... men känner mig fortfarande ganska barnslig. Spexar för barnen. Sjunger och dansar för dem så de bara skrattar åt mig.

Ibland känner jag mig som en tonåring. Trotsig och anti. Och halft galen.

Vuxen känner jag mig aldrig. Och har nog aldrig gjort heller. Och för att berätta en hemlis....så är jag egentligen tjugofyra. En ovuxen sådan. Det är bara på papperet jag ska fylla trettiosex.

Jag skulle så gärna vilja lära mig steppa. Vem lär ut sånt? Eller är man för gammal för att lära sig steppa när man är...tjugofyra? Egentligen skulle jag vilja hålla på med showdans i allmänhet och steppning i synnerhet. Varför gör jag inte det jag vill? Det är ju något jag alltid velat. Men aldrig gjort. För att jag tyckte det var lite fånigt av mig att vilja det. Så jag lät bli.

Men vad tusan. Om jag inte lär mig steppa i det här livet, när ska jag då göra det? Tror ni att Gud håller i steppkurser? Himmelsk showbizz. Det vore väl nåt.