Jael och jag stod p� verandan. Det var en s�dan d�r vacker kv�ll n�r det mesta andas harmoni. Sol Ett hade g�tt ned och Sol Tv� kastade ett r�dgult skimmer �ver omgivningarna.
N�gonstans i fj�rran sj�ng en f�gel och en stilla kv�llsbris bl�ste genom tr�den. Sj�n l�g spegelblank och Sol Tv�s sista str�lar reflekterades i den.
- B�ttre �n s� h�r kan det v�l knappast bli, mumlade Jael tyst.
- Nej, svarade jag.
Jag borde ha l�rt mig att man ska akta sig f�r att s�ga s�dana d�r saker. Det �r alltid
d� saker och ting h�nder. Den h�r g�ngen var inget undantag.
Samtidigt som bildofonen lj�d inne i huset h�rdes det omissk�nnliga ljudet av en kopter
i fj�rran.
- Varf�r skulle jag s�ga s� d�r, undrade jag och gick in f�r att svara.
Bilden av v�r barske chef v�xte fram i bildofonen. Han s�g barskare ut �n vanligt.
Automatiskt gled jag upp i givakt.
- Ledig, r�t han p� sitt vanliga familj�ra s�tt.
Jag intog en aningen ledigare st�llning.
- Ni �r kallade i aktiv tj�nst, r�t han v�nligt.- Ni kommer att informeras om uppdraget
d� ni anl�nder till HK. Koptern torde vara hos er om...
Han tog en snabb blick p� armbandsuret.
-...fyrtiofyra sekunder.
Jag tittade ut genom f�nstret. Jod�, koptern var p� v�g in f�r landning.
- Ni beh�ver inte packa n�got nu. Det kommer att bli tid till s�dant senare. �r det
uppfattat?
- Ja, sir, sa jag.
Chefen lutade sig fram, tryckte p� en knapp utom synh�ll f�r mig och tonade snabbt
bort. Sk�rmen blev m�rk.
Jag gick ut till Jael.
- Vi ska med den d�r, sa jag och nickade mot koptern som p� ett mycket effektivt s�tt
saboterade den lugna kv�llen.
- Jag misst�nkte det, sa Jael.- �r vi i tj�nst?
- Japp, sa jag.- Vi f�r mer info vid h�gkvarteret.
Jael muttrade n�got oh�rbart, men vars andemening var otryckbar.
Tillsammans gick vi ut p� g�rdsplanen, d�r koptern nu s�nkte sig. I ett stort dammoln
landade den. En d�rr �ppnades och ett glatt flinande ansikte tittade ut.
- Tjenare, hojtade Max..- Er privata limousin �r framk�rd. Tala om service!
Vi hoppade in och satte oss till r�tta. Max satte sig vid spakarna och med ett visslande
lyfte vi.
Vi n�dde snabbt marschh�jd och Max kopplade in autopiloten.
- Vet du vad det h�r handlar om, undrade jag.
- Ingen aning, sa Max.- Bara att det �r topprioriterat och superhemligt.
- Muntert, muttrade jag och menade motsatsen.
Under fundersam tystnad gled vi snabbt fram h�gt �ver marken. I horisonten steg den
taggiga konturen av den stora staden fram. Ju n�rmare vi kom desto h�gre verkade
byggnaderna vara.
- Snart framme, sa Max.
Vi gled in mellan husen. Ju mer jag s�g desto mer kom jag ih�g varf�r jag velat flytta
ut p� landet.
Alla dessa m�nniskor, dessa otroliga skapelser, alla maskiner, allting s� v�lplanerat
och ordnat.
V�r kopter fl�g snabbt och v�lprogrammerat in i en av byggnaderna och landade mjukt.
D�rren gled upp och vi klev ur. Max vinkade farv�l och gick tillbaka in i koptern.
Vi m�ttes av HK's bev�pnade vakter och eskorterades till hissen som skulle ta oss
de 114 v�ningarna ned till Chefens kontor.
D�rrarna �ppnades, vi gick in och med ett tyst vinande st�ngdes d�rrarna bakom oss.
N�stan om�rkbart satte hissen fart.
N�gra sekunder senare stannade den mjukt, d�rrarna �ppnades igen och vi klev ur.
Artificiellt ljus lyste fr�n dolda k�llor och gav ett j�mnt kallt ljus �t den l�nga
korridoren.
Allting strikt, rakt och mycket effektivt. En total kontrast mot Jaels och mitt hus.
Med v�r eskort marscherade vi l�ngs de �ndl�sa korridorerna tills vi n�dde Chefens
rum. En vakt anm�lde oss och vi gick in.
Chefen satt bakom sitt skrivbord, som var kemiskt fritt fr�n papper, pennor och allting
annat. En enda gr�n krukv�xt var det enda som tydde p� att detta var Chefens rum
och inte en f�rl�ngning av korridoren.
Jael och jag stannade innanf�r d�rren och gled upp i givakt.
Eskorten gick ut och d�rren st�ngdes bakom oss.
- Lediga, r�t Chefen, och vi gjorde en antydan till �ndring av kroppsst�llning.
- Kom hit, fortsatte han.- Ni �r fr�n nu i aktiv tj�nst. Det handlar om ett annorlunda
uppdrag. Det �r naturligtvis belagt med h�gsta m�jliga sekretess och jag beh�ver
inte informera om vad det inneb�r.
Chefen gjorde en kort paus och granskade noga oss b�da.
- Kom n�rmare, r�t han v�nligt.
Tv� stolar h�jde sig ur golvet.
- Sitt, beordrade Chefen och vi satte oss.
Han tryckte p� sitt skrivbord och ett tangentbord lystes upp. Han fingrade p� tangenterna,
och p� v�ggen bakom honom v�xte en tredimensionell bild av himlen n�rmast v�r planet
fram samtidigt som ljuset i rummet tonades ned.
- Ni �r v�lbekanta med den h�r synen. Som kadetter vid Yttre Rymdf�rsvaret har ni
l�rt k�nna de flesta planetsystem.
