg dig du." Hon log lite blekt mot Louise.

"Jag kan i alla fall inte sova nu, �r det n�got jag kan hj�lpa till med?"

Berend mumlade f�r sig sj�lv medan han unders�kte Zita. "Andas normalt, pulsen skenar, men jag kan inte hitta skadan som orsakar det..." S� lindade han upp det blodiga bandaget runt Zitas h�gra hand och svor h�gt n�r han fick se hennes hand. "�, fy f�r den lede! Kan ingen avr�tta den d�r dj�vulen i m�nniskohamn n�gon g�ng?!?!!"

"Vad �r det?" fr�gade Shanna tveksamt, som om hon inte visste om hon ville veta.

"Hon har f�tt en kniv rakt igenom handen." sade Berend med �terh�llen vrede. "Det h�r m�ste sys. H�mta varmt vatten fr�n k�ket!" Shanna lydde genast. "Det h�r skeppet borde inte ha kvinnor ombord..." muttrade Berend. Han pysslade lite med en krokig n�l och tr�dar en stund och fortsatte sedan: "Hon kommer aldrig att kunna anv�nda handen som vanligt igen, flera ben �r av..."

"Men hon lever i alla fall. Hon hade mer tur �n Elina." sade Shanna som kom tillbaka med ett litet �mbar och n�gra trasor.

"Tur? Det h�r var inte tur. Nath och Gwyn l�g p� pass och br�t in i hytten vid f�rsta tecken p� att n�got var fel. Tyv�rr var det en aning f�rsent. Hon skrek aldrig."

"Hur kan n�gon bli s� h�r skadad utan att skrika?" undrade Louise f�rskr�ckt.

"Ser du m�rkena runt halsen?" fr�gade Berend. Louise nickade. "Strypm�rken, hon fick inte fram ett ljud �ven om hon f�rs�kte."

N�got Shanna sagt fl�g pl�tsligt f�rbi i Louises tankar och hon fr�gade: "Vem �r Elina?"

Shanna tvekade lite, men svarade sedan. "Elina var en flicka som kom hit f�r ungef�r ett �r sedan. Hon var en �ventyrerska som du. M�rkh�rig, ganska s�t. Tyv�rr blev hon genast upp �ver �ronen f�r�lskad i Gran, som inte direkt hade n�got emot uppm�rksamheten. Gwyn f�rs�kte h�lla Elina ifr�n honom, men denna h�vdade - precis som alla vi andra trodde d� - att Gwyn bara var svartsjuk. S� var det inte. Det fanns aldrig n�gra bevis f�r vad som h�nde, men morgonen efter hon setts g� in i Grans hytt var Elina d�d, strypt, och det fanns inte en sj�l p� det h�r skeppet som trodde att Gran var oskyldig."

"Men varf�r gjorde ingen n�got d�?! Hur kommer det sig att ni fortfarande �r kvar h�r?" undrade Louise f�rf�rat n�r hon ins�g vem som misshandlat Zita.

"D�rf�r att vi �nd� lever ett dr�gligt liv h�r. De flesta av oss �r inte heller Guds b�sta barn och det h�r �r det mest civiliserade och renliga piratskeppet p� Kopparhavet." svarade Berend. "Och Nath �r den b�ste kapten jag seglat under."

"Piratskepp?"

"Javisst, sade de inte det innan du f�ljde med ombord?"

"Hon kom ombord med Paulus och Gran." inf�ll Shanna torrt.

"Jag trodde pirater var sm�, fula och tandl�sa med en lapp f�r ena �gat, tr�ben och en papegoja p� axeln." sade Louise utan att t�nka sig f�r.

Berend och Shanna fick sig ett gott skratt mitt i el�ndet och Berend avslutade sista stygnet p� Zitas hand innan han packade ihop sin v�ska och sade godnatt till flickorna.

Zita l�g till s�ngs flera dagar och n�r hon v�l kom upp p� benen var hon en blek skugga av sig sj�lv. Vad Gran hade f�tt f�r straff f�r sin onda g�rning visste inte Louise, men vad det �n var s� var det inte tillr�ckligt.

Louise acklimatiserade sig bra ombord p� skeppet och trivdes med sina nya v�nner, s�rskilt Shanna och hon blev goda v�nner. Gwyn kom hon dock aldrig riktigt in p� livet. Visst, flickan var d� v�nlig nog, men lite sv�r�tkomlig. Louise hj�lpte till i k�ket om dagarna och hade ingen aning om vad Gwyn gjorde. D� och d� s�g hon Gwyn tillsammans med Gran och undrade hur denna kunde vara med en ung man, som troligen d�dat en flicka och bevisligen misshandlat en annan, men Louise ins�g efter ett tag att deras f�rh�llande var av en annan art och med den insikten kom snart den att Gwyn inte var en av gl�djeflickorna. Vad hon var kunde Louise inte riktigt f� tag i, kanske en �ventyrerska som hon sj�lv.

