Ockupation.html

Ockupation.html OCKUPATION

INTRODUKTION

Denna nedtecknade skrift uppt�cktes av n�gra svampplockande skogsvandrare vid en �vergiven bunker.
N�gra meter d�rifr�n l�g ett skelett av en man, som senare kunde identifieras som Johan Olofsson.

Han kom ursprungligen fr�n Stockholm
Under ockupationen av huvudstaden blev han av v�nner och bekanta betraktad som kollaborat�r.

Denna hans nedtecknade historia har noga kontrollerats, och Johan Olofsson b�rjar nu f� uppr�ttelse.
Motst�ndsr�relsens ledare i Stockholm har bekr�ftat att Olofsson var aktiv i motst�ndsr�relsen och f�rs�g dem med synnerligen v�rdefull information f�r deras aktioner.

Johan Olofssons egen historia ger f�rklaring till det rykte han fick, och det st�r nu helt klart att han missbed�mdes av sin omgivning.

PRELUDIUM

Jag k�nner att jag m�ste skriva om vad som h�nt. Nu, innan det �r f�rsent. Det lilla jag hade att �ta har n�stan tagit slut, och s�ret i handen blir v�rre f�r var timme.

Jag m�ste skriva hur allt gick till, f�r jag �r s�ker p� att det kommer att f�rvanskas och skrivas fel. Nu �r det f�rsent att �ndra p� n�gonting.
Jag �r inte s�ker p� att jag skulle ha gjort annorlunda om jag fick chansen.

Den h�r �vergivna bunkern jag har gjort till min tillflyktsort �r kall och fuktig. Eld v�gar jag inte g�ra upp, f�r r�ken skulle kunna synas.

Skrivandet �r ett f�rs�k att f�rtr�nga sm�rtan i handen och d�va hungern.
Kanske kan det ocks� f�rklara hur allt gick till.

Vi m�ste backa flera �r f�r att b�rja fr�n b�rjan.

Jag jobbade i ett medelstort f�retag i Stockholm. Firman tillverkade specialinstrument som anv�nds vid fininst�llning av avst�nd. Innan kriget br�t ut anv�ndes instrumenten till exempel vid avst�ndsbed�mning av olika slag, som i skogen n�r man ska dra elledningar. I samband med kriget kom man snabbt underfund med att man kunde anv�nda v�ra instrument till milit�ra �ndam�l. V�r firma blev en mycket viktig milit�r angel�genhet.

Jag hade en h�gt uppsatt position i f�retaget. Man skulle kunna kalla det f�r Chefens h�gra hand. Jag hj�lpte honom att h�lla r�tt p� papper, h�lla kontakten med v�ra k�pare och fraktare, en m�ngd olika uppgifter. Jag trivdes v�ldigt bra. Jag var ung, 25 �r, s� jag hade haft enorm tur som fick ett s�dant h�r toppjobb.
Chefen var sn�ll och allm�nt hygglig, men fruktansv�rt tr�ig och tr�kig. Han hade startat f�retaget 42 �r tidigare med tv� tomma h�nder. Nu hade vi 76 anst�llda och det blomstrade som aldrig f�rr.

S� kom d� kriget. I b�rjan stod Sverige utanf�r, precis som vi gjort i de senaste krigen, men det stod snart klart att vi inte skulle kunna g�ra det hur l�nge som helst. Tong�ngarna runt om oss blev allt hotfullare.
Och mycket riktigt: Sverige klarade inte att h�lla sig utanf�r utan blev involverat. Vi hade d� l�nge och v�l h�vdat v�r neutralitet, men Alliansen p�stod att vi beh�vde deras beskydd, och med den motiveringen t�gade de in. Sverige gjorde tappra f�rs�k att f�rsvara sig. M�nga hj�lted�d utf�rdes, men likafullt stod det snart klart att vi inte skulle kunna st� emot speciellt l�nge. F�r att g�ra en l�ng historia kort, s� kapitulerade Sverige ganska kort efter att Alliansen attackerat oss.

Chefen och jag var inne p� hans kontor och gick igenom n�gra papper n�r radion avbr�t sina ordinarie s�ndningar mitt i ett musikstycke. Vi stannade upp och lyssnade. En mansr�st meddelade kallt och lidelsefritt nyheten. Sveriges nationals�ng avslutade uppl�sandet. Klassisk musik tog vid.
Vi kom oss inte f�r att s�ga n�got p� ett l�ngt tag. Jag s�g en t�r rulla nedf�r Chefens kind. Vi blev st�ende tysta ett l�ngt tag. S� ryckte han upp sig, torkade bort t�ren och gick bort till skrivbordet.
- Jag hoppades att slippa den h�r dagen, sa han.- Men jag fruktade att den skulle komma.
Han l�ste upp en l�da och drog fram ett tjockt brunt kuvert, som han r�ckte mig.
- I det h�r kuvertet hittar du alla uppgifter du beh�ver f�r att klara av att sk�ta f�retaget.
- Vad menar du, fr�gade jag.
- Jag m�ste f�rsvinna h�rifr�n, sa han till mig.- Det �r f�r farligt f�r mig att stanna.
Jag f�rs�kte protestera, men blev avbruten.
- Inga protester! Det h�r �r n�dv�ndigt.
Och med ett skevt leende tillade han:
- Det �r en hel del du inte vet om din tr�bock till chef.
�terigen f�rs�kte jag s�ga n�got men blev tystad.
- G� nu till ditt rum. Jag har en hel del att g�ra, och det �r knappt om tid.
Han r�ckte mig handen.
- Du �r en bra kille. Det h�r kommer att g� bra. Jag hoppas att vi ses snart igen.
S� gick han tillbaka till sitt stora skrivbord och b�rjade plocka bland sina papper med ryggen v�nd mot mig. Samtalet var �ver.
Mer blev inte sagt. Jag gick tillbaka till mitt rum, satte mig vid skrivbordet och tog fram papperna i kuvertet jag f�tt av Chefen. Det var en detaljerad skildring av f�retaget, ett slags f�retagstestamente, d�r Chefen f�rklarade efter vilka principer f�retaget drivits, vilka som varit hans kunder, en kort personalia om dem, vilka man obetingat kunde lita p� och s� vidare.
D�r fanns ocks� en kort f�rklaring till varf�r han var tvungen att f�rsvinna. Han hade helt enkelt varit engagerad i fel f�reningar, och han antog att han skulle st� ganska h�gt upp p� listan �ver misshagliga individer, sett ur Alliansens �gon.
Jag l�ste hans papper med stigande f�rv�ning. Min chef, som ut�t hade varit tr�bocken personifierad, hade levt dubbelliv. Jag var fascinerad.
Jag s�g honom aldrig igen. N�r jag kom till jobbet dagen efter fanns han inte d�r, och han kom inte heller under dagen.
Den dagen fungerade n�stan ingenting som det skulle. Hela f�retaget surrade av rykten och personalen samtalade tyst i grupper. Arbetet l�g n�stan nere. Radion gav rapporter om hur l�get var, uppmanade alla att arbeta som vanligt och f�rs�krade att det inte skulle h�nda n�gonting nytt med Stockholm. Alliansen var d�r f�r att skydda oss, inte f�r att f�rst�ra.

Tv� dagar senare knackade det diskret p� d�rren till mitt rum. Omr�desbef�lhavaren f�r Stockholm klev in, f�ljd av tv� kpistbev�pnad soldater och en ung kille, alla i Alliansens uniform.
Bef�lhavaren gjorde honn�r. Jag bj�d dem att sitta ned.
Bef�lhavarens �rende var okomplicerat.
P� grund av att v�rt f�retag var s� milit�rt viktigt som det var, hade Alliansen f�r avsikt att utse en tillsyningsman, en chef. Man ville ha uppsikt �ver f�retaget, och man hade beslutat att ge uppdraget till en ung l�jtnant, som i sitt hemland varit f�retagare innan fosterlandet kallat honom.
Bef�lhavaren hoppades att detta inte skulle st�lla till n�gon ol�genhet f�r mig eller mina �vriga anst�llda.
Jag satt tyst och lyssnade. Tankarna surrade runt som b�lgetingar i mitt huvud. Men vad kunde jag g�ra? Hade jag sagt nej hade bef�lhavaren plockat bort mig och satt dit denne l�jtnant i alla fall. Om jag accepterade hade jag ju i alla fall en liten m�jlighet att beh�lla firman intakt och ha viss kontroll �ver vad som h�nde.
Bef�lhavaren fortsatte sin monolog medan jag lyssnade med ett halvt �ra. N�r fr�gan kom om jag kunde tillgodose hans �nskan kunde jag allts� bara nicka.
Bef�lhavaren log n�jt.
- D� �verl�mnar jag l�jtnanten i ert f�rvar. Hoppas att ni skall komma bra �verens.
Jag t�nkte att jag inte hade n�gra st�rre valm�jligheter.
- F�rresten, tillade han,- vet ni var �garen till det h�r f�retaget finns?
Jag skakade nekande p� huvudet.
- Jag trodde inte det heller, log han.- Skulle han h�ra av sig kan ni meddela honom att vi vill samtala med honom.
Man hade tydligen inte hittat honom. Inom mig suckade jag l�ttat.
Senare fick jag veta att det g�tt till s� h�r p� de flesta f�retag i Stockholm som hade n�gon betydelse. Det var ett s�tt, ett smart s�tt av Alliansen att f� full kontroll �ver staden.