Fingrarna fl�g �ver tangentbordet igen, och p� v�ggen gled vi snabbt fram i universum.
Vi gled snabbt mot en del i bortre delen av v�rt stj�rnsystem. Solar och planeter
gled med oerh�rd hastighet f�rbi oss.
Snart blev ett litet solsystem synligt. Farten saktade in och vi stannade upp lagom
s� att vi kunde studera hela det lilla systemet.
- Det h�r �r planetsystem O. Det best�r av en liten sol och nio st�rre planeter.
Hans kod p� bordet fick oss den h�r g�ngen att n�rma oss en liten planet ungef�r i
mitten av de nio.
- Och det h�r, sa Chefen,- �r planeten Tellus.
Jag drog efter andan. Den hade jag h�rt talas om, men bara trott att det var sagor
och historier. Jag sneglade p� Jael och s�g att han ocks� reagerade.
- Det g�r m�nga historier om Tellus, sa Chefen.- Studera den n�rmare, f�r det �r den
som �r huvudperson i ert uppdrag. Bakgrunden till det h�r ska ni f� h�ra nu. Det
tar lite tid, men det �r n�dv�ndigt att ni kan bakgrunden. Ni f�r den kortfattat
av mig. Mer utf�rligt kommer ni att f� den ombord p� kryssaren som ska ta er dit.
Chefen gjorde en kort paus innan han b�rjade.
- Ni ser att planeten Tellus �r gr�n och har stora vatten. Den har de betingelser
som vi har p� den h�r planeten. Egentligen borde jag v�nda p� det, f�r det h�r �r
den planet som vi kommer ifr�n.
Jag drog ett h�ftig andetag av f�rv�ning.
- De varelser som bebor Tellus �r v�ldigt lika oss. Inte heller det �r n�gon tillf�llighet.
Det �r vi som ligger bakom det.
Men - jag ska ta det fr�n b�rjan.
Som jag sa �r det h�r v�r ursprungsplanet. H�r utvecklades vi till vad vi �r idag.
Tellus frodades, m�nniskorna utvecklades, och tekniken med dem. Samtidigt med positiva
innovationer fanns det dock en klick som utvecklade allt mer effektiva f�rst�relsevapen.
Till slut hade man en arsenal, som fullst�ndigt kunde f�rinta allt liv flera g�nger
om.
Fr�ga mig inte varf�r man l�t det p�g�.
Man utvecklade rymdfarten. Enligt v�ra m�tt m�tt var den p� en ganska primitiv niv�.
Man kunde n�gorlunda obehindrat ta sig till de n�rmaste planeterna, man hade placerat
ut de f�rsta bemannade samh�llena i omloppsbana runt Tellus, men mer �n s� var det
inte.
S� h�nde det som inte fick h�nda. En mindre bet�nksam m�nniska lyckades s�tta ig�ng
en kedjereaktion av f�rst�relsevapen. Tellus b�rjade f�rinta sig sj�lv.
Dock l�g rymdsamh�llena tillr�ckligt l�ngt bort ifr�n Tellus f�r att undg� att stryka
med.
Maktl�sa kunde de ungef�r 500.000 m�nniskorna bara titta p� fr�n f�rsta parkett n�r
Tellus brann allt h�ftigare. Snart brann hela planeten. V�rmen var s� intensiv att
haven f�r�ngades.
Av tryckv�gorna och hettan f�rdes rymdsamh�llena f�rdes ut i banor, bort fr�n Tellus.
De flesta samh�llena f�rsvann i o�ndligheten, n�gra kolliderade med asteroider. N�gra
f� klarade sig. Ett av dem strandade h�r, p� v�r planet. De uppt�ckte att betingelserna h�r var n�stan identiska med Tellus'.
Under tiden brann Tellus. Hela planeten str�lade som en minisol. Ingenting fanns kvar,
absolut ingenting av den civilisation som funnits d�r.
Man strandade allts� p� den h�r planeten, uppt�ckte att man kunde �verleva, det fanns
ingenting som hotade deras s�kerhet. Det fanns m�jligheter att odla och ha boskap
och allts� slog man sig ner.
Man hade ju med sig all kunskap fr�n Tellus, och allts� gick det ganska snabbt att
civilisera v�r planet. Snart var man ikapp niv�n p� Tellus innan katastrofen, och
man gick f�rbi.
Med ett undantag; man till�t p� inga villkor den typ av vapen som hade f�rintat Tellus.
Tekniken utvecklades h�r och f�r de allra flesta f�ll Tellus i gl�mska. Man ber�ttade
historier f�r barnen, men sanning blandades med fantasi, och snart hade v�rt ursprung
fallit i gl�mska.
Det fanns dock en samling vetenskapsm�n, som inte kunde, eller ville, gl�mma Tellus.
Man h�ll planeten under observation, och det g�r vi fortfarande. Tellus svalnade s�
sm�ningom. Oerh�rda regn fyllde haven p� nytt, och land d�k upp.
D� fick vetenskapsm�nnen och forskarna en id�. Man besl�t sig f�r att f�lja en planet
under utveckling. H�r hade man ju en enorm m�jlighet; Tellus var ju helt d�d, och
nu kunde man se hur utvecklingen av livet gick till.
Allts� planterade man in sm� encelliga kryp, som tillh�rde grunden i Tellus ekologiska
system p� den tid som vi bodde d�r. N�r de hade f�r�kat sig i tillr�cklig m�ngd sp�dde
man p� med n�sta steg i den ekologiska stegen.
Och s� h�ll man p�. Man �terskapade Tellus flora och fauna, som den varit innan katastrofen.
S� hade ju utvecklingen en g�ng varit och allts� var det troligt att det kunde h�nda
igen. Skillnaden var att det gick snabbare; forskarna skyndade p� utvecklingen. Antagligen hade vi fortfarande varit kvar p� stadiet med de encelliga krypen om
inte vi hj�lp till lite. Man stressade p� utvecklingen och fick till slut fram apor,
allts� steget under oss.
Nu b�rjade det bli riktigt intressant, f�r det h�r steget �r ju det som verkligen
ber�r oss.
