Idag... har jag läst ut boken, Det goda värdskapet. När jag börjar läsa har jag alltid svårt att sluta.  Läste tisdag kväll efter jobbet, onsdag kväll efter jobbet samt torsdag förmiddag.  Sedan vart det avklarat.

Det var bra och fina tankar i boken. Klart att man ska tjäna andra människor. Det har jag känt hela livet att jag vill göra. Men när andra beskriver hur man ska vara för att nå dit så känner jag mig kvävd. När jag äntligen slutit fred med mig själv och accepterat mig som jag är, då säger någon att jag är fel. Jag kräks! Det enda jag vill är få vara sådan jag är. Jag önskar att andra kände sig välkomna och omhändertagna även om jag inte kan läsa deras tankar och även om jag är en disträ filosof. Jag har alltid varit usel på att höra det som inte sägs, kanske för att jag själv inte talar i gåtor, "går i cirklar" eller antyder saker.

Det var många kloka tankar i boken, absolut! Jag skulle gärna rekommendera andra att läsa den. Men just det där klämkäcka "alltid vara glad"-sättet som fanns i vissa stycken kan ge mig andnöd. Att ge sken av saker som inte är äkta. Att ha en falsk fasad. Ett påklistrat leende. Jag föredrar äkthet. Jag föredrar att möta en människas äkta ledsenhet framför ett falskt leende.

Idag tog jag sekatören ut i en skogsdunge och ordnade ett påskris. Det blev en blandning av både vide, björk, sälg och al. Videkissarna har ju redan tittat ut! Hemma igen så blåste jag ur fyra av Bertas ägg, hon lägger de minsta äggen och de blir nog fina i påskriset efter att barnen målat dem. Av de urblåsta äggen blev det sedan goda våfflor.

Gonatt!