Bef�lhavaren gjorde honn�r, och han och hans mannar l�mnade mitt kontor. Kvar fanns l�jtnanten. Han satt kvar i sin stol, rak i ryggen som en eldgaffel och f�rs�kte se karsk ut. Det lyckades ganska d�ligt. Det syntes l�ng v�g hur nerv�s han var och hur bortkommen han k�nde sig.
Det var nog i det �gonblicket min antipati mot honom f�rsvann, och jag i st�llet f�r att g�ra livet surt f�r honom best�mde mig f�r att g�ra det b�sta m�jliga av situationen. Det var ju trots allt inte hans fel att han befann sig h�r.
Jag gjorde en snabb granskning av honom. Han verkade vara i min �lder, och han s�g trevlig ut. Resten skulle nog visa sig inom en inte alltf�r avl�gsen framtid.
F�rsta dagen gick vi runt p� f�retaget. Jag visade honom de olika avdelningarna, och ber�ttade vad de gjorde. Ett problem var att han inte kunde tillr�ckligt med svenska, utan jag var tvungen att prata hans modersm�l.
De anst�llda reagerade precis som v�ntat n�r jag kom med l�jtnanten. De blev kn�pptysta och gav honom blickar som tydligt visade vad de tyckte om fiendesoldater. De blev inte mindre ov�nligt inst�llda n�r jag f�rklarade vem han var och varf�r han var h�r. Inom mig suckade jag djupt. Det h�r skulle inte bli l�tt.
Efter rundvandringen b�rjade jag g� igenom f�retagets organisation med honom, men gav upp. Jag hade inte tillr�ckliga spr�kkunskaper, s� det slutade med att han fick en lunta att ta sig igenom b�st han kunde. Jag hade inte tid att dalta med honom hur mycket som helst.

Veckorna gick. Naturligtvis var situationen i Stockholm b�de besv�rlig och jobbig. Alliansen hade otroliga resurser att h�lla allt och alla under kontroll; det kom en m�ngd olika restriktioner och p�bud. Det var jobbigt att ha det h�r h�ngande �ver sig, men s� l�nge man inte trotsade deras best�mmelser s� fungerade det. P� det s�ttet m�rkte man inte mycket av dem efter ett tag. Visst s�g man deras fr�mmande uniformer p� gatorna, och ibland, n�r man s�g en razzia p� avst�nd, kunde det vara lite extra pirrigt. P� n�got underligt s�tt vande man sig ganska snabbt. Radio och TV blev ju propagandaredskap f�r Alliansen, och varje kv�ll s�g och h�rde man om deras segert�g. Det visades bilder fr�n olika l�nder d�r befolkningen kastade blommor p� Alliansens soldater n�r de marscherade genom st�dernas gator. Ibland visades bilder fr�n slagf�lt, d�r Alliansen vunnit nya f�rkrossande segrar. Men �ven det h�r blev n�gonting man vande sig vid och inte reagerade n�mnv�rt �ver.
Jag tror att det fungerar s� �verallt, att man i alla fall ut�t accepterar det som r�der, och n�gonstans inom sig h�ller en dr�m vid liv, den om fred, inga ockupationsstyrkor, normala f�rh�llanden. S� fungerade i alla fall jag.
Ganska snabbt bildades en motst�ndsr�relse, men den m�rkte vi inte mycket av, inte i b�rjan i alla fall. Ibland kunde man h�ra en explosion p� avst�nd, eller h�ra skottlossning, sedan se milit�rens bilar i h�g fart k�ra genom gatorna och dagen efter l�sa en kort notis p� n�gra rader om vad som h�nt. Men det var ocks� allt.

Hur som helst gick livet vidare. Jag jobbade som f�rut p� firman, och vi m�rkte inte speciellt mycket av v�r uniformerade nye chef.
Jag tyckte synd om honom. Han gjorde sitt b�sta att l�ra, men det var inte l�tt. Han f�rstod inte spr�ket, och han var nog f�r oerfaren. Men han gjorde sitt yttersta. Han var ivrig att l�ra svenska, han var mycket intresserad av hur f�retaget fungerade, och han hade l�tt att l�ra. Han gick runt p� firman och f�rs�kte att s�tta sig in i allt vad de anst�llda gjorde. I b�rjan ville ingen prata med honom, men n�gonstans lossade isen lite. Han fick kontakt med folk. De m�rkte att han inte var otrevlig, de m�rkte att han var uppriktigt intresserad av f�retaget. St�mningen mot honom blev mindre fientlig.

N�r gamla fru Niklasson lite blygt bj�d honom p� hembakta bullar en dag f�rstod jag att det inte l�ngre var n�gon st�rre fara f�r honom. Trots att han var fiendesoldat var han nu accepterad.
Jag fick f�rtroende f�r honom, och vi umgicks mer och mer. Han ville l�ra sig allt vad jag kunde inte bara om f�retaget, utan ocks� om Sverige och Stockholm. Eftersom jag nu var chef, var det ganska naturligt att han v�nde sig till mig. Han ordnade tillst�nd, och jag visade honom mitt �lskade Stockholm, som han l�rde sig att �lska lika mycket som jag.

Jag gillade honom. Faktiskt mer �n vad man ska gilla en fiendeofficer. Men han blev mer �n det. Genom att vi umgicks s� mycket blev han mer en kompis �n b�de fiende och egentligen min chef.
Jag ler fortfarande n�r jag t�nker p� hans f�rl�gna letande efter r�tt ord, hans blyga pojkaktiga leende med smilgropar i kinderna, hans klarbl�a �gon som n�stan alltid log och hans m�rka h�r med luggen som j�mt f�ll ned i �gonen.

Det k�ndes naturligt n�r vi lade bort titlarna med varandra. Jag blev Johan f�r honom, och han blev Alexander. Jo, ett ovanligt namn i det land han kom ifr�n, men p� n�got s�tt passade namnet honom; Alexander.

Allt eftersom tiden gick och vi mer och mer umgicks privat �ndrades ocks� v�r relation. N�gonstans v�xte en sp�nning mellan oss fram. Jag var attraherad av honom, mer �n jag ville erk�nna och borde vara. Jag f�rs�kte diskret leda in samtalet p� det h�r, men antingen l�tsades han inte fatta vad jag pratade om, eller ocks� lekte han med mig.
Vi gick ut p� olika st�llen i Stockholm och roade oss. Alex var otroligt underh�llande. I hans s�llskap f�rsvann tiden, och pl�tsligt var det dags att �ka hem.
Eftersom han s�g v�ldigt bra ut, hade han inga problem att f� dansa. F� kvinnor nekade honom en dans, och de skulle antagligen velat ha mer �n s�. Han var elegant, kultiverad och dansade som en gud. Jag kunde sitta och iaktta honom en hel kv�ll. Han charmade alla som kom i hans n�rhet. N�r jag sk�mtsamt fr�gade hur han bar sig �t, s� skrattade han alltid och sade att det var en medf�dd f�rm�ga. Jag var b�jd att h�lla med honom. Jag sj�lv var ju ett levande exempel p� denna hans f�rm�ga.
Ibland satt vi hemma hos mig och pratade och lyssnade p� musik. N�r m�rkret f�ll utanf�r kunde det h�nda att han blev lite nostalgisk och ber�ttade om sitt hemland. S� skakade han p� sig och blev den vanliga glada och bekymmersl�sa Alex igen. Jag f�rs�kte f� honom att ber�tta mer om sig sj�lv, men han kontrade bara med att det var helt ointressant.

S� en kv�ll n�r han skulle �ka tillbaka till f�rl�ggningen, tittade han ut genom f�nstret och konstaterade med en rysning att det �sregnade ute. Jag tog tillf�llet i akt och fr�gade om han ville stanna �ver natt. Med ett m�ngtydigt leende tackade han ja. Det va med massor av motstridiga k�nslor jag b�ddade upp min dubbels�ng medan han duschade. Hur skulle jag tackla det h�r? Jag ville ha honom, men vad skulle h�nda om jag visade det �ppet? Hur skulle han reagera?
Det var Alex som l�ste alltihop. N�r jag lade mig bredvid honom s� k�nde jag hans hand smeka mig p� kinden. Jag fattade och kysste den. Det ena f�ljde p� det andra, och vi somnade rej�lt utmattade i varandras armar flera timmar senare.
Morgonen efter visade han med all �nskv�rd tydlighet att han k�nde lika mycket f�r mig, som jag f�r honom.
Det dr�jde inte l�nge f�rr�n han l�mnade milit�rf�rl�ggningen och flyttade in hos mig.

Naturligtvis s�gs inte det h�r med blida �gon av mina landsm�n och kompisar. Det viskades bakom ryggen p� mig, och allt fler av mina v�nner f�rsvann, med den ena genomskinligare urs�kten efter den andra. Jag var v�l medveten om vad som h�nde och varf�r. Men vad�, jag skulle inte ha gjort ett dugg nytta genom att sticka brevkniven i ryggen p� Alex en m�rk natt, snarare tv�rtom. Jag hade blivit avr�ttad och f�retaget hade f�tt en ny chef, som kunde ha varit pest och pina f�r de anst�llda.
Men bakom ryggen viskades det "kollaborat�r" och "f�rr�dare" om mig. Jag gjorde egentligen ingenting annat �n umgicks med en j�mn�rig kille, som under normala f�rh�llanden skulle ha varit en utl�ndsk v�n och bekant. Men nu var det inte normala f�rh�llanden. Vi var i krig, och fienden tar man d�d p�!!
Jag var inte ober�rd av att se mitt hemland ockuperat. Vilken normalt funtad m�nniska skulle kunna vara det? Jag ville ocks� att allt skulle �terg� till det normala, jag ville ocks� ha fred.

Alex och jag diskuterade ofta det h�r n�r vi l�g bredvid varandra i s�ngen, nakna och tillfredsst�llda efter en l�ng och het k�rleksakt. Jag misst�nker att om hans �verordnade kunnat lyssna p� oss hade Alex blivit degraderad s� l�gt han kunde komma och jag hade blivit skjuten som motst�ndsman. Alex ville inte vara ockupationsmakt, han ville bo h�r som vem som helst, f� kamrater, skippa det milit�ra. Han gick aldrig p� de h�gtravande floskler hans hemlands generaler kommit med om varf�r de m�ste dra ut i ett �rofullt krig.
Vi l�g bredvid varandra i m�rkret. Utanf�r h�rdes n�gon enstaka bil, och lyktorna skickade lysande skuggor upp i taket. Han kunde tystna mitt i en mening, och n�r jag v�nde mig mot honom s� s�g jag hans ansikte i siluett i det halvm�rka rummet. Han kunde ligga tyst l�nge och bara titta upp i taket.

