SKOGEN
N�gonstans i v�rlden fanns en stor skog. Den var s� stor att ingen kunde �verblicka dess v�ldighet. Granarna var h�ga och str�ckte sig stolta och raka. Skogen var m�rk och dyster. Ingen levande varelse fanns d�r, inga djur p� marken, inga f�glar i dess grenar. Skogen hade funnits d�r s� l�nge att man alltid haft den d�r. Utanf�r fanns v�rlden, d�r oro, stress, bekymmer fanns, men i skogen h�rskade stillhet. Skogen sj�lv hade
best�mt det s�, och s� hade det alltid varit. Ingen m�nsklig varelse hade betr�tt dess mark, �n mindre bott d�r. Skogen var s� t�t att inget solsken f�rm�dde tr�nga igenom dess tunga grenar. Det var s� skogen ville ha det.
L�ngt, l�ngt in i den m�rka skogen ledde en stig. Den var ogr�sbevuxen, n�gon m�nsklig varelse hade inte g�tt d�r p� m�nga �r.
Ormbunkarna vid sidan av den v�xte sig h�gre och h�gre, och hotade f�r vart �r att helt t�cka �ver stigen. Granarnas sus var det enda som h�rdes. Om man lutade sig bak�t kunde man se de j�ttelika tr�den str�cka sig h�gt upp, n�stan s� h�gt att man
skulle kunnat n� stj�rnorna om man kl�ttrade upp. Himlen syntes inte alls, utan bara granarna.
Inte en f�gel sj�ng. Det var som om allt levande flydde denna del av v�rlden f�r att sl� sig ned d�r det hade en j�mnare chans mot dysterheten.
F�ljde man denna stig kom man efter m�nga timmars promenad fram till en liten gl�nta.
Granarna hade f�tt ge plats f�r den enda ljusglimt som fanns p� flera mils omkrets.
Mitt i denna gl�nta l�g en tj�rn, vars vatten var s� friskt att man kunde dricka det direkt. Tj�rnen var spegelblank, och bara r�da n�ckrosor st�rde ytan. Vid denna tj�rn r�dde ett vidunderligt lugn. Det var som om skogen slutit fred och tog sig en andningspaus just h�r. Stillheten var bed�vande. Ingenting st�rde den kompakta tystnaden, inga fiskar slog i vattenytan, inga f�glar simmade omkring p� dess yta, inga av skogens
djur kom hit f�r att sl�cka sin t�rst. Enbart skogen sj�lv fanns d�r, och den ville inte ha n�gra inkr�ktare.
Men just denna dag fanns d�r en levande varelse vid vattenbrynet.
D�r satt en pojke p� en sten. Han satt med h�nderna lutade i ansiktet och gr�t som om hj�rtat skulle slitas ur kroppen p� honom. Han var omkring 20, vacker med ett k�nsligt ansikte,
som han ibland v�nde upp mot himlen i namnl�s f�rtvivlan, som skulle han f� tr�st d�rifr�n.
Hans gr�t var hj�rtsk�rande och t�rarna rann utmed kinderna och droppade ned i tj�rnen, d�r de bildade vattenringar som l�ngsamt och liksom ovant spred sig �ver vattenytan.
Den unge mannen hade vandrat in p� den smala stigen som av en h�ndelse. Det var skogen sj�lv som lett in honom d�r. Den hade h�rt hans gr�t och bevekat sig. Ormbunkarna hade respektfullt vikt sig �t sidan och stigen sj�lv rensade ut sina oj�mnheter s�
att pojken kunde g� helt utan problem, f�r stigen var mycket smal.
Skogen hade lett honom djupare och djupare in, och sj�lva susandet hade tystnat liksom av f�rv�ning, ty detta var ett helt nytt ljud f�r den. Skogen lyssnade och h�rde en ensam m�nniskas gr�t. Den f�rbarmade sig �ver honom, k�nde hans sorg och f�rs�kte
att tr�sta honom.
Susandet i tr�dkronorna blev en slags deltagande melodi, st�md i djupaste moll.
Ormbunkarna vaggade sina blad i f�rst�else och den iskalla tj�rnen protesterade inte n�r t�rarna droppade ned och blandades med dess rena, klara vatten.
Det var som om den allvarliga skogen k�nde p� sig vilken enorm sorg pojken bar p�, att den unge mannens hj�rta h�ll p� att brista i saknad av den man han delat allt med, allt och lite till.
Skogen lyssnade till gr�ten och k�nde ocks� saknaden av �mhet, k�rlek och k�nslor pojken uttryckte. Skogen lyssnade och deltog med sitt djupa melankoliska och vemodiga susande i gr�ten och snyftningarna.