~ * ~ * ~ * ~

Anfallet kom tv� dagar innan de skulle ang�ra Pendon.

Louise hade skalat potatis till middagen och g�tt upp p� d�ck f�r att f� lite sol p� sig. Gwyn och Vendela l�g och d�sade bland n�gra fisken�t akterut i den sk�na eftermiddagen. Pl�tsligt lj�d en underlig signal fr�n bryggan och det blev liv och r�relse n�r alle man skyndade upp p� d�ck.

Paulus hissade en flagga. N�r flaggan f�ngades av vinden i toppen av masten s�g Louise att det var en svart lilja p� ljusgr� botten och hon ins�g pl�tsligt att hon de senaste dagarna varit ombord p� det legendariska piratskeppet Svarta Liljan. "Otrolig perceptionsf�rm�ga, Louise." sade hon ironiskt till sig sj�lv, medan hon undrade vad som var p� g�ng.

"Louise!" Hon s�g Nath komma emot henne. "Kan du strida? Med vapen? N�rstrid? N�nting?"

"Bredsv�rd." svarade Louise lite f�rvirrat. "Vad �r det som h�nder?!"

"Det kommer ett annat piratskepp hit�t, det ser ut som om de t�nker borda oss. Har du n�got sv�rd?"

"Ja, bland min packning."

"Bra, h�mta det och kom hit igen." Han v�nde sig om. "Shanna! Se till att alla kvinnor utom Gwyn och Louise h�ller sig under d�ck!" Shanna nickade och tog med Vendela ned under d�ck.

Louise h�mtade sitt sv�rd och n�r hon kom tillbaka var projektilstriden i full g�ng. H�lften av m�nnen hukade vid relingen p� ena sidan och skj�t med b�gar och armborst mot det annalkande skeppet. Louise s�g den r�da flaggan med ett svart horn p� i dess ena mast, men hon hade inte h�rt talas om skeppet.

Hon s�g inte riktigt hur det gick till, men pl�tsligt backade m�nnen vid relingen och strax efter v�llde sm�, fula, svarta varelser in �verbord.

De var fasansfulla! Sm�, grova och grymtande, med breda munnar och stora betar ist�llet f�r t�nder. De var kl�dda i djurskinn och stanken var f�rf�rlig. Louise hade aldrig sett s�dana bestar f�rr och var alldeles handlingsf�rlamad. Hon s�g en av dem komma rusande mot henne, visste att hon borde h�ja sv�rdet till f�rsvar, men armarna lydde henne inte.

Pl�tsligt k�nde hon en svidande sm�rta i ena axeln och n�stan samtidigt f�ll varelsen som t�nkt attackera henne. Besten hade en kastkniv i br�stet och Louise v�nde sig om, h�llande sin l�tt bl�dande axel, och m�tte Grans isbl� blick. Han hade d�dat besten, men struntade fullst�ndigt i att han tr�ffat och skadat Louise ocks�.

Hennes skr�ck �ver detta h�ll bara i sig ett �gonblick, sedan s�g han bort och Louise fick annat att t�nka p� d� hon fick en pisksn�rt �ver baken: "Hey! De �r orcher, okej? Strid eller f�rsvinn!" ropade Gwyn och Louise s�g henne sl� iv�g sin piska runt halsen p� en av bestarna och rycka till. Varelsen blev liggande med huvudet i en konstig vinkel...

Orcher! Hon borde ha f�rst�tt det. Under hennes m�nader p� v�garna hade hon h�rt sporadiska ber�ttelser om b�de orcher, alver och andra ickem�nskliga varelser, men hon hade aldrig sett n�gra innan hon kom ombord p� detta skepp.

Gwyn var fenomenal i n�rstrid. Hon hade inga traditionella vapen, men hon var p�hittig, snabb och smidig. Samtidigt som Louise fick ett l�tt hugg i benet och f�ll, s�g hon Gwyn ducka ett hugg fr�n en orch och g�ra en smidig rullning fram�t. Under denna fick hon tag i en kastkniv hon hade fastsatt utanp� ena st�veln och i sin upp�tg�ende r�relse kastade hon den snett fram�t och tr�ffade en annan orch mellan �gonen.

Louise f�rs�kte resa sig upp igen, men sm�rtan i benet gjorde henne yr, s� hon satt kvar lite dold bakom ett par tunnor och besk�dade striden. "Vilken �ventyrerska du �r, Louise." muttrade hon sarkastiskt till sig sj�lv. "F�rst totalt handlingsf�rlamad och sedan skadad av b�de v�n (hm, n�ja, allierad...) och fiende. Storartat!"

Det verkade vara vanligt med kastknivar ombord, t�nkte Louise n�r �ven Nath skickade iv�g en s�dan i en orch. F�r�vrigt stred alla m�nnen med n�gon form av kroksabel. Gran var fantastiskt skicklig med detta vapen och Louise f�rstod nu hur l�tt han hade �vermannat och d�dat de fyra r�varna. �ven kaptenen var skicklig och de andra m�nnen klarade sig bra, men kom inte riktigt upp i deras klass.