Jag fattade inte vad det var som gjorde att motst�ndsr�relsen kontaktade mig. Kanske n�got jag sagt eller kanske rent av en test av min lojalitet, var den fanns. Hos dem eller hos Alex, som ju var fiende.
Men en dag n�r jag handlade i kvartersbutiken stack n�gon till mig en liten ihopvikt lapp. Han f�rsvann snabbt och jag hann aldrig se vem det var. P� lappen stod bara en adress och ett klockslag ett par dagar senare. Jag funderade intensivt p� hur jag skulle g�ra. Jag hade ingen lust att engagera mig i motst�ndsr�relsen, och spr�nga broar och m�rda folk. Det klarar inte jag.
Samtidigt fanns det kanske saker jag kunde utr�tta, saker som jag med mina kunskaper skulle kunna hj�lpa till med. Jag var nerv�s ocks�, f�r det h�r kunde ju ocks� var en f�lla, utlagd av ockupationsmakten. Men varf�r skulle de testa mig? De k�nde till mitt f�rh�llande med Alex, s� varf�r d� misst�nka mig? Eller kanske just d�rf�r.

Dagen kom, och jag blev allt mer fundersam p� hur jag skulle g�ra. Men jag best�mde mig f�r att g�. Alex skulle p� n�got slags konferens med sina �verordnade, s� han reagerade inte speciellt p� att jag skulle ut. Till honom sa jag att jag skulle tr�ffa kamrater.

Adressen ledde mig till de mer f�rfallna delarna av staden. Det var h�ga stenhus fr�n sekelskiftet, med putsen avflagad och utsmyckningarna nedfallna. Knappast en f�nsterruta var hel, och h�r och var fanns f�rspikade f�nster. Enstaka gatlyktor gav ett �dsligt sken. Inte fr�n n�gon l�genhet lyste det. Hela omr�det var ett stort sp�komr�de. Det fanns inte en m�nniska ute. Jag hade parkerat bilen en bit bort i n�gra mer v�lbevarade kvarter, och gick sista biten.

Adressen var ett gammalt hus. Det var inte helt olikt de andra f�rfallna k�karna i omr�det. En g�ng i tiden hade det s�kert varit storslaget och pampigt. Det fanns inte mycket kvar av den gula putsen. Det som fanns kvar h�ngde i stora sjok, och det skulle inte dr�ja l�nge innan det bara fanns murbruk kvar p� fasaden. N�gra utsmyckningar i form av girlanger och b�gar satt kvar, patetiskt vittnande om den konstn�rliga stolthet hantverkare en g�ng i tiden f�tt ge prov p�. N�gra av de krossade f�nstren i bottenv�ningen var n�dtorftigt igenspikade. Huset var helt m�rkt och verkade inte ha haft n�gra hyresg�ster p� mycket l�nge.

Jag kollade lappen en g�ng till. Jo, adressen st�mde, det var r�tt gata och r�tt nummer. Den gistna tr�porten protesterade med ett knarrande n�r jag l�ngsamt sk�t upp den. Den dundrade igen bakom mig, och ljudet fortplantade sig upp genom trappuppg�ngen. Jag visste inte vart jag skulle g�, det stod ingenting om v�ningsplan p� lappen. Jag stod kvar och v�ntade. Det enda som h�rdes var mina andetag. I den absoluta tystnaden runt om mig l�t de i det n�rmaste �ronbed�vande.

Jag vet inte hur l�nge jag stod d�r. Flera g�nger var jag tvungen att kv�va en impuls inom mig, som sade �t mig att rusa d�rifr�n, hem till l�genheten och Alex lugna famn.
Efter l�ng v�ntan beslutade jag mig f�r att g� d�rifr�n. Ingenting hade h�nt, utom en katt som s� n�r skr�mt slag p� mig n�r den pl�tsligt str�k sig mot mitt ben. V�l ute p� gatan drog jag ett par djupa andetag. Det k�ndes som om jag beh�vde v�dra ut den unkna stanken av rivningshus ur mina lungor. Jag gick raskt d�rifr�n till bilen utan att se mig om.

Det k�ndes sk�nt att sticka nyckeln i nyckelh�let hemma och skjuta upp d�rren. Alex hade inte kommit hem �n, han skulle inte komma �n p� n�gra timmar. N�r jag t�nde lampan i hallen l�g en liten lapp p� d�rrmattan. Mina h�nder darrade l�tt n�r jag plockade upp den och vecklade ut den. Med samma handstil som p� den f�rsta hade n�gon skrivit ett meddelande, bara tv� ord l�ngt: R�TT BESLUT. Ingen underskrift, ingenting mer, bara de tv� orden.
Mycket tankfullt och lite sm�skraj gick jag till toaletten d�r jag spolade ned de b�da meddelandena. Vad hade det st�tt om jag larmat ockupationsstyrkorna? Fortfarande fundersam gick jag och lade mig. Jag sov djupt n�r Alex kom, och vaknade inte f�rr�n han v�ckte mig morgonen d�rp� med sin underbart �mma och mjuka morgonkyss. Vid det laget hade jag kopplat in hela historien p� ett sidosp�r i min hj�rna.

Tv� m�nader senare kom den stora Alliansbalen. �rlogsfartyg fr�n hela milit�ralliansen hade ankrat upp p� Str�mmen, och p� kv�llen gav bef�lhavaren f�r Stockholm en j�ttelik bal. Bara h�gste officeraren och hans n�rmaste m�n fr�n varje fartyg var inbjuden, och vad g�llde Stockholms innev�nare var �versta societeten beordrad att infinna sig. Alex och jag var inbjudna, beroende p� att Alex var tillr�ckligt h�gt i rang. Han insisterade p� att jag skulle med.
Jag gl�mmer aldrig hur fin Alex var if�rd galauniformen. Han speglade sig som en tupp, str�ckte p� ryggen, gjorde honn�r f�r mig. Han kontrollerade om och om igen att det inte fanns n�gra fl�ckar eller rynkor p� uniformen. Han s�g s� stolt ut, och han kl�dde verkligen i den d�r vita uniformen. Vi som var civila hade blivit beordrade att kl� oss i frack. Det k�ndes stelt och ovant, det stramade �verallt, och jag k�nde det som om jag inte kunde andas.
Alex tittade p� mig med �mhet och stolthet i blicken n�r jag var klar. Han kom fram till mig och gav mig en l�ng kyss. Lite av obehagsk�nslorna sl�ppte. Alex hade godk�nt mig.

Vi tog taxi iv�g till Hasselbacken. D�r hade tidigare, vid f�rra sekelskiftet varit socitetens samlingspunkt i Stockholm, d�r hade senare varit discotheque som g�tt i konkurs. Nu var det �terigen tr�ffst�llet f�r stadens allra rikaste.

Taxibil efter taxibil sl�ppte av sin last med galakl�dda m�nniskor. I entr�n stod tv� bev�pnade soldater i stram givakt, men det var det enda tecknet p� fientlig ockupation.
Vi h�ngde av oss ytterkl�derna i garderoben och gick in. Sorlet var �ronbed�vande och cigarett- och cigarr�ken l�g t�t. D�r va massor av m�nniskor. Jag k�nde igen m�nga av Stockholms s� kallade k�ndisar. De gjorde sitt yttersta f�r att ge intryck av att var som f�rut, men n�gonting k�ndes fel. Vi innev�nare hade inte haft m�nga m�jligheter till avkoppling och fest p� mycket l�nge, s� det h�r var onekligen ett v�lkommet avbrott i den gr� vardagen. Juvelerna glittrade, kl�nningarna var oerh�rt raffinerade, ja, allting var just enormt. Officerare i sina gnistrande vita paraduniformer samtalade i grupper, smuttade ibland p� sina entr�drinkar och r�kte.
Alex och jag blev h�nvisade v�rt bort av en falskt leende hovm�stare. V�r placering ute i fonden visade att vi inte stod h�gt i rang. Jag s�g mig runt f�r att se vilka �vriga som satt vid v�rt bord. Tv�, f�r mig ok�nda, officerare med varsin dam. B�da damerna alltf�r sminkade, alltf�r raffinerat kl�dda och alltf�r tillgjort h�ngivna sina kavaljerer f�r att jag skulle tycka att det verkade �kta. En av Alex' kollegor satt ocks� d�r med sin dam. Till min stora �verraskning k�nde jag igen henne. Det var Elisabeth, som jag g�tt i skola med f�r l�nge sedan. En s�t och mycket sk�rpt tjej. Undrar hur hon hamnat h�r? Jag f�rs�kte f�nga hennes blick, men hon bara tittade f�rbi mig. Kanske ryckte det till i hennes ena �gonbryn, men det var i s� fall n�sta om�rkligt, s� om�rkligt att jag kunde ha misstagit mig. OK, ville inte hon k�nna igen mig, s� skulle inte jag insistera. Jag flankerades av Alex p� ena sidan och en man som presenterade sig som Nilsson vid Sveriges Riksradio. Utseendet sade mig ingenting, men r�sten k�nde jag igen p� en g�ng. Han l�ste numera bulletinerna fr�n Alliansen.
Precis klockan tio �ppnades balen med att respektive nationalhymn spelades av orkestern. Alla reste sig upp, officerarna gjorde honn�r. Sist av hymnerna spelades Sveriges. Det k�ndes p� n�got s�tt som en f�rol�mpning mot mitt land. Av n�gon anledning kom jag att t�nka p� de b�da lapparna jag f�tt.
Dansen b�rjade naturligtvis med wienervals. Alex urs�ktade sig och gick f�r att prata med n�gra kollegor. Radiokillen och jag pratade en hel del om absolut ingenting. Jag litade inte p� honom, han arbetade ju numera som propagandar�st f�r fienden.
Jag reste mig efter ett tag och gick till baren. Jag fick en drink och drev runt lite f�r att titta p� alla m�nniskor. St�mningen var fortfarande mycket h�g, det skrattades mycket i de sm� samtalande s�llskapen.
P� v�g till toaletterna m�tte jag Stefan, en gammal kompis. Jag hejade glatt, men bara tittade kallt p� mig och fortsatte utan ett ljud. Jag blev st�ende ett tag, b�de paff och ledsen �ver hans beteende. Fortfarande lite snopen och fundersam �ver hur Stefan betett sig gjorde jag vad jag skulle p� toaletten. Jag r�ttade till flugan efter en kort titt i spegeln och gick ut igen. Jag gick direkt tillbaka till bordet. Alex kom f�rbi en sv�ng och undrade hur jag hade det. Jag lyckades prestera ett glatt leende och sade att allt var helt under kontroll. Ett �gonblick s�g jag en orolig rynka mellan hans �gonbryn, men s� log han sitt underbara leende, tryckte diskret min hand och f�rsvann igen. Radiokillen underh�ll oss vid bordet med anekdoter fr�n hans m�nga �r som programmakare. De var varken speciellt roliga eller intressanta, men vi skrattade hejdl�st, n�stan desperat.
Vid midnatt gavs en show. Den var mycket glittrig, mycket vacker och p�kostad, men den riktiga festk�nslan ville �nd� inte infinna sig. N�gonting fattades.
Direkt efter showen f�rkunnade konferencieren att en buff� serverades en trappa upp. Glatt sorlande gick vi upp. I den stora lokalen fanns en enorm buff� uppdukad. Matr�tterna var rena konstverken. �ven h�r hade vi anvisade bord, och vi hade samma bordss�llskap som p� bottenv�ningen.
Vi l�t oss alla v�l smaka, f�r det var verkligen gott. Det var som om maten f�tt alla att slappna av. St�mningen var inte lika krystad l�ngre. Dansen fortsatte en trappa ned.