Nyfikenheten var v�ckt, och man hade ingen lust att v�nta p� den naturliga utvecklingen.
Man tog en liten grupp apor och inseminerade dem. Som f�rebild hade man oss. P� n�got
s�tt m�ste det ju g� att f� fram m�nniskor av apstammen, eftersom det var s� utvecklingen
g�tt. Och man lyckades. F�r varje g�ng man avgr�nsade, isolerade och inseminerade en grupp apor, ju mer lika blev de oss.
N�r man kommit s� l�ngt att det var mer m�nniska �n apa slutade man med den direkta
inseminationen, och �vergick i st�llet till indirekt och diskret p�verkan.
Genom att styra tankar, genom att ge innev�narna p� Tellus visioner kunde man skynda
p� utvecklingen utan att handgripligen ingripa.
Ju intelligentare v�ra f�rs�ksobjekt blev, desto snabbare gick utvecklingen.
Naturligtvis uppstod det rykten och s�gner om oss. Vi utm�lades som gudar och historierna
om oss blev allt mer avancerade.
I och med att historierna inte rubbade utvecklingen st�rde det inte oss, utan vi har
fortsatt med v�r forskning och kontroll av Tellus. Just nu ligger Tellus i startgroparna
f�r att ge sig ut i rymden. Vi ger dem sm�knuffar i r�tt riktning. Vetenskapsm�n
p� Tellus kan komma p� l�sningen p� problem de k�mpat b�de l�nge och v�l med, men n�r
de ska f�rklara hur de kom p� l�sningen �r allt de kan svara att det var en tillf�llighet
eller slumpen eller en pl�tslig id�.
Vi finns till hands f�r alla de som vill ha hj�lp, men vi g�r det utan att synas.
Ibland uppt�cks v�ra starter och landningar, men vi lyckas alltid blanda bort korten
f�r dem som har sett det s� att de inte blir trodda. Beklagligt nog, f�r det �r inte
i v�rt intresse att f� vissa av m�nniskorna f�rklarade som galningar, n�r det de
sett faktiskt �r sant.
Chefen tystnade och en tankfull tystnad l�grade sig i rummet. Jag stirrade som f�rh�xad
p� den bl� och gr�na planeten p� v�ggen bakom Chefen och kunde n�stan inte sm�lta
allt det han ber�ttat.
- Ert uppdrag, sa Chefen s� pl�tsligt att jag ryckte till,- �r att �ka dit. Ni ska
h�lla kontroll p� vad som h�nder, och rapportera f�r�ndringar av negativ karakt�r
till oss. M�nniskorna d�r har bland annat upprepat v�rt misstag; de har framst�llt
f�rintelsevapen av mycket stor omfattning. Vi ska se till att de aldrig kommer till anv�ndning.
Men f�r att kunna f�lja med i deras utveckling m�ste vi ha folk p� plats. Ert uppdrag
blir allts� att finnas d�r under en tid. En av er kommer att arbeta p� planeten och en av er kommer att vara v�r f�rbindelsel�nk, osynlig fr�n Tellus.
Ni har en vecka p� er att f�rbereda f�r uppdraget.
Som jag sa; det h�r �r lagt under h�gsta sekretess.
Fr�gor?
Jael och jag ruskade p� huvudena.
- D� avslutar vi h�r. Vi kommer att ha ytterligare en genomg�ng innan det �r dags
f�r avf�rd.
Jael och jag reste oss och gjorde honn�r, och Chefen besvarade den. D�rren bakom oss
�ppnades, och vi gick ut.
Eskorten, som tydligen v�ntat utanf�r, f�ljde oss upp till startplattan.
Max v�ntade med sin kopter.
- Jisses, s� bleka ni ser ut, utbrast han, n�r han s�g oss.- D�liga nyheter?
- Nja, svarade Jael,- bara en aning omtumlande.
- Diplomatiskt uttryckt, tillade jag.
- Och sekretessbelagt, sa Jael.
- Viktigpettrar, log Max.- OK, om min gamla kopter h�ller ska jag ta er tillbaka till
landet.
Vi satt helt tysta under hemresan. Tankarna virvlade runt som ilskna getingar i huvudet.
Det Chefen ber�ttat slog det mesta jag h�rt i historiev�g, och det h�r var dessutom
sanning!
Max sl�ppte av oss p� �ngen nedanf�r v�rt hus och �terv�nde snabbt till stan. Hans
lungor skulle aldrig klara s� mycket ren luft, p�stod han med ett glatt leende.
F�glarnas s�ng ersatte kopterns flapprande och lugnet infann sig �ter.
- Jaha du, det var ett annorlunda uppdrag, sa Jael.
- Jag, som trodde att det skulle handla om n�gon f�rlist rymdkryssare eller komet
p� drift eller s�. Men det h�r...
Jag tystnade.
- Undrar hur l�nge vi kommer att vara borta, sa Jael.
- Huvudsaken �r att vi jobbar ihop, sa jag.
- Mmm.
Skymningen hade g�tt �ver i natt, som n�stan blivit morgon innan jag somnade.
En vecka g�r snabbt n�r det g�ller att f�rbereda ett uppdrag och man inte vet hur
l�nge man ska vara borta.
Mycket sk�tte naturligtvis Byr�n om, men likafullt var det en m�ngd praktiska detaljer
vi var tvungna att ta hand om.
Mitt i veckan hade vi en fest, precis som vi brukar n�r vi ska ge oss i v�g p� uppdrag.
V�ra kollegor var naturligtvis v�ldigt nyfikna p� vad uppdraget gick ut p�, men vi
kunde inte tillfredsst�lla deras nyfikenhet den h�r g�ngen. Jag tror inte jag har
�gnat mig �t s� mycket halvsanningar och dimrid�er n�gon g�ng tidigare.
N�r alla festdeltagare g�tt och vi r�jt av det v�rsta gick vi till s�ngs.
- Sk�nt att det h�r �r �ver, suckade Jael.
- H�ller med dig.
