S20004_Nyarsfest.html
nr 4, 2000
NY�RSFESTEN
Allt var s� f�rberett f�r min ny�rsmiddag. Det var klart, f�rberett, planerat, f�rarbetat
och fixat in i minsta detalj. Jag hade b�rjat ink�pen sis�d�r tv� veckor i f�rv�g.
Jag hade plitat placeringskort under n�gra timmars koncentrerat arbete, och varit
just s� d�r hiskligt noga med att placera r�tt personer ihop. Jag hade champagne p�
kylning och riggat ett litet minifyrverkeri p� balkongr�cket som jag noga riktat
f�r att inte pricka huset tv�rs�ver. Jag hade lagat mat de senaste dagarna och den
stod nu i v�rmesk�pet.
Absolut ingenting kunde g� snett.
Jag st�llde mig i duschen och tv�lade in mig. N�r jag skulle greppa duschmunstycket
rann lite schampo ned i mina �gon. Jag f�rlorade taget om duschen som snabbt gled
ur min hand. Med vattnet fullt sprutande gjorde den illasinnade tingesten en saltomortal
av lycka och vattnade i princip hela badrummet. Den skv�tte till lite extra �ver elurtaget
f�r rakapparaten, det fr�ste till och det blev becksvart. Vilt sv�rande �ppnade jag
badrumsd�rren, hittade snabbs�kringen och fick ljus igen.
S� ringde telefonen och jag droppade mig fram till den. Det var Christer som gav en
livfull skildring av sina barns sjukdomstillst�nd och avslutade med att b�de han
och Lilian dessv�rre var tvungen att stanna hemma.
Jag beklagade att de inte kunde vara med och s� fort vi lagt p� skv�tte jag mig till
middagsbordet med placeringslistan i h�gsta hugg. Efter visst tr�cklande lyckades
jag f� ihop det riktigt bra och bar ut de tomma kuverten mot k�ket. D�r slant jag
p� mattkanten och stupade handl�st in i k�ket. Jag lyckades som genom ett mindre mirakel
r�dda porslinet och glasen fr�n att finf�rdelas, men k�rde huvudet i diskb�nksd�rren
s� att jag s�g halva solsystemet. Jag svor till och d� ringde det p� d�rren. Med
ett par planeter kvar framf�r �gonen gick jag och �ppnade. Det var den nyinflyttade grannen
tv�rs�ver, Thomas. Fortfarande l�tt vindtyrig av krocken med sk�pd�rren, med badlakan
runt midjan, l�dder i h�ret och en tallrik i ena handen stod jag i d�rr�ppningen.
Inte undra p� att det b�rjade rycka lite l�tt i hans mungipor.
- Hej. Jag ser att du �r upptagen, sa han.
- Ingen fara, sa jag och f�rs�kte fokusera honom med ena �gat.
- Jag undrade bara om du har lite str�socker jag kunde f� l�na.
- Visst, inga problem. F�lj med ut i k�ket.
Jag �ppnade sk�pet d�r sockerp�sen fanns. N�r jag greppade den gick naturligtvis botten
ur och dryga ett kilo str�socker rann ut p� golvet. Jag lutade mig uppgivet mot diskb�nken
och suckade.
- Det g�r visst inte s� bra, sa han.
- Kunde vara mer sm�rtfritt, muttrade jag.- Du f�r sopa upp s� mycket du beh�ver.
Thomas skrattade v�nligt medlidande.
Telefonen ringde och jag urs�ktade mig. Det var MarieLouise som f�tt h�g feber. Jag
suckade inombords. Min 12 g�ster reducerades i snabb takt. Nio kvar. Hon var tack
och lov placerad p� nocken, s� det blev inga omplaceringsproblem. Lagom n�r jag kom
ut i k�ket med hennes kuvert h�rdes ett underligt poppande ljud fr�n frysen. Jag knastrade
mig �ver sockret och �ppnade frysen. Jag kunde snabbt konstatera att den som p�st�tt
att det gick att f� champagne extra kall genom att l�gga den i frysen hade gruvligt
fel. Den hade frusit och d�rmed spr�ngt flaskorna. Jag greppade en av ischampagneflaskorna
och h�ll upp den f�r Thomas.
- Ah, sa han.- Kan vara ett problem.
Flaskan gled ur mitt grepp och splittrades mot golvet.
- �R ett problem, sa han.
Mitt annars s� v�lst�dade k�ksgolv var nu en blandning av sm�ltande champagne och
str�socker. Och klockan tickade orov�ckande snabbt. Telefonen ringde. Full av onda
aningar lyfte jag luren. Det var Bengt som beklagande var tvungen att meddela att
han, Charlotte och Niklas inte kunde komma. Jag avbr�t honom innan han f�rklarat varf�r och
sa att det var helt ok, synd, vi ses, gott nytt �r. Jag dukade av tre kuvert till.
Bara sex g�ster kvar s� nu spelade placeringen inte l�ngre s� himla stor roll.
- Johan, ropade Thomas.- Har du h�ndelsevis n�got i v�rmesk�pet.
Jag skyndade ut i k�ket. Tjock r�k sipprade ut. Jag �ppnade luckan och studerade de
numera f�rkolnade resterna av min middag.
- Underst� dig inte att ens antyda att maten �r lite v�l tillagad, morrade jag.
- T�nkte inte ens tanken, log Thomas.
Telefonen ringde. Jonas och Lisa fick inte ig�ng bilen, och skulle de �ka kommunalt
skulle de komma fram efter tolvslaget. Taxi gick inte att f� tag p�.
- Visst, j�ttebra att ni ringde, tr�kigt med bilen, gott nytt �r, sa jag i en mening.
Fyra g�ster kvar. � andra sidan hade jag varken mat eller champagne kvar. Allts�
ringde jag de �terst�ende g�sterna och f�rklarade vad som h�nt. Det var ingen fara,
de var mycket f�rst�ende.
N�r jag lagt p� efter det sista samtalet sj�nk jag ned i soffan. Jag h�rde ett svagt
ljud fr�n d�rr�ppningen. Jag hade gl�mt Thomas. Han stod d�r och tittade p� mig med
ett litet leende.
- Ingen riktigt lyckad ny�rsmiddag, va', fr�gade han.
- Kunde ha varit b�ttre, sa jag.
- Vad ska du g�ra nu?
- Vet inte. Ta det lugnt, titta p� TV.
- L�ter inget kul, sa han.
- Kunde ha varit b�ttre, sa jag.
- Har du n�got emot s�llskap, undrade han.- Eller vill du deppa i ensamhet?
- Hurs�, fr�gade jag.
- Jag har inga speciella planer, sa han.- Vi kan ju g�ra ingenting tillsammans.
- L�ter helt ok, log jag. - Att g�ra inget tillsammans.
S� det gjorde vi. Vi lyckades f� ett bord p� kvarterskrogen och �t en suver�n ny�rssup�.
D�refter gick vi tillbaka till mig och f�ljde nedr�kningen p� TV. Prick 24 sk�lade
vi i Pommac vi k�pt i n�rlivset och fyrade av mitt lilla fyrverkeri samtidigt som
himlen exploderade av alla de andra raketerna. Det blev mitt b�sta ny�rsfirande �nd�.
Trots allt.
This story is under copyright by Johan Steenhoff Eriksen
Tillbaka till
P�lsundskanalssidan