Klockan tre skakade pl�tsligt hela byggnaden till. N�gonstans l�ngt borta mullrade det l�ngdraget och hotfullt. Alla g�ster rusade till panoramaf�nstren och ut p� balkongen. Hela fj�rden s�g ut som om den stod i l�gor. Tv� av de enorma �rlogsfartygen stod i skyh�ga l�gor, och medan vi tittade exploderade ett tredje i en enorm eldkaskad som lyste upp alla husen i Gamla Stan, p� Kastellholmen och S�dermalm. L�ngt senare n�dde ljudet fram till oss, och med den tryckv�gen fr�n explosionen. Glasrutorna skallrade hotfullt.
Det blev tyst p� Hasselbacken. N�gon bredvid mig viskade ett skr�ckslaget "�h Herregud". Orkestern hade slutat spela. Alex hade fattat min arm framme vid f�nstret och n�r den tredje explosionen kom, h�rdnade greppet om armen s� att det n�stan gjorde ont. Alla stod som f�rlamade ett tag. S� fick officerarna fart. De rusade ut, f�ljda av sina m�n. Vi som var kvar visste inte riktigt vad vi skulle g�ra, men vi visste att festen definitivt var slut.
Alex sade tyst �t mig att vi skulle �ka hem. Vi h�mtade v�ra ytterkl�der och lyckades f� tag p� en taxi. Hemresan skedde under tystnad. Vi var b�da skakade av det vi hade sett. Hela tiden p�mindes vi om det. Himlen var r�df�rgad och ibland h�rdes n�gon enstaka mindre explosion. Jag vet inte vad Alex funderade p�, men mitt huvud var fullt av tankar p� motst�ndsr�relsen. Det m�ste var de som l�g bakom det h�r. Vilket mod att v�ga, vilken oerh�rt skicklig planerare som t�nkt ut denna plan! Men samtidigt kunde jag inte l�ta bli att t�nka p� all de tusentals liv som pl�tsligt utpl�nades. I ena sekunden liggande i sina kojar i lugn och ro, i n�sta �gonblick en brinnande fackla eller spr�ngd i bitar. Till vilken nytta? Jo, naturligtvis skulle de h�r fartygen aldrig mer kunna anv�ndas till sina destruktiva dj�vulsuppdrag, jo visst! Men �nd�. Tusentals unga m�n som Alex eller jag, som inte ville sl�ss mot varandra, men som var tvungna. M�n som var gifta, f�rlovade, kanske f�der i sina heml�nder. Jag kunde inte hj�lpa att en t�r rullade nedf�r min kind. Jag str�k hastigt bort den s� att inte Alex skulle se den.
Under tystnad tog vi hissen upp till l�genheten. Alex stannade framf�r spegeln. Han stod l�nge framf�r den. Hans �gon var enormt sorgsna. Borta var stoltheten och gl�djen. Kvar fanns bara resignation och sorg. Kriget fanns d�r direkt inp� oss, hur mycket vi �n f�rs�kte f�rtr�nga det. Han stod fortfarande kvar medan jag gick in i sovrummet och lade mig.
Jag hade n�stan somnat n�r han kom och kr�p ned bredvid mig. Jag str�ckte ut ena armen och smekte l�ngsamt hans kind. Han l�g p� rygg och tittade upp i taket. Jag k�nde l�ngt inom mig hur otroligt ledsen han var.
I taket lyste det r�tt fr�n br�nderna ombord och mindre explosioner h�rdes fortfarande. Det dr�jde l�nge innan jag f�ll i en orolig s�mn.

Naturligtvis kunde ockupationsmakten inte l�ta ett s�dant h�r d�d g� ostraffat f�rbi. Rena terrorhandlingar mot civilbefolkningen f�ljde. Ett helt kvarter kunde utan f�rvarning mitt i natten omringas av soldater. Alla som bodde d�r v�cktes upp och f�rdes bort f�r att aldrig mer h�ras av. Minsta �vertr�delse straffades med d�den. Legitimationskontrollerna var t�ta och stenh�rda. Minsta lilla fr�getecken eller fel p� ID-handlingen ledde till att personen f�rdes bort. Folk sk�ts p� gatorna.
P� firman glesnade leden. Det var ot�ckt. Man skildes efter arbetsdagen och man visste inte om man skulle �terse varandra dagen efter. Gamla fru Johansson f�rdes bort f�r att man missat en st�mpel i hennes kort. Sju av de v�ra f�rsvann i nattliga razzior, tv� blev skjutna "av misstag".
Motst�ndsr�relsen svarade med l�nnmord och bombd�d. Krypskyttar sm�g runt, m�rdade n�gon soldat h�r, n�gon d�r och f�rsvann sedan snabbt. Under n�tterna h�rdes skottlossning och ibland en explosion. De h�rdes ot�ckt tydligt i den tysta sommarnatten. Inte ens f�glarna sj�ng p� morgnarna. Vad jag saknade koltrastarnas underbara drillar n�r solen precis h�ll p� att g� ned! Men det var som om de inte v�gade. Det var en tid av skr�ck och terror.

Det var under den h�r perioden jag h�ll p� att f�rlora Alex. Inte s� att han f�rsvann, nej, det var det att vi h�ll p� att glida is�r. Vi blev n�stan som fr�mlingar f�r varandra. Vi jobbade fortfarande ihop, men det blev alltmer formellt. Vi bodde fortfarande ihop, men p� kv�llarna satt vi tysta och tittade p� TV n�r uteg�ngsf�rbudet tr�tt i kraft.
Nyheterna handlade bara om nya bomber, nya offer, och nya �tg�rder fr�n milit�rens sida f�r att f� bukt med det h�r. Ibland visades n�gon ny seger Alliansen vunnit, men de kom allt mer s�llan.
N�r vi gick och lade oss, ville jag s� innerligt g�rna str�cka mig �ver till Alex, h�lla om honom, �lska med honom. Men det var som om en osynlig mur vuxit upp mellan oss.
En natt fr�gade jag honom om han ville att vi skulle avsluta v�rt f�rh�llande. Han svarade ingenting, utan tittade bara tyst upp i taket. Jag upprepade min fr�ga, och v�ntade.
Han v�nde huvudet mot mig och i dunklet kunde jag se hans underbart vackra �gon. Han tittade en l�ng stund p� mig utan att s�ga n�got. S� str�ckte han ut sin hand och med fingertopparna snuddade han min kind.
- �lskar du mig, viskade han tyst.
Jag bara nickade.
- Jag �lskar dig, viskade han lika tyst.
Det var som om muren mellan oss brakat samman helt och h�llet. Den natten �lskade vi som om det varit den sista natten vi hade tillsammans. Det var som om vi inte ville sl�ppa varandra, vi �lskade n�stan desperat.