- Undrar vad det h�r uppdraget kommer att bli f�r n�got. Allt �r ju s� himla mystiskt
och hemligt.
- Vi ska ju f� en information till innan vi �ker, p�minde jag.
- Jo, i och f�r sig, men �nd�. Det �r klart att man undrar.
- Det �r sk�nt att det �r du och jag som �ker p� det, i alla fall.
Jael skrattade till.
- Vad skrattar du �t, undrade jag.
- Kommer du ih�g n�r vi tr�ffades.
Jag k�nde hur jag rodnade, och tackade min Skapare f�r att det var m�rkt i rummet.
- Jo, hur skulle jag n�gonsin kunna f�rtr�nga det? Usch, m�ste du p�minna mig?! Jag
har aldrig varit s� generad i hela mitt liv.
Jael skrattade.
- Men t�nk om jag inte hade chansat. D� hade du fortfarande dreglat efter mig, och
jag hade aldrig f�tt chansen att uppleva Lumas b�ste �lskare.
Jag d�ngde huvudkudden i huvudet p� honom.
Saken var n�mligen den att Jael och jag tr�ffades redan n�r uttagningen till rymdkadettskolan
skedde.
Jag hade alltid dr�mt om att bli rymdkadett. Man �r ju f�rgad av �ventyrsserier och
fantastiska historier med rymdkrig, str�lpistoler, hj�lted�d och annat sp�nnande.
S� mitt yrkesval var klart.
Jag s�g Jael f�rsta g�ngen redan n�r vi som aspiranter satt och tuggade p� naglarna.
Vi ville alla s� f�rtvivlat g�rna komma in i K�ren.
Jael var l�ng och m�rk, och redan det var nog f�r att v�cka mitt intresse. Att han
dessutom s�g v�ldigt bra och trevlig ut, gjorde mig inte mindre intresserad.
Vi b�rjade prata och blev kompisar. Medan vi v�ntade p� resultaten fr�n de f�rsta
testerna fikade vi ihop i Flygf�rsvarets cafeteria. Bara det k�ndes om en delseger;
att f� fika bland gamla, redan anst�llda m�n och kvinnor i Flygf�rsvaret. Vilken
k�nsla! B�de Jael och jag satt stor�gda och tittade runt p� alla uniformerade m�nniskor, som
fikade, �t, pratade och skrattade, och oj, vad vi ville bli likadana som de.
B�de Jael och jag klarade de testerna, och vi fortsatte att f�ljas �t. Vi h�ll tummen
�t varandra och log medlidande n�r n�gon av oss skulle in f�r ett nytt test eller
samtal.
Vi blev allts� ihopkopplade redan fr�n start.
Jag v�gade inte visa n�got intresse, och Jael verkade helt omedveten.
Hur som helst, och h�r kommer det pinsamma som f�r mig att rodna varje g�ng det kommer
p� tal, var det ganska naturligt att vi firade ihop n�r vi efter tv� veckors intensivt
nageltuggande v�ntan fick reda p� att vi klarat oss igenom, och nu var p� god v�g
att bli fullv�rdiga kadetter i Flygf�rsvaret.
Kv�llen och natten blev milt sagt bl�t. Jag bodde n�rmast, allts� vacklade vi hem
till mig n�r vi inte orkade dricka mer.
Jag kommer inte ih�g speciellt mycket av vad som h�nde n�r vi v�l kommit hem till
mig. Jag vet bara att n�r jag vaknade morgonen efter med en ruskig huvudv�rk, s�
l�g underbare Jael och sov bredvid mig. Det tog mig ett intensivt funderande att
komma ih�g vad som h�nt och varf�r Jael var hemma hos mig. Men allt eftersom huvudv�rken sl�ppte
kom ocks� minnet tillbaka, i alla fall fram till det att jag slocknade i vardagsrummet.
Under mitt intensiva tankearbete vaknade Jael. Han slog upp ett �gonlock, log ett
underbart leende, reste sig till halvsittande och gav mig en fullst�ndigt bed�vande
morgonkyss.
- God morgon, min prins, sa han muntert.
Jag var f�r �verraskad f�r att kunna s�ga n�got �verhuvud taget.
- Har du n�gon frukost hemma, undrade han mitt i en j�tteg�spning.
- Ja, jo, eh, i k�ket.
- Bra, sa han och fortsatte n�r jag gjorde en ansats att resa mig:- Om du inte har
n�got emot vidbr�nda �gg, svagt kaffe, och f�rkolnade br�dbitar s� fixar jag frukosten.
Min h�pnad �ver situationen gav vika f�r ett skratt.
- Sk�nt, sa Jael.- Jag trodde att du skulle f�rbli stum eller med det d�r ansiktsuttrycket.
- Vilket ansiktsuttryck, undrade jag.
- Tja, ungef�r som om jag varit din sedan l�nge avlidna morfars far du vaknat upp
med.
- Jamen, jag fattar inte, sa jag.
- Vad fattar du inte?
- Hur du kom hit, och... Jag k�nde hur jag rodnade.
- Hur det kommer sig att jag stannade �ver natt, fyllde Jael i.- Jo, efter din gl�dande
k�rleksf�rklaring ig�r hade jag inte hj�rta att l�mna dig.
Han log ett brett vargleende mot mig, och jag rodnade �nnu mer.
- Men nu t�nker jag fixa frukost, gubben, sa han och klev resolut ur s�ngen.
Jag satt kvar, nu �nnu mer besluten att ta reda p� vad jag hade sagt.
Jag h�rde hur Jael rumsterade om i k�ket, och det dr�jde inte l�nge f�rr�n underbara
dofter kom smygande och fick mig att k�nna mig ordentligt hungrig.
Jag hasade ut i k�ket.
Jael hade dukat fram en j�ttefrukost med alla tillbeh�r, och h�ll p� att steka �gg
n�r jag kom in i k�ket. Jag satte mig p� en stol vid k�ksbordet.
- Jael, b�rjade jag.
- Tyst nu, Johan, sa Jael.- Inga allvarliga samtal innan du har f�tt n�gonting i dig.