Denna dag h�nde ocks� andra saker. Skogen �ppnade sig ocks� f�r en annan man, en n�got �ldre man, som ensam gick omkring.
Hans 25 �r k�ndes som en kvarnsten, han hade aldrig
upplevt de k�nslor pojken s� djupt saknade. Han h�ll sig sv�vande ovanf�r alla andra, fnyste f�raktfullt �t K�rleken, trodde att Lycka var ett p�fund och att K�nslor var fult.
Skogen viskade �t honom att f�lja den smala stigen, f�lja de sm� fotsp�r som pojken l�mnat. F�rundrad gjorde mannen s�. Skogen viskade �t honom att g� l�ngre och l�ngre in. Han var r�dd f�r skogens enorma v�ldighet, han var skr�md av tystnaden
och avsaknaden av solens v�rmande str�lar, och han k�nde sig liten och bortkommen.
Skogen k�nde ocks� hans k�nslor och f�rs�kte f� honom att k�nna dess v�lvilliga inst�llning. Den susade l�tt och ormbunkarna p� marken h�ll sig respektfullt �t sidan. M�nniskan
var inte n�gon vanlig bes�kare, och skogen k�nde sig samtidigt st�rd ur sin slummer
av att ha dessa tv� inkr�ktare d�r.
Mannen leddes allt l�ngre in. L�ngt bortifr�n f�rmedlade skogen de ljud av sorg och gr�t som pojken p� stenen frambringade, och han hade tvekat. Skogen hade k�nt hans tveksamhet och hj�lpt honom p� v�gen genom att l�ta en str�le av solsken titta in
mellan de t�ta grenarna.
Pojkens gr�t kom n�rmare och mannen kom ut till tj�rnen. Han stod stilla, �verv�ldigad av att finna en �ppen plats, dit solen utan problem kunde s�nda sina v�rmande str�lar av liv. Och mitt i en av dessa str�lar satt en pojke, s� djupt olycklig att han ingenting m�rkte.
Skogen str�k pojken l�tt �ver hans b�jda rygg med en gren och han tittade upp, med r�dgr�tna �gon och rinnande t�rar.
Mannen p� andra sidan tj�rnen stod stilla. Han f�rstod att skogen velat ha dit honom och han f�rstod ocks� att bara han hade blivit insl�ppt.
Han greps av en k�nsla av �mhet, han ville tr�sta pojken, se honom le, skratta, vara lycklig. Allt detta var
nya k�nslor f�r honom. S� hade han aldrig k�nt f�rut. Han stod overksam och stilla.
Susandet i tr�den tystnade, tj�rnen stillade de sm� v�gringarna och skogen verkade v�nta p� vad som skulle ske. Den k�nde en tveksamhet den inte kunde f�rst�. Den �ngrade ett
�gonblick att den sl�ppt in dessa tv� sm� varelser i sin innersta, allra hemligaste och djupast bevarade plats, dit ingen m�nniska p� sekler hade kommit, och �nnu f�rre
visste om existerade. I dess noggrannast bevakade omr�de hade den sl�ppt in tv� av dessa varelser, vars k�nslor den l�ste lika l�tt som de l�ste en bok. Den hade en k�nsla av att dessa tv� varelser beh�vde varandra.
Mannen gick l�ngsamt runt tj�rnen, helt �verv�ldigad av sina nyuppt�ckta k�nslor.
Pojken s�g hur han n�rmade sig, ville fly med sin sorg, men h�lls kvar av tr�den som viskade �t honom att inte vara r�dd. Mannen kom fram och sl�t pojken i sina starka,
kraftiga armar, i en kram, en k�rlekens omfamning.
Skogen k�nde sig l�ttad. Dess intuition hade inte svikit. Den log gammelmansvist f�r sig sj�lv n�r de tv� tillsammans varmt omfamnande varandra vandrade den smala stigen
ut mot den andra v�rlden de kommit ifr�n.
D�r de g�tt lutade sig ormbunkarna in �ver stigen, skogens tr�d lutade sig �ter ihop och st�ngde ute solen. Vartefter som de tv� m�nnen gick fram f�rsvann sp�ren efter dem, det var som om de aldrig betr�tt denna m�rka dystra skog.
Av t�rarna i tj�rnen blev det en n�ckros, som ensam vit fl�t omkring och p�minde skogen om dess goda g�rning, en enda vit n�ckros bland alla de andra r�da.
Skogen susade med tr�dkronorna. �ter s�nkte sig den absoluta tystnaden, den som bara
ett kort �gonblick, en kort sekund i skogens l�nga liv brutits. Det var som om det
�gonblicket aldrig funnits...