N�sta lapp fr�n motst�ndsr�relsen l�g p� mitt skrivbord n�stan tre och halv vecka efter det att Alex och jag f�tt ordning p� v�rt f�rh�llande. Vi det laget hade jag helt kopplat bort de tidigare tv� lapparna.
Men n�r jag kom p� morgonen och satt mig f�r att b�rja g� igenom dagens arbete, s� uppt�ckte jag ett papper som l�g under en del andra, men stack ut lite grann.
Jag drog ut det och uppt�ckte till min stora f�rv�ning ett helt vanligt A4, men med bara en enda maskinskriven rad p�; en adress och ett klockslag.
Jag hade fattning nog att inte b�rja titta mig omkring, utan betedde mig som om det vore vilket PM som helst. Jag lade tillbaka det i bunten och �tergick till mina arbetsuppgifter. Men i huvudet virvlade det av tankar. Vem kunde ha lagt dit det? Fanns det folk p� kontoret som tillh�rde motst�ndsr�relsen, eller var det en helt fr�mmande bes�kare? H�ll de mig under kontinuerlig uppsikt, eller var det h�r ett skott p� m�f�?
Dagen gick ganska snabbt. Om�rkligt smusslade jag ned det anonyma pappret i portf�ljen. Alex och jag �kte som vanligt hem tillsammans, trots att jag visste att det inte var bra att synas ute tillsammans med en av v�ra ockupanter. En del m�nniskor v�nde sig demonstrativt ifr�n oss, men jag var van. Dessutom �lskade jag faktiskt Alex, och jag t�nkte inte l�ngre p� honom som en fiendesoldat. Visst blev jag ideligen p�mind om det, men det var det �nd� v�rt. En liten positiv detalj var att vi aldrig hade problem med v�gsp�rrar eller identitetskontroller. Alex var f�r h�gt uppsatt f�r att soldaterna p� gatan skulle v�ga g�ra n�got.

Den kv�llen kom jag iv�g i god tid. Jag tog det s�kra f�re det os�kra, ifall jag skulle fastna i n�gon kontroll. Jag ville inte komma f�rsent. Alex svalde min historia om kamrater.

Precis som f�rsta g�ngen parkerade jag en bit bort och promenerade sista biten. �ven den h�r g�ngen var adressen ett m�rkt och �vergivet hur. Jag var tio minuter f�re den utsatta tiden, n�r jag gick in i den helt sl�ckta trappuppg�ngen. Jag stod still f�r att mina �gon skulle f� v�nja sig vid det n�stan kompakta m�rkret. N�stan omedelbart efter det att d�rren slagit igen bakom mig lade n�gon en tygbit med n�got illaluktande �ver min n�sa och mun, medan n�gon annan h�ll mig i ett j�rngrepp. Det dr�jde inte m�nga sekunder f�rr�n jag f�rlorade medvetandet.

Jag vet inte hur l�nge medvetsl�sheten varade, men n�r jag l�ngsamt vaknade upp satt jag rej�lt surrad i en stol. En stark lampa lyste mig i �gonen, och jag kunde inte se annat �n m�rka konturer som r�rde sig. Bed�vningsmedlet hade gett mig en rej�l huvudv�rk. N�r jag r�rde huvudet k�ndes det som om det skulle explodera. En mansr�st fr�n andra sidan lampan sade:
- S�, du har vaknat till liv nu.
Jag sade ingenting.
- V�lkommen till motst�ndsr�relsen, fortsatte r�sten. L�t den lite l�tt spefull?
Huvudv�rken sl�ppte vartefter, och jag b�rjade f� tillbaka tankef�rm�gan.
- Du har svarat p� v�ra sm� meddelanden. Varf�r?
- Jag vill vara med, sluddrade jag.
Tysta skratt kom fr�n andra sidan ljuset.
- Jo, men det �r sant, sade jag och lyckades l�ta bli att sluddra f�r mycket.
- Du, undrade r�sten som talat tidigare,- som �r ett j�vla luder. En stj�rtgosse f�r v�ra fr�mmande herrar?
- Men varf�r skickade ni meddelanden till mig, undrade jag.
- F�r att kolla dig. Var du st�r n�gonstans.
- Ja, men d� kan jag v�l ocks� jobba med er.
- Hur ska vi kunna lita p� dig? Vad �r det som s�ger at du inte springer direkt till din lilla �lskling och skvallrar.
- Har jag gjort det hittills?
- Nej, men det �r inte heller n�gon garanti f�r att du inte g�r det den h�r g�ngen.
- Hur ska jag d� kunna visa att ni kan lita p� mig, att jag menar allvar? Om ni nu �r s� helt �vertygade om att jag kommer att ber�tta allt f�r l�jtnant Alexander, varf�r skickar ni d� lappar till mig?
- Vi vill testa dig.
- N�r har ni testat mig klart? Vad har ni f�r intr�deskrav? Spr�nga generalstaben i luften?
Jag h�ll p� att bli arg.
- Det finns andra tester �n det.
- N�, men s�tt min lojalitet p� prov.
- OK, vi ska s�tta dig p� prov. Vi h�ller dig under kontroll, och vi beh�ver inte s�ga vad som h�nder om du rapporterar det h�r till v�ra fiender.
- Det �r lika mycket mina fiender, muttrade jag.
- Jo, det har du verkligen bevisat, fnyste r�sten.
- H�ll l�jtnant Alexander utanf�r, morrade jag.
- �r inte han fiende, d�?
- Det �r inte riktigt s� enkelt som ni tror.
R�sten skrattade h�nfullt.
- Nej, vi vet ju vad f�r relation ni har till varandra. Fy fan!
- Men strunta i det h�r d�, fr�ste jag,- om det nu �r s� vidrigt!
- Nej, vi ska l�ta dig visa vad du g�r f�r. �ven s�'na som du kanske kan g�ra en insats f�r att befria Sverige.
- Jag �r djupt hedrad �ver ert oerh�rda f�rtroende, sa jag h�nfullt.- Inse att min relation med l�jtnant Alexander �r en alldeles utm�rkt t�ckmantel.
- M� s� vara, men...
- D� s�!
En kvinnor�st, som l�t bekant, avbr�t v�r diskussion.
- Det r�cker nu, Jonas, sa hon.- Vi provar honom. Fungerar det s� g�r det. Annars har vi en fiendekollaborat�r mindre i den h�r staden.
Det tog ett tag innan jag kunde placera r�sten, men s� slog faktumet mig, och jag blev paff. Det var Elisabeth, min skolkamrat, som jag sett p� Alliansbalen. Pusselbitarna kom p� plats. Helt klart hade hon tipsat motst�ndsr�relsen om mig. Hon hade ju sett mig med Alex. Jag gjorde inte en min av att ha k�nt igen hennes r�st.
Hon fortsatte:
- Om du visar att du �r p�litlig kommer du att ing� i v�r informationstj�nst. Vad du ska g�ra �r att ta reda p� allt om n�r, vart och hur ditt f�retag sk�ter leveranser. N�r ni skickar varor, vilken destinationsort och mottagare har de, och hur �ger dessa leveranser rum. Sker de med lastbil, t�g eller flyg. Hur stark �r bevakningen? Du kommer allts� inte att beh�va spr�nga n�gra broar eller skjuta.
Jag k�nde mig l�ttat.
- N�r vill ni ha uppgifterna, undrade jag.- och hur kommer jag i kontakt med er igen?
- Du har tv� veckor p� dig. Vi kontaktar dig.
- Om jag inte hinner f� fram det ni vill veta.
- Du kommer att f� den tid som beh�vs. Nu �r det dags att bryta upp.
Jag fick en bindel f�r �gonen och f�rdes ut. Jag placerades i en bil. Jag k�nde hur vi k�rde runt ett tag. S� stannade vi. Bild�rren �ppnades och jag slets ur bilen. Jag trycktes ned p� marken.
- Sitt h�r med bindeln f�r �gonen i en minut. Vi h�ller koll p� dig.
En r�st viskade i mitt �ra:
- Du k�nner inte igen mig. Det vore farligt f�r oss b�da. Lycka till!
Det var Elisabeth.
Steg avl�gsnade sig, bild�rrar sm�llde och bilen k�rde d�rifr�n. Jag r�knade till 60 och tag av mig bindeln. De hade sl�ppt av mig precis bredvid min bil. Lite omskakad �ver att de vetat var jag parkerat och tydligen hade varit noggrannt �vervakad satte jag mig bakom ratten. Jag kom hem utan problem.
Alex kom emot mig medan jag tog av mig ytterkl�derna.
- Hade du trevligt, undrade han.
Jag bara nickade. Han tittade lite konstigt p� mig, bara en kort sekund, men log sedan glatt. Med armen om min midja gick vi in i vardagsrummet.
Kv�llen tillsammans blev lugn och sk�n, som vanligt. Vi drack v�rt kv�llsth�, och gick och lade oss. Med armen om min midja gick vi in i vardagsrummet.

Under de tv� veckor som f�ljde samlade jag ihop de uppgifter som motst�ndsr�relsen beh�vde. Jag tog det i etapper, s� att det inte skulle v�cka n�gons misst�nksamhet. Det besv�rligaste var onekligen vilken bevakning v�ra transporter hade, vilket skydd, men jag skyllde p� motst�ndsr�relsens �kade attacker n�r jag fr�gade Alex om det. M�nga uppgifter hade jag tillg�ng till �nd�, genom mitt arbete. Alla uppgifterna lade jag i en mapp, som jag f�rvarade inl�st i skrivbordet.

Sj�lva �verl�mnandet var helt odramatiskt. Jag l�mnade mappen i en systemkasse i en papperskorg p� Norrmalmstorg. Bekr�ftandet fr�n motst�ndsr�relsen att de f�tt mappen, kom dagen efter, i form av en lapp p� mitt skrivbord.

Jag antar att det var s� h�r mitt engagemang i motst�ndsr�relsen b�rjade. Allt eftersom tiden gick fick jag fler uppgifter att ta reda p�. Det var inga m�rkv�rdigheter, utan uppgifter som siffror om leveranser, bevakning och liknande. Med det jobb jag hade var det inga problem att ta reda p� det de ville veta. Jag slappnade av. Om det inte var m�rkv�rdigare och sv�rare �n s� h�r s� var det ju ingen fara.
Jag levde dubbelliv. Till 90% levde jag som f�rut med arbete, Alex representativa baler och festligheter. Men de 10% som �terstod hj�lpte jag till att g�ra livet outh�rdligt f�r v�ra utl�ndska ockupanter. Transporter kapades, t�g spr�ngdes i luften, konvojer hamnade i bakh�ll, broar f�rst�rdes, j�rnv�g och v�gar revs upp. Delvis var jag inblandad, genom att ha gett motst�ndsr�relsen de uppgifter som beh�vdes f�r att lyckas. Min b�sta t�ckmantel var ju Alex, n�got som �ven r�relsen motvilligt medgav.