Han stekte f�rdigt �ggen, lade upp dem p� ett par tallrikar, och kom och satte sig.
Utan att bry sig om mitt f�rvirrade och antagligen l�tt f�raktiga ansiktsuttryck,
h�gg han in p� allt det framdukade.
- �t nu, Johan, uppmanade han mig med munnen full av rostat br�d. Jag f�ljde, om �n
n�got tveksam hans uppmaning. Det var gott, och pl�tsligt k�nde jag hur glupande
hungrig jag var, och jag l�t mig v�l smaka.
Efter den synnerligen bastanta frukosten lutade Jael sig tillbaka och sl�t �gonen.
- Nu b�rjar jag k�nna mig som en m�nniska igen, f�rklarade jag n�jt.
- Mmm, sa Jael.
- Men du, sa jag.- Vad sa jag egentligen ig�r natt? Och vad h�nde?
Jael �ppnade �gonen och log spjuveraktigt mot mig.
- N�h� du, det talar jag inte om. Jag kommer att anv�nda det emot dig vid n�got senare
tillf�lle.
- Sluta larva dig, bad jag.
- Vad� larva mig?! Men s� mycket kan jag s�ga att det var den mest enorma k�rleksf�rklaring
jag n�gonsin f�tt. Du deklarerade med stora gester att du �lskade hela mig, till
och med mitt f�delsem�rke p� v�nster skinka.
- �h, jisses, st�nade jag.
- Dina gester ledde till att en av dina porslinsvaser numera �r byggsats modell sv�rare.
Jag st�nade igen.
- N�r jag ville st�da upp det, fortsatte Jael obevekligt,- fortsatte du att det finns
1000 vaser men bara en som jag.
Jag st�nade �nnu h�gre.
- Vidare gjorde du oemotst�ndlig reklam f�r dig.
- Jael, du beh�ver inte, f�rs�kte jag men avbr�ts:
- Du f�rklarade att du �r en av Lumas b�sta �lskare, och att du mer �n g�rna demonstrerade
det.
Jag hoppades att en lucka skulle �ppnas under mig.
- Naturligtvis kunde jag inte motst� ett s�dant erbjudande, och d�rf�r �r jag h�r.
Jag tittade ned i bordet. S� h�rde jag Jaels oemotst�ndliga skratt och tittade upp.
- Nej, Johan, jag bara driver med dig. Du var helt v�ck ig�r! Du f�ll ihop p� soffan
helt utslagen direkt n�r vi kom hit.
- Din skurk, utbrast jag och greppade sockersk�len.
- Lugn, sa Jael och h�jde h�nderna.- Det jag sa var rena chanstagningen. Men den tr�ffade
tydligen mitt i prick.
Jag rodnade omedelbart.
- Jag ville bara ha det bekr�ftat.
- Men kunde inte jag ha f�tt tala om det sj�lv, utbrast jag.
- D� hade jag f�tt v�nta tills vi pensionerats.
Jael reste sig, kom runt bordet och lade armarna runt om mig.
- Var inte sur, bad han.- Det �r ju ingen skada skedd. Tv�rtom!
Han b�jde sig fram �ver mig, och med en l�ng kyss b�rjade v�rt f�rh�llande p� riktigt.
F�rberedelserna gick vidare och snart var det dags att g� ombord p� skytteln som skulle
f�ra oss till den stora kryssare, som l�g i omloppsbana.
Eftersom det var ett l�ngre uppdrag hade vi betydligt mer bagage med oss �n tidigare,
och ombord p� kryssaren hade flera kabiner st�llts i ordning �t oss.
Avresan gick rent rutinm�ssigt, och snart var vi p� v�g mot den mytomspunna planeten
Tellus.
V�rt f�rsta rymdspr�ng var extra pirrigt. Snart skulle vi uppleva det. Ett rymdspr�ng
�r alltid en b�de hisnande och farlig upplevelse. V�r teknologi till trots har vi
fortfarande inte kommit tillr�tta med riktigt alla problem som kan uppst�. Rymdturbulens och snabbt flyttande meteoriter �r ett par av dem.
Men farorna till trots s� g�r det inte att komma ifr�n att det �r en sagolik upplevelse.
Vi gick upp p� kommandod�ck n�r det b�rjade n�rma sig. Det m�rktes att den �vriga
bes�ttningen ocks� var l�tt sp�nd, alla �vningar till trots. Alla f�rberedelser gick
vidare. Alla visste vad de skulle g�ra, det var egentligen bara Jael och jag som var
l�tt �verfl�diga. I h�gtalarna h�rde vi kapten beordra alla att inta sina stationer.
Vi satte oss ned i v�ra f�t�ljer p� kommandod�ck, sp�nde fast oss och s�g de blinkande
siffrorna r�kna ned.
- Tv� minuter kvar, sa Jael. Jag kunde h�ra sp�nningen i hans r�st.
- Det h�r kommer jag aldrig att v�nja mig vid, sa jag.
- Inte jag heller.
- Om nu n�gonting g�r snett, sa jag,- s� vill jag bara att du ska veta hur mycket
jag �lskar dig.
- Inget kommer att g� snett, sa Jael,- men jag �lskar dig ocks�.
Siffrorna tickade ned. 10, 9, 8, 7.
- D� s�, sa Jael.- D� �ker vi.
Som om en j�ttehand tryckts �ver oss, pressades vi ned i v�ra stolar. Det var sv�rt
att fixera blicken, men stj�rnorna runt om oss, som varit klara prickar, blev som
l�nga streck. Snabbt utj�mnades trycket hos oss. Vi kunde andas normalt, och vi kunde
r�ra oss som f�rut. Runt om oss var det ett enda gytter av lysande streck som med oerh�rd
hastighet kom emot oss och f�rsvann.
- Wow, sa jag.
Jael tittade med stora �gon ut genom kommandod�ckets ventiler.
- Inte illa, mumlade han.
V�rt rymdspr�ng var programmerat till fem minuter, och p� hundradelen av en sekund
lugnade v�r omgivning ned sig. Vi hade klarat det.