Den enda som var rolig att se p� i strid var dock Gwyn. Hon var mycket akrobatisk och utf�rde en hel del r�relser Louise inte ens vetat fanns. Som att g�ra en bak�tvolt ned ifr�n en tr�l�r och d� hon kommit runt sparka en fiende i nacken s� han st�p. Den man�vern d�dade honom f�rvisso inte, men hans eget sv�rd i hennes h�nder gjorde det �gonblicket efter.

~ * ~ * ~ * ~

Louises skador gjorde att hon d�sade bort en stund och n�r hon sedan vaknade upp var striden �ver. De hade vunnit. M�nnen bar �ver de stinkande, d�da orcherna till deras skepp och d� alla de sm� bestarna var ombord stack Nath det i brand.

Paulus kom och hj�lpte Louise ned under d�ck. Hon undrade hur det hade g�tt f�r Gwyn i striden, men s�g henne ingenstans. �ven Gran var borta. "Var �r Gwyn?" fr�gade hon Paulus.

"Nere i sjukstugan och mordhotar Berend, antar jag." sade Paulus torrt.

"�, �r hon skadad?" Louise blev lite orolig. �ven om Gwyn inte var en n�ra v�n hade de �nd� tillbringat en del tid tillsammans.

"Nej, inte hon, men Gran fick en pil i benet och Berend vill inte behandla honom.

"Varf�r inte, jag trodde Berend var doktor?"

"Nja, f�ltsk�r, men iallafall s� �r han av den uppfattningen att v�rlden skulle vara b�ttre utan Gran." Louise funderade �ver om hon delade den �sikten, men kom fram till att utan honom hade hon f�rmodligen blivit d�dad av r�vare f�r flera dagar sedan.

De kom in i en st�rre hytt, som hade tv� golvfasta britsar och tj�nade som sjukstuga. Louise s�g Gran ligga p� den ena och precis n�r hon och Paulus kom in knuffade Gwyn ned Berend p� rygg tv�rs �ver den andra. Samtidigt drog hon med v�nster hand upp en dolk ur Grans b�lte och h�ll den snart mot Berends strupe. "Om du inte hj�lper honom sk�r jag halsen av dig." sade hon med tillk�mpat lugn.

Berend var f�rh�llandevis lugn, men blicken var skr�md. "Det tror jag inte du f�rm�r."

Gwyn log, ett ovanligt grymt leende f�r att vara hennes. "Du vet vem jag �r. Jag kanske har det i blodet..." Hon pressade dolken mot hans skinn och n�gra bloddroppar letade sig fram. "T�rs du chansa?"

"Nej, nej, du vinner." viskade Berend skr�mt fram.

"Okej." sade Gwyn med vanlig r�st. Hon sl�ppte den f�rskr�ckte f�ltsk�ren och gick bort till Nath, som satt vid Grans brits.

Anne - en lite �ldre kvinna, som Louise visste var hustru till en av m�nnen - kom och hj�lpte Louise upp p� den andra britsen. Hon tv�ttade rent s�ren och f�rband dem. Inget av dem var djupt och de hade redan slutat bl�da. Sedan skickades Louise i s�ng och f�rblev liggande ett par dagar.

~ * ~ * ~

Louise s�g varken Nath, Gwyn eller Gran mer under sin vistelse ombord, men h�rde av de andra flickorna i hytten att Gran - till Berends stora f�rtret - �verlevt och skulle i sinom tid bli fullt �terst�lld.

P� eftermiddagen tre dagar efter striden angjorde de Pendons hamn med halade segel. De kunde inte g� �nda in, utan lade ankar lite utanf�r och Louise kl�ttrade ned i roddb�ten, denna g�ng tillsammans med Paulus och Shanna. Paulus skulle proviantera och Shanna ville h�lsa p� sin syster n�r de nu, tack vare Louise, stannade till i Pendon.

P� torget sade Louise adj� till sina nya v�nner. Hon stod kvar och s�g dem f�rsvinna i folkvimlet och gick d�refter mot huset p� V�ringagr�nd, hem.

Louise gav upp sina �ventyrarplaner - hon hade sm�rtsamt insett att hon inte hade vad som kr�vdes f�r detta - och med tiden framstod hennes korta, men intensiva tid ombord p� "Svarta Liljan" mer och mer som en dr�m. D� och d� h�rde hon dock rykten och historier om piratskeppet "Svarta Liljan" och dess bes�ttning och d� undrade hon hur Shanna, Nath, Paulus, Gwyn, Gran och de andra hade det nu och om de alla fortfarande var vid liv. N�gon g�ng, i en �nnu icke �versk�dlig framtid, skull hon kanske f� l�ra om deras �de.