Jag tror inte att Alex misst�nkte n�got till en b�rjan. Jag vet inte n�r han uppt�ckte vad jag h�ll p� med. Men en kv�ll n�r vi l�g bredvid varandra efter en suver�nt sk�n stund och bara slappnade av, reste han sig pl�tsligt upp p� armb�gen, tittade mig r�tt i �gonen och sa:
- Johan, vad du �n h�ller p� med, ber�tta ingenting. Jag vill inte veta.
- H�ller p� med vad, undrade jag.
- Du h�rde. Lova mig det.
Jag sade ingenting. Alex sj�nk ned p� rygg igen. Snart sov han.

Under de kommande m�naderna h�nde ingenting speciellt m�rkv�rdigt. Att hj�lpa motst�ndsr�relsen blev en del av min tillvaro, n�got som jag inte funderade n�rmare p�. Livet fortsatte att rulla vidare. Jag jobbade p� firman med mina sedvanliga uppgifter, sk�tte mina �taganden, var med och f�rhandlade fram kontrakt f�r firmans r�kning, s�g till att vi h�ll det vi lovat. Genom att Alex fanns d�r, behandlade ockupationsmakten oss ganska gener�st. Vi var inte s� rigor�st kontrollerade och �vervakade, det var vissa l�ttnader i v�ra kontakter med andra firmor, vi var inte tvungna att ideligen underkasta oss razzior p� f�retaget. P� det stora hela s� klarade vi oss mycket bra.
Folk i allm�nhet s�g naturligtvis oss som f�rr�dare, eftersom vi gjorde aff�rer med fienden, hade en ockupationsofficer som chef och inte hade samma koll p� oss. Ett par g�nger bombhotades vi av anonyma och besl�jade r�ster i telefon, och p� fasaden till f�retagets hus sprejades ideligen slagord som f�rkunnade vilka svin vi var.
Naturligtvis k�nde det h�r, men sj�lv tog jag det ganska lugnt.
Motst�ndsr�relsen hade gett mig l�fte om att inte ge sig p� oss, utan skydda oss, nu n�r de visste att vi mer fungerade som t�ckmantel f�r deras underr�ttelsetj�nst �n som f�retag i allians med fienden.
Fortfarande m�ttes jag med tystnad p� stan. Folk v�nde sig bort fr�n mig, n�gra spottade f�raktfullt framf�r mig. Ibland h�nde det att n�gon viskade hotfullt i �rat n�r denne passerade mig. Inte heller det skr�mde mig. Visst var det otrevligt, och jag blev v�ldigt ledsen och besviken n�r de som varit mina kamrater bara v�nde mig ryggen. Ibland k�nde jag det som om jag ville skrika h�gt �ver hela stan att jag tillh�rde dem, att jag jobbade i motst�ndsr�relsen. Men jag var tvungen att h�lla igen, att vara tyst.
Alex var ett enormt st�d f�r mig. Han tr�stade mig n�r jag r�kat ut f�r n�gonting otrevligt p� stan, han kommenterade aldrig de sk�mda matvaror jag kom hem med, matvaror butiks�garna anv�nde f�r att visa sitt f�rakt f�r mig. Han f�rs�kte f� mig att gaska upp mig n�r allt k�ndes motigt.
Min �lskade Alex, i s�dant stort behov av att sj�lv f� tr�st och st�d.

Och tiden gick.

En kv�ll n�r vi satt och sl�ade i vardagsrummet efter att ha �tit middag, reste sig pl�tsligt Alex upp och h�mtade sin portf�lj. Han kom tillbaka och satte sig bredvid mig. Han lade upp portf�ljen p� soffbordet och bl�ddrade bland papperna. S� fick han tag p� vad han s�kte, och utan ett ord drog han fram pappret och lade det framf�r mig, fortfarande utan att s�ga ett ljud.
Det var ett meddelande fr�n motst�ndsr�relsen. Jag k�nde hur jag f�rst bleknade och sedan rodnade. Alex bara tittade p� mig utan att s�ga n�gonting. Ett svagt leende lekte i hans mungipor.
- Var har du f�tt tag p� det d�r, undrade jag.
- Det l�g p� ditt skrivbord.
Jag kunde inte s�ga n�gonting, men tankarna virvlade genom mitt huvud. Jag stirrade p� pappret framf�r mig och v�gade inte titta p� Alex..
- Johan.
Alex' r�st tr�ngde igenom mina tankar och jag tittade upp. Alex stod fortfarande med ett leende.
- Lugna dig, sa han.- Jag kommer inte att anm�la dig.
- Inte, sa jag f�rv�nat.
- Nej, jag har f�rst�tt att du jobbar f�r motst�ndsr�relsen. Du har gjort det ganska l�nge, eller hur?
- Ja, sa jag,- det har jag.
- Jag skulle g�ra likadant om det h�r varit mitt land. Men, Johan, lova mig att du �r f�rsiktig. Jag vill inte f�rlora dig.
Jag reste mig, och gick fram till honom. Just d� �lskade jag honom s� att det k�ndes som om jag skulle g� i sm�bitar.
- Jag lovar, sa jag tyst.
Med en l�ng kyss f�rseglade vi �verenskommelsen.

Veckorna gick. P� n�got s�tt b�rjade vi f�rst� att det inte gick s� bra f�r Alliansen. Allt mer s�llan kom n�gon segerkommunike p� TV, allt mer s�llan visades bilder av "befriade omr�den".
�ven i Stockholm m�rktes en skillnad. Det var ingenting konkret, utan mer en k�nsla. M�nniskor p� gatan blev lite gladare, lite trotsigare, lydde uppmaningar fr�n soldaterna br�kdelen av en sekund senare �n f�rut.

Sommaren hade sedan l�nge kommit till Stockholm och det h�nde ibland att Alex och jag �kte ut till n�gon av sk�rg�rds�arna f�r att sola, bada och koppla av. Vi hade hittat en �, d�r det inte fanns speciellt mycket folk, och l�nga stunder n�r vi l�g d�r p� en varm klipph�ll, h�rde m�sarnas skrin och v�gskvalpet, d� f�ref�ll kriget vara en ot�ck saga. Kriget och ockupationen k�ndes s� v�ldigt l�ngt borta.
Naturligtvis var det en ren illusion, men vi beh�vde den. Dagarna p� jobbet var fulla av problem av olika slag, s� vi beh�vde verkligen koppla av.

Den 24 juli, jag kommer ih�g datumet exakt, l�g vi p� en � l�ngt ute i sk�rg�rden. Vi hade kommit dit tidigare p� morgonen och hade packat en mats�ck med sm�rg�sar, surrogatkaffe och n�gra bullar.
Alex l�g i vattnet och simmade, glatt hojtande och frustande. Han ropade �t mig att komma i, men just d� ville jag l�ta mig stekas ett tag av solen. Det var en varm dag och jag k�nde hur svett tr�ngde fram p� br�stet.
Jag v�nde p� mig och lade mig p� mage. F�rstr�tt och med halvslutna �gon studerade jag tv� myror som envist k�mpade med en mer �n dubbelt s� stor larv. De stretade och drog, deras antenner spelade. F�retaget verkade hoppl�st, men de gav inte upp. L�ngsamt drog de iv�g larven, allt n�rmare stacken.

Det fanns inte en m�nniska p� �n f�rutom Alex och jag. N�rmaste samh�lle l�g flera mil in�t landet. Jag blundade och nj�t av solen och den varma och sl�ta klipph�llen under mig. Fiskm�sar skrek och v�gorna skvalpade mot strandkanten.
Alex ropade p� mig igen. Jag satte mig upp och �ppnade �gonen.
Alex hade st�llt sig p� botten vid strandkanten. Han pekade mot horisonten.
En konvoj med fartyg syntes som sm� silhuetter mot himlen. Svart r�k blossade ur skorstenarna, medan sm� jagare pilade omkring som f�rhundar runt en hjord.
- Nu f�r vi riktigt kaffe, hojtade Alex glatt. Jag skrattade.
Pl�tsligt s�g vi hur ett av fartygen exploderade i en enorm eldkaskad. Samtidigt �ppnade jagarna eld. Vi s�g hur krevaderna blommade upp som svarta bomullstussar p� den molnfria himlen. S� h�rdes ett d�n som blev allt starkare, och innan vi hann reagera fl�g fem flygplan med svenska nationalitetsbeteckningar �ver oss p� l�g h�jd. De steg brant och gjorde en sv�ng. Med ett �ronbed�vande d�n fr�n jetmotorerna fl�g de �ver oss igen f�r att anfalla konvojen.
Alex och jag bevittnade sk�despelet helt tysta. Ytterligare ett fartyg exploderade midskepps. Det tog inte m�nga minuter f�rr�n det br�ts mitt itu och sj�nk. Ett annat fartyg b�rjade brinna, men det exploderade inte. Det var f�r l�ngt bort f�r att se om n�gra livb�tar sattes ut.
Konvojen hade skingrats n�r anfallet kom, och fartygen st�vade �t olika h�ll med h�gsta fart. Eskorten sk�t vilt mot de anfallande flygplanen, men inget av dem tr�ffades.
De fem flygplanen gjorde ytterligare en �verflygning och det klack till i mig n�r jag �terigen s�g de svenska tre kronorna p� vingarna.
Det hela var �ver p� ett par minuter, men k�ndes som en evighet.
Det blev tyst. Borta vid horisonten brann fyra fartyg. Jag kunde r�kna till sju oskadda lastfartyg. Jagarna st�vade runt med l�g fart, antagligen f�r att unds�tt n�dst�llda som l�g i vattnet.