Det h�r var det f�rsta av m�nga hopp genom rymden. De skulle f�ra oss till v�rt m�l
oerh�rt mycket snabbare �n om vi f�rdats p� vanligt s�tt, med ljusets hastighet.
Resan fick snart olika rutiner. Vi var mycket noga med att h�lla ett schema, som tidsm�ssigt
motsvarade ett dygn. Vi �t p� best�mda tider, sov och tr�nade p� ungef�r samma klockslag.
Eftersom jag var den som skulle ned p� Tellus, �gnade jag mycket tid �t att studera den litteratur som fanns tillg�nglig i biblioteket ombord. Det fanns en
hel del. V�ra forskare hade ju f�ljt Tellus sedan den var ett brinnande klot, och
allt fanns beskrivet. Och d� menar jag allt. Jag var tvungen att begr�nsa mig till
nutidshistoria.
Jag uppt�ckte bland annat att Tellus snurrade mycket snabbare �n min planet. Jag r�knade
ut att jag skulle hinna bli 25 Tellus�r p� ett av v�ra. Som l�ngst skulle allts�
mitt uppdrag vara i fyra �r.
Det som v�ntade var rent tekniskt inga problem. Man hade gjort det m�nga g�nger f�rut.
Jag skulle mentalt flytta till Tellus. Kroppen skulle stanna ombord p� skeppet hos
Jael. Jag skulle leva Tellusliv, och allts� inte vara medveten om Jael eller mitt
riktiga liv. Jael hade m�jligheter att styra mitt liv. Han kunde p�verka mig genom tankar
och ge mig id�er. Allt jag upplevde, gjorde, sa, l�ste och s� vidare registrerades
ombord. Det l�ter enkelt, men �r inte helt problemfritt. Jag kunde ju bli d�dat i
f�rtid i n�gon olycka. Vi kunde g�ra om den h�r mentala f�rflyttningen, men det skulle
vara sl�seri med v�rdefull tid och resurser.
Tiden gick alldeles f�r snabbt. Tack vare rymdspr�ngen kom vi snabbt allt n�rmare
Tellus, och snart kunde v�ra instrument urskilja planeten fr�n de andra i n�rheten.
S� en dag var resan slut. Skeppet l�g nu i en omloppsbana l�ngt bort ifr�n Tellus,
allt f�r att f�rs�kra oss om att inte bli uppt�ckta.
- Ja, du Johan, sa Jael, n�r vi krupit i s�ng och sl�ckt ljuset.- Sista natten.
- Det �r n�stan s� att jag �ngrar mig.
- Jag med. Fyra �r!
- Men du kommer i alla fall att se mig.
- Det ska bli kul att uppt�cka dig som baby, retades Jael.- Skriker dig r�d i ansiktet,
suger p� napp.
- Tr�ffar pojkar, retades jag tillbaka.
- Men t�nk om du bara �r intresserad av flickor.
- D� f�r v�l du viska i mitt �ra, och korrigera misstaget.
- Mm, jag f�r v�l det.
- Lova att du h�ller ett vakande �ga �ver mig!
- Varenda minut.
Vi l�g tysta ett tag, i egna tankar.
- Jael, sa jag.
- Ja.
- �lska mig.
F�r att uttrycka sig diplomatiskt var det exakt det vi �gnade oss �t i ett antal timmar.
Vi kunde ha vaknat upp mer utvilade morgonen d�rp�. Vi startade upp rutinerna f�r
�verf�ringen. Jag k�nde en ilning genom kroppen av sp�nning. Nu var det allvar. Efter
alla dessa veckor av f�rberedelser, nu skulle teori oms�ttas i verklighet. Vi gick
ned till medicinavdelningen. Jag lade mig i den kuv�sliknande s�ngen. En hurtfrisk sk�terska
hj�lpte Jael att ansluta alla sladdar och slangar och tr�dar, och doktorn kollade
s� att alla instrument fungerade som de skulle och var t�nkta.
- D� var allt klart, sa Jael. Han l�t sammanbiten.
- Ja, det verkar s�.
Jag h�rde hur sp�nd min r�st l�t.
- Vi ses om fyra �r, sa Jael med ett skevt leende.
- Jag �lskar dig.
- Och jag dig.
Med tydligt motst�nd tryckte Jael p� knappen till datorn. Det enda jag m�rkte var
n�gra lampor som b�rjade blinka, n�gra lysande siffror p� en panel och ett stilla
surrande. Jag blev tr�ttare och tr�ttare.
Det k�nns bra att du �r h�r. Jag slipper att prata med mig sj�lv. Sk�terskorna tycker �nd� att jag �r gruvligt gaggig och senil som det �r.
Jag har ju levat ett l�ngt liv, l�ngt och h�ndelserikt. Men vet du, jag tycker att det ska bli ganska sk�nt att f� avsluta mitt liv nu.
Se inte s� f�rskr�ckt ut! Jag vet att det inte �r l�ngt kvar, du vet att det inte l�ngt kvar. S� l�t oss skippa hycklandet. Jag �r n�jd med det jag f�tt vara med om,
och det �r ju en hel del.
Jag kommer inte ih�g s� v�ldigt mycket fr�n min allra tidigaste barndom. Jag v�xte
upp i en stad utanf�r Stockholm. Mamma och Pappa tog mycket v�l hand om mig och min syster.
Redan tidigt fick jag h�ra att jag hade l�tt att l�ra olika saker. Du skrattar, du!
Men det �r sant. Och det gav mig lite problem, jag visste inte vad jag ville bli n�r jag blev stor. Det �r en ren tillf�llighet att jag slutade p� det jobb jag hade n�r vi tr�ffades. Det k�ndes lite som om det fanns n�gon speciell avsikt med min tillvaro, att det skulle visa sig l�ngre fram.
Jag har ju arbetat med en m�ngd olika saker, m�nga olika yrken. Jag har varit lyckligt
lottad och f�tt ett l�ngt liv.
N�r man blir s� gammal som jag s� �r det l�tt att inbilla sig saker. Men jag har k�nslan
av att mitt liv inte �r slut. Jo, h�r p� jorden, men inte f�r gott. Jag tror att n�gonting annat tar �ver, v�ntar p� mig. Fr�ga mig inte vad, men hela mitt liv har
det k�nts som om jag haft n�gon med mig. N�gon som vakat �ver mig, n�gon som har humor och d�rf�r sett till att jag gjort bort mig ibland. Det �r n�stan s� att jag h�rt ett roat skratt n�r jag hamnat i situationer jag inte r�knat med eller inte riktigt
vetat hur jag ska ta mig ur. Det har inte varit n�gon som styrt mig, utan snarare som en osynlig "storebror". Jag menar, om jag beslutat mig f�r att k�ra i 180 kilometer i timmen p� fel sida, mot trafiken, p� Sveav�gen, i rusningstrafik, s� hade jag
mycket v�l kunnat g�ra det. Men efter�t, om jag �verlevt, hade nog min "storebror" muttrat n�got i stil med: "Det d�r var v�l inte s� speciellt smart gjort?"...
Min "storebrorsa" har visat mig hur man ska g�ra olika saker, l�rt och instruerat mig. Jo, det �r faktiskt sant! Han l�rde mig att knyta skorna genom en dr�m. Det
var en v�ldigt informativ dr�m, typ "f�rst l�gger du v�nstra sn�ret �ver det h�gra. Sedan tr�r du det skosn�ret under det h�gra". Dr�mmen var s� klart och tydlig att det inte
gick att missf�rst�. Och morgonen efter kunde jag knyta skorna.
Han l�rde mig ocks� att simma. D� var det mer en panik�tg�rd. Det var p� Gotland. Jag var v�l sex-sju �r, och jag hade gett mig ut i havet f�r att plaska runt lite.
Pl�tsligt uppt�ckte jag att jag inte l�ngre bottnade! Jag kunde inte simma, men n�r jag sj�nk ned under vattenytan fick jag en snabbinstruktion. Med hj�lp av den lyckades jag b�de ta mig upp till ytan och iland. Jag antar att jag f�tt impulser, du vet "som en blixt fr�n klar himmel", men jag kommer inte ih�g n�got exempel. Jo, jag l�rde mig ocks� hur man g�r n�r man �lskar tv� killar emellan. Jag kunde knappast b�rga mig tills
jag fick oms�tta den instruktionen i praktiken!
He-he, du rodnar, du! Men du fick ju ocks� ta del av dom kunskaperna, eller hur?
Min "storebrorsa" har haft synpunkter p� det mesta jag gjort. Det har varit b�de ber�m och kritik. Och jag gillar det. Det k�nns sk�nt att veta att n�got bryr sig, �ven om det kanske bara �r inbillning. Men det har k�nts som om han verkligen �lskat mig, och brytt sig om vad som h�nt mig.
Som sagt, n�r man blir gammal inbillar man sig mycket, och gamla inbillningar man haft hela livet blir s� starka att man till slut tror p� dem.
Jag har f�tt leva under en v�ldigt sp�nnande tid av m�nsklighetens historia. T�nk n�r den f�rsta rymdstationen kom p� plats! Eller den f�rsta bemannade stationen p� M�nen! S� oerh�rt sp�nnande!
Jag vet att min tid snart �r ute, och jag �r v�ldigt tacksam f�r allt jag f�tt vara med om och uppleva. Det enda som retar mig lite f�r att jag inte varit med om �r turistresorna till rymdstationerna. Men jag �r f�r gammal.
D�den? Inte �r jag r�dd f�r den, inte! Den �r som ett stort science fiction �ventyr som jag f�r vara med om. Det �r inte s� att jag l�ngtar efter att d�, men jag �r
definitivt inte r�dd f�r den. Om man blir gammal, och har haft ett rikt liv, d� kan det till och med vara s� att man vill uppleva n�got nytt. N�r kroppen inte l�ngre orkar med
det jag vill g�ra, d� kan det vara sk�nt att f� g� vidare till n�got nytt och fr�scht. Och det �r just det jag tror att jag kommer att g�ra, n�r min kropp h�r ger upp.
Jag vet att jag inte har l�ng tid kvar. Det k�nns bra att veta att mitt liv finns ordentligt dokumenterat. Den som t�nker ge sig i kast med min dagbok har ett omfattande arbete framf�r sig. N�gra 10.000 sidor. Handskrivet. S�kert intressant l�sning, om man nu �r intresserad av mitt liv.
Du har varit mitt stora st�d genom livet. Jag �r s� oerh�rt glad och tacksam att jag tr�ffade dig. T�nk om jag inte snubblat �ver mina egna f�tter och h�llt min drink �ver dig, f�r, hur l�nge sedan �r det, fyrtiotv� �r sedan. Det var nog min "storebrorsa" som knuffade mig. Han hade alltid synpunkter p� vilka jag skulle bli bekant med.
Jag vet att det �r en replik som �r tagen ur n�gon gammal roman, men jag k�nner faktiskt hur d�den kommer allt n�rmare. Det �r ingen obehaglig k�nsla. Tv�rtom! Det k�nns sk�nt. Sitt h�r bredvid mig. �ven om jag inte �r r�dd, s� vill jag v�ldigt g�rna att du sitter h�r.
G�r tiden snabbt eller l�ngsamt? Nu k�nns det som om det var ett �gonblick sedan jag slumrade till. Det �r det inte, eller hur? D�r ser man.
S� stilla allt �r. Du sitter tyst, jag d�sar. �r det f�glar jag h�r utanf�r? Det har jag inte h�rt f�rut. H�ll min hand. S� varm den �r.
Hur l�nge har du suttit h�r? Oj d�! Du m�ste se till att f� n�gonting i dig att �ta. Jag finns kvar n�r du kommer tillbaka. Jag har ingen lust att d� ensam.
�r du redan tillbaka? Jag �r kvar. Jag lovade ju. Men...Jag skulle...vilja...Jag �lskar
dig...Inte l�ng tid...K�nns....ovant...Sk�nt...Ingen fara...