Alex kom upp ur vattnet. Han st�llde sig bredvid mig. Det droppade vatten fr�n hans solbr�nda snygga kropp. Borta var hans lekfullhet.
- Vi m�ste �ka hem, sa han.
Jag plockade ihop v�ra saker utan kommentarer. Vad vi just hade sett var det f�rsta svenska anfallet mot Alliansen som skett sedan ockupationen blev ett faktum.
V�ndpunkten i kriget hade tydligen kommit, och det var helt klart att det inte var Alliansen som skulle dra det l�ngsta str�et.
Bilresan hem gick under tystnad. Alex satt med en rynka mellan �gonbrynen, och verkade helt koncentrerad p� det som h�nt.

Jag parkerade utanf�r l�genheten, och vi gick in. Alex gick direkt till telefonen och ringde n�gra samtal. De var korta och f�ordiga. Jag lyssnade inte p� vad som sades, utan �gnade mig �t att h�nga upp bl�ta badbyxor och badlakan p� tv�ttlinorna i badrummet.
Just n�r jag stod med Alex' badbyxor i h�nderna och str�ckte mig mot repen �ver badkaret, kom Alex in. Han slog sina armar om min midja och nafsade mig l�tt i nacken. Jag snurrade runt och fick en kyss.
Likafullt var det n�got som inte st�mde. Alex var lite h�rdare �n vanligt. Han k�ndes inte lika �m, det var n�got mer best�mt �ver honom.
- Nu �r det allvar, Johan, sa han tyst.
Jag stelnade till.
- Vad har h�nt, undrade jag.
- Svenska styrkor har g�tt till anfall, underst�dda av Pakten.
Jag kunde inte h�lla tillbaka ett rop av gl�dje. Alex fick en irriterad glimt i �gonen.
- F�rst�r du vad det inneb�r, undrade han med ett h�rt tonfall.
- Vi kommer snart att vara fria, jublade jag.
Alex log ett bittert leende.
- Tror du att Alliansen ger sig s� l�tt, fr�gade han.
- De har inte en chans.
- Det kommer att bli h�rda strider. M�nga kommer att d�, och mycket kommer att f�rst�ras.
Alex sl�ppte mig och gick ut i hallen. Jag k�nde inte igen honom. Var var den mjuke och fine Alex n�gonstans? Den kille som stod i hallen var h�rd och bister. Det var inte alls likt honom. Han v�nde sig om och jag s�g r�tt in i hans stora h�rliga �gon. Men nu var de h�rda och best�mda.
- Fattar du inte, n�stan skrek han.- Fattar du inte vad det h�r inneb�r f�r Stockholm, f�r m�nniskorna h�r, f�r dig och mig?
Jag stod tyst.
Hans h�rda ansiktsuttryck mjuknade.
- �h, Johan, jag vill inte f�rlora dig! Jag �lskar dig, fattar du det?! Men snart �r det inte ockupation l�ngre, utan krig, KRIG!
Han snyftade till.
- Jag vill inte skjuta folk som f�rsvarar sitt land, men jag m�ste.
Bittert och med h�n i r�sten fortsatte han:
- Jag �r ju officer i Alliansens arm�. En officer g�r sin plikt. Och snart �r min plikt att skjuta de som vill befria sin stad fr�n en fiendearm�. Det �r min plikt!
Han snyftade till igen, och torkade kinden med en ilsken gest.
- Men jag vill inte, skrek han.- Jag vill inte m�rda oskyldiga. Jag vill inte skjuta v�nner. FATTAR DU DET?!
Han tystnade och slog ut med h�nderna, v�nde och gick snabbt in i sovrummet. Jag h�rde hur han gr�t. Jag gick l�ngsamt efter.
Alex l�g p� mage i s�ngen. Hans kropp skakade av gr�t, och han snyftade. Det var f�rsta g�ngen jag sett Alex gr�ta.
Jag satte mig p� s�ngkanten, och str�k honom utmed ryggen. S� sm�ningom lugnade han sig, v�nde sig och tittade p� mig med r�dgr�tna �gon.
Sakta smekte jag hans hand. Han fattade min hand och h�ll den h�rt, h�rt mot kinden. Handen blev fuktig av hans t�rar.
Alex log ett blekt, liksom trevande, leende, och sa:
- Johan, om du visste hur mycket jag �lskar dig.
Jag log tillbaka.
- Jag vet, och jag �lskar dig.
Alex lugnade sig l�ngsamt efter utbrottet. Han gick upp och sk�ljde ansiktet med vatten. Jag fixade lite surrogatkaffe i k�ket. Han kom ut dit och satte sig p� en stol.
- F�rl�t mig, sa han.
- F�r vad, undrade jag.
- F�r att jag betedde mig som jag gjorde.
- Det �r ingenting att be om urs�kt f�r, sa jag.
- Jo, jag borde kunnat beh�rska mig.
Jag gav honom en stor kram, och han log sitt vanliga lite okynniga leende.
- Nu k�nns det b�ttre.
Jag skrattade till, dukade upp koppar och h�llde upp kaffet. D� ringde telefonen. Alex gick och svarade. Jag h�rde honom prata p� sitt hemlands spr�k, men kunde inte h�ra vad han sa. Han kom ut i k�ket och s�g sammanbiten ut.
- Nu �r det allvar, sa han.- Fr�n i morgon r�der full stridsberedskap. Inga permissioner, alla ska vara beredda p� strid.
- Hur l�ngt bort finns svenskarna, undrade jag.
- De �r fortfarande en bra bit bort, men de rycker snabbt fram�t.
Han log ett skevt leende.
- Det verkar som om motst�ndsr�relsen har gjort ett bra jobb.

Den natten �lskade vi med varandra, som om det var den sista natten vi hade tillsammans. Vi n�dde h�jder jag aldrig tidigare varit med om, och vi somnade helt utmattade och tillfredsst�llda l�ngt in p� morgonen.
Jag vaknade av att Alex rumsterade runt i rummet. Han m�rkte att jag vaknat och s�g p� mig med ett �mt uttryck i �gonen.
Av n�gon anledning har just den d�r blicken etsat sig fast i mitt minne; Alex' klarbl�a uttrycksfulla �gon, som skymdes lite av luggen av svart h�r, hans �mma leende som gav antydan till smilgropar. Han hade f�ltuniform p� sig, n�got han inte haft p� flera m�nader. Det kanske var den som gjorde att mitt minne av just den morgonen �r s� extra starkt.
Han kom fram till mig, satte sig p� s�ngkanten, lutade sig fram och gav mig en �m morgonkyss. Jag str�ckte mig mot honom. Genom det str�va uniformstyget kunde jag k�nna hans muskul�sa kropp. Musklerna r�rde sig lite n�r han lutade sig mot mig.
Jag fylldes av en k�nsla av �mhet och stolthet. Den h�r underbare killen, han var min. Vi var tillsammans och han �lskade mig lika mycket som jag �lskade honom.
Utan ett ord reste han sig och gick mot d�rren. I �ppningen v�nde han sig om, blinkade med ena �gat och f�rsvann.

Dagen p� jobbet blev ett helvete. Jag var van vid att Alex fanns vid min sida och kunde hj�lpa mig. Vi brukade ha diskussioner om detaljer, och eftersom han snabbt l�rt sig f�retaget och var skicklig, hade jag haft stor hj�lp av honom. Han hade varit ett st�d f�r mig. Nu n�r han inte fanns d�r, k�ndes allt tungrott och komplicerat.
Minsta detalj fick oanade proportioner, och jag ins�g hur mycket jag saknade honom. Dessutom k�ndes det tomt och ensamt utan honom.
Jag motstod en impuls att f�rs�ka f� tag p� honom. Jag ins�g det om�jliga i det; han kunde befinna sig precis var som helst i stan, och skulle man mot alla odds lyckas lokalisera honom hade han helt s�kert inte tid med mig.
Klockan ett p� eftermiddagen gick flyglarmet i Stockholm f�r f�rsta g�ng sedan ockupationen inletts. Personalen ryckte till n�r den hotfulla och �desm�ttade signalen b�rjade ljuda, man tittade f�rv�nat p� varandra och samtal och arbete stannade av. Vi hade �vat evakuering p� f�retaget vid flera tillf�llen, s� den fl�t utan problem. Vi samlades i skyddsrummet under firman, kollade s� att alla var med, satte oss ned och v�ntade p� att signalen f�r "faran �ver" skulle ljuda.
St�mningen var konstlat uppsluppen. Alla visste att det var allvar den h�r g�ngen, det skulle verkligen falla bomber �ver Stockholm. Men vi visste ocks� att de h�r bomberna skulle hj�lpa oss att bli fria fr�n en fiendearm� och en ockupation. Vi f�rs�kte h�lla st�mningen uppe, vi ber�ttade historier och anekdoter f�r varandra, klagade �ver ockupationen, vad den inneburit f�r sv�righeter vad g�ller mat och andra f�rn�denheter. Det gick riktigt bra. En tjej p� kontoret fick ett litet anfall av cellskr�ck, men lugnades ned innan det hann sprida sig.
Efter tre kvart gick signalen f�r "faran �ver". Vi reste oss l�ttade och l�mnade skyddsrummet. Av flyganfallet hade vi inte m�rkt n�gonting. Vi hade inte h�rt n�gra bomber falla, inga explosioner, inga skakningar i marken, ingenting. P� s�tt och vis k�ndes det som lite av ett antiklimax, men vi var naturligtvis v�ldigt l�ttade.

Det visade sig att flyganfallen riktats mot milit�ra m�l i Stockholms omgivningar. P� omv�gar och via motst�ndsr�relsen fick jag reda p� att bomberna fallit med stor precision, och n�stan ingenting annat hade skadats.