Jag str�ckte p� mig och g�spade s� att det knakade i b�de leder och k�kar.
- V�lkommen tillbaka, Johan, log Jael.
Jag stirrade f�nigt p� honom.
- �r jag h�r? Dog jag? Redan?
- Japp, sa han och log med hela ansiktet. Han s�g ut precis som jag kom ih�g honom.
- Du har varit borta i fyra �r, och levt ett helt liv p� Tellus.
- Jisses.
- V�rt uppdrag �r en total framg�ng. Hur mycket kommer du ih�g?
- Inte mycket, erk�nde jag.
- Vi har allt p� band, s� du kan se allt om du vill.
- Hur tycker du att det gick f�r mig.
- Jovars. Du var inte mer korkad eller klantigare �n n�gon annan.
Jag f�rs�kte sm�lla till honom, men orkade inte.
- Du var faktiskt mer framg�ngsrik �n vi kunde hoppats p�.
- Bra, sa jag. Magen gav ifr�n sig ett rytande.- Jag �r hungrig, och t�rstig och tr�tt.
- Ingenting annat, retades Jael.
- Inte just nu, men v�nta bara tills jag f�tt tillbaka mina krafter. Vi har ju n�gra
�r att ta igen.
Jael skrattade.
- Sk�nt att h�ra att du �r dig lik.
S� blev han lite allvarligare.
- Jag har saknat dig. Mycket!
- Men nu �r jag tillbaka, sa jag.- Fixa lite mat och n�gonting att dricka, l�t mig
vila n�gra timmar. Och s�g �t kapten att s�tta fart p� den h�r skorven s� att vi
kommer hem n�gon g�ng.
- Ska bli, Chefen, skrattade Jael, och gjorde en fullst�ndigt regelvidrig honn�r.
N�gra timmar senare var jag tillr�ckligt utvilad f�r att kunna kliva upp. Jag blev
starkare f�r varje minut, och om inte annat bevisade jag det senare p� natten tillsammans
med Jael.
Hemresan gick snabbt, delvis beroende p� att jag tittade p� det liv jag levt p� Tellus,
fr�n f�dsel till d�d. Jael satt bredvid och ber�ttade var och hur han ingripit.
Filmen rullade p� i tredimensionellt. Genom mina �gon upplevde vi Tellus. Resor, arbete,
gl�dje, besv�rligheter, sorg, k�rlek. Det var intressant.
- H�r snabbinstruerade jag dig i konsten att simma. Det hade varit sn�pligt om allt
tog slut efter sex �r.
- H�r, garvade Jael,- visade jag dig det som du och jag oftast praktiserar. Jag sparade
en del, lite mer avancerade varianter �t dig att uppt�cka sj�lv. Och det gjorde du
ju.
Jag k�nde att jag rodnade.
- H�r stoppade jag dina planer p� en diplomatkarri�r. Du skulle ha blivit mycket framg�ngsrik,
men ocks� f� m�ktiga ov�nner. En av dem skulle ha sett till att du blev l�nnm�rdad
38 �r senare.
- V�nta, hojtade Jael pl�tsligt.- Stoppa bandet d�r!
Jag stoppade uppspelningen.
- Titta lite extra p� den d�r killen. Han bakom pelaren.
Jael pekade, och jag s�g en m�rkh�rig kille med charmigt utseende, ungef�r j�mn�rig,
lite p� avst�nd. Det var n�got bekant �ver hans utseende.
- Vad �r det med honom?
- Du k�nner inte honom �n, men det �r Thomas. Du kommer att l�ra k�nna honom, tro
mig. Jag var tvungen att ingripa f�r att ni skulle b�rja prata. Ni kommer att leva
ihop.
- Ja, honom kommer jag faktiskt ih�g! S� det var du som l�g bakom det, i alla fall!
- S� klart. Det var den b�sta av de olika individer, som du omgav dig med. Du skulle
se de exemplar jag kollade upp och s�g till att du inte etablerade n�gon kontakt
med, dina intentioner till trots! Thomas var dessutom bara kompis med en av dina
kamrater. Jag valde honom med omsorg. K�r bandet vidare s� f�r du se.
Bandet rullade vidare. Hela mitt Tellusliv spelades upp. Vissa delar kunde vi hoppa
�ver, det h�nde inte speciellt mycket. Jael f�rklarade f�r mig var han puffat mig,
och vad som hade h�nt om han inte gjort det, och vad som h�nt om jag inte hade f�ljt
hans uppmaningar.
- Fascinerande, sa jag, n�r vi ett par veckor senare hade sett mitt liv p� Tellus
rulla f�rbi.
-Att se sig sj�lv d� var nog det h�ftigaste.
Kaptenen kom in i rummet vi satt.
- Vi b�rjar n�rma oss hem, sa han. -Om ni vill se v�r planet lite grann utifr�n, s�
har ni chansen nu. I och f�r sig misst�nker jag att ni redan sett det ett antal g�nger,
men jag tycker att det �r lika vackert varje g�ng.
- Det m�ste vi se, sa Jael. -Vi kommer alldeles strax.
Kaptenen gick ut.
- Jael, vi �r snart hemma igen., sa jag.
Det dr�jde inte l�nge f�rr�n vi var tillbaka p� g�rden. Vi stod p� terrassen och s�g
solnedg�ngarna f�rga himlen i olika nyanser.
- �ntligen, sa han. -Fyra l�nga �r.
- Fast jag har ju hunnit med en del, log jag.
- En hel del, sa Jael.
- Nu �r det bara du och jag ett tag, sa jag n�jt.
N�gonstans i fj�rran sj�ng en f�gel och en stilla kv�llsbris bl�ste genom tr�den.
Sj�n l�g spegelblank och Sol Tv�s sista str�lar reflekterades i den.
- B�ttre �n s� h�r kan det v�l knappast bli, mumlade Jael tyst.
- Nej, svarade jag.
I fj�rran h�rdes en kopter n�rma sig.
Jag suckade.
- Inte igen!
Jael skrattade.