P� kv�llen ringde det p� d�rren. Jag hade varit hemma ett tag och precis gjort i ordning kv�llsmat f�r Alex och mig. Klockan var inte speciellt mycket, men Alex skulle snart komma hem.
Jag gick och �ppnade. Utanf�r stod tv� soldater i Alliansens uniformer. De gjorde honn�r och l�mnade ett kuvert.
De gjorde �terigen honn�r, v�nde om och gick. Jag blev st�ende i d�rr�ppningen. Kuvertet var adresserat till mig, med mitt namn och adress prydligt skrivet med maskin utanp�. Jag slet upp kuvertet och drog upp pappret med darrande fingrar.
P� formell och stel svenska meddelades det att L�jtnant Alexander hade stupat under dagens bombanfall. Han hade befunnit sig p� h�gkvarteret n�r en bomb f�tt in en direkttr�ff. Hans kropp hade gr�vts fram. Det hade inte funnits n�gon m�jlighet att r�dda hans liv, han var d�d innan de f�tt fram honom, krossade under den ihopfallna byggnaden.
Brevet avslutades med en mening, som sade att L�jtnant Alexander hade d�tt som en hj�lte f�r sitt land.
Jag tittade p� pappret och l�ste meddelandet g�ng p� g�ng utan att fatta vad som stod i det.
Skulle Alex vara d�d? Inte m�jligt! Jag hade ju dukat upp kv�llsmat. Det m�ste vara ett misstag. Det var inte Alex, det var n�gon annan som de f�rv�xlat honom med. Alex kunde v�l inte bara d� s� d�r utan att s�ga n�got till mig. Jag �lskade ju honom!
L�ngsamt gick inneb�rden av det kortfattade meddelandet fram. Jag k�nde hur strupen sn�rptes samman och h�rde hur ett kvidande kom ur min mun utan att fatta att det var jag som l�t s�.
Jag st�ngde d�rren och gick l�ngsamt in i l�genheten. I vardagsrummet l�g en av hans tr�jor framme. Jag tog upp den, smekte den, str�k �ver den med fingertopparna, lade den mot min kind. Jag k�nde hur den luktade Alex. Mina �gon fylldes med t�rar och jag kunde inte h�lla tillbaka ett skri av sm�rta. Alex hade l�mnat mig! Han fanns inte kvar! Han var d�d, d�d, d�d!!
Jag gick som i trance in i sovrummet, fortfarande med Alex' tr�ja mot min kind. Jag sj�nk ned p� s�ngen och nu kom gr�ten. Jag gr�t hejdl�st. T�rarna v�tte ned Alex' tr�ja. Jag gr�t utan att kunna hejda mig i flera timmar. Jag var inte medveten om omgivningen, bara det kalla h�rda faktum att Alex var d�d. Saknaden efter honom, och sorgen rev och slet i mig, men till slut somnade jag av utmattning.

Jag vaknade f�rst p� f�rmiddagen n�sta dag. F�rst kom jag inte ih�g vad som h�nt, men n�r jag halvt sovande str�ckte ut en arm f�r att k�nna Alex' varma kropp och inte k�nde den, slog tanken p� att Alex var d�d ned hos mig som en bomb. �gonen t�rades igen och jag snyftade till.
Telefonen ringde och f�rst t�nkte jag inte svara. Men signalerna fortsatte att ringa. Svag och darrande klev jag upp och svarade.
En mansr�st sa:
- Stick d�rifr�n! Du ligger risigt till. Folk �r p� v�g till dig. De gillar inte folk som samarbetar med fiender.
Och med ett klick lades luren p�. Jag med luren i handen ett tag, och fattade f�rst inte vad mannen sagt. S� tr�ngde hans ord in i min omt�cknade hj�rna och jag b�rjade fungera igen.
Snabbt rafsade jag ihop lite kl�der, mina v�rdesaker, pass, passerkort, ransoneringskort och ett foto av Alex. Jag gick snabbt igenom l�genheten en sista g�ng, t�nkte p� allt jag f�tt vara med om tillsammans med Alex, och gick sedan d�rifr�n.

Det var inte speciellt sv�rt att l�mna Stockholm. Dels var en mindre flyktingstr�m p� v�g ut ur staden, dels var jag igenk�nd som Alex' s�llskap. Ett par av vakterna gjorde till och med honn�r f�r mig n�r de sett p� passerkortet vem jag var.
Jag k�rde hela den dagen. Jag hade inget speciellt m�l, bara bort i fr�n Stockholm. I norra Sverige hade jag v�nner som skulle kunna hj�lpa mig, som jag skulle kunna bo hos tills allt var �ver.
P� en bensinmack norr om G�vle lyckades jag fylla tanken till h�lften. Jag passerade Sundsvall och f�ljde v�gen utmed kusten. K�rningen var helt problemfri. S� h�r l�ngt norrut fanns det n�stan ingen trafik, och jag k�rde helt obehindrat. Mitt huvud var fullt av tankar, dels p� Alex och dels p� hur allt kunde ha blivit s� h�r. N�gra slutledningar kom jag inte fram till, tankarna fick virvla fritt.

P� toppen av Skuleberget hackade motorn till, hostade och stannade. Jag �ppnade motorhuven, men kunde inte komma p� vad som var fel. Det fanns inget annat att g�ra �n att l�mna bilen och forts�tta till fots.
Jag gick n�gon mil innan det kom en bil som stannade. F�raren var en �ldre man, runt 55. Han fr�gade misst�nksamt vem jag var, och jag ber�ttade varf�r jag k�rt ifr�n Stockholm. Jag var tvungen att visa mitt ID-kort och Alex' passerkort. Mannen l�t mig �ka med en bit, men strax norr om �rnsk�ldsvik k�rde han in p� en skogsv�g. Han stannade bilen, och v�nde sig mot mig. Han s�g hotfull ut. Ur handskfacket tog han fram en pistol som han riktade mot mig.
- Tydligen �r du en s�dan d�r f�rr�dare, sa han och visade ett ID-kort. Den svenska milisens st�mpel lyste mot mig med stora r�da bokst�ver.
- Och s�dan som du har vi bara ett s�tt att ta hand om h�r uppe, fortsatte han.
- Nej, du har missf�rst�tt det hela, sa jag.
Men mannen lyssnade inte.
- Ut ur bilen, beordrade han.- Ta med dig v�skan.
Jag lydde.
- Forts�tt in i skogen, sa han.
En smal stig ledde in i den t�ta barrskogen, och jag f�ljde den.
Vi gick en bit, tills mannen beordrade mig att stanna. Runt om oss v�xte skogen h�g och t�t. Enstaka stora stenbumlingar br�t av den annars ganska j�mna marken. Sk�gglav h�ngde i stora sjok fr�n grenarna, och marken var mjuk av mossa och gungade l�tt n�r jag gick. En f�gel sj�ng fr�n en tr�dtopp, men annars var det tyst och dunkelt.
Det h�r var onekligen en v�l vald plats att g�ra sig av med en m�nniska p�. Ingen skulle passera h�r p� l�nge, ingen skulle h�ra ett skott.
Men jag ville inte d�! Inte �n och inte som f�rr�dare!
I desperation slungade jag min tunga v�ska med all kraft mot honom.
Ett skott gick av, och jag k�nde en st�t och en sk�rande sm�rta i handen. Mannen f�ll omkull och i fallet tappade han pistolen. Jag hann f� tag p� den f�rst. Vi slogs. Jag slogs f�r mitt liv, f�r att komma loss och d�rifr�n, men mannen var v�ltr�nad. Jag hade inget val.

Jag l�mnade kroppen d�r den l�g. Bilen v�gade jag inte anv�nda ifall att den skulle bli igenk�nd. Den stod dessutom parkerad p� ett undanskymt st�lle och skulle inte bli uppt�ckt fr�n v�gen. I st�llet fortsatte jag utmed stigen.

Jag hittade den h�r bunkern jag nu sitter i n�gon mil d�rifr�n, och beslutade mig f�r att stanna. Blodf�rlusten fr�n skottskadan i handen hade gjort mig f�r svag f�r att forts�tta, och det provisoriska f�rband jag har lagt bl�dde snabbt igenom. Tack och lov var det den v�nstra handen, s� jag klarar mig hj�lpligt i alla fall.

Nu har jag varit h�r ett par dagar. Jag vet att det finns bebodda hus i n�rheten, jag har h�rt en hund sk�lla p� avst�nd p� natten.
Jag har feber, som antagligen beror p� s�ret i handen. Det desinficerande medel jag hade �r slut, och det verkar inte ha hj�lpt. Det varar fr�n handen. R�da strimmor och det envetna dunkandet tyder p� att jag har f�tt blodf�rgiftning.
Jag har funderat p� att s�ka hj�lp, men jag undrar vad som kommer att h�nda. Undrar om jag fortfarande betraktas som f�rr�dare. Jag vet ju inte ens om kriget �r slut.

Vad som �n har h�nt s� k�nde jag att jag m�ste skriva ned det som h�nt innan jag blir s� svag att jag inte klarar av det.
Jag f�rs�ker inte r�ttf�rdiga mig sj�lv, men jag ville ber�tta vad som h�nde, som det verkligen var. Jag �r ju den som verkligen upplevt alltihop.

Jag h�r r�ster, men jag vet inte om det �r verkliga eller om jag inbillar mig. Ibland svartnar det f�r �gonen korta stunder, och jag blir allt svagare.
Ett kort tag tyckte jag att Alex stod bredvid mig. Jag s�g hans leende och jag str�ckte mig mot honom, bara f�r att uppt�cka att han var en hallucination.

Jag har beslutat mig f�r att l�mna manuskriptet h�r och f�rs�ka ta mig till huset. Hoppas att n�gon hittar det jag skrivit. Det �r dags att ge mig av om jag ska ha en chans att komma fram innan jag �r s� svag att jag inte orkar.
Allts� s�tter jag punkt h�r.

Johan Olofsson

Tillbaka till Historief�rteckningen

Hosted by www.Geocities.ws