EN JULSAGA
Micke var p� ett alldeles utomordentligt d�ligt hum�r. Allting som �verhuvud taget kunde g� snett, hade ocks� lyckats g�ra det.
N�r det inte var kunder i varuhuset som strulade, s� var det personalen som gn�llde. Bara f�r att han hade v�ktaruniform ans�gs han tydligen vara lovligt byte f�r alla gn�llande och klagande personer i Stockholms l�n.
S� h�r i jultid var folk som tokiga. Det var tr�ngt och varmt, och den beryktade julfriden verkade s� l�ngt borta som de �ver huvud taget var m�jligt. Barn skrek, f�r�ldrar slet i sina barn, �ldre hytte med k�pparna och alla verkade stressade.
Ett antal, enligt Micke oerh�rt korkade, kunder hade trott att de larmade n�dutg�ngarna var vanliga utg�ngar trots skyltar och att de var st�ngda, och kunderna hade haft noll f�rst�else f�r att de inte fick g� ut genom de d�rrarna.
Varuhuset i sig sj�lvt var dessutom p� mycket lekfullt hum�r. Brandlarmet hade f�tt n�got slags ryck och skickat tre indikationer p� storbrand efter varandra p� samma dag. Eftersom det var direktkopplat till brandk�ren hade uppst�ndelsen blivit maximal. Micke r�s n�r han t�nkte p� vad brandbef�let kallat den tekniska installationen i huset.
Personalen hade i julhysterins tecken proppat alla n�dutg�ngar fulla med tomkartonger och emballage, trots tills�gningar och tjat fr�n hela vaktstyrkan. Micke log ett bistert leende n�r han t�nkte p� fru Nilsson p� damavdelningen. Hon hade blivit gr�nblek i ansiktet och sprungit storgr�tande d�rifr�n n�r Micke m�lade upp ett scenario om vad resultatet kunde bli vid brand och blockerade n�dutg�ngar. Scenariot inneh�ll ett icke f�raktligt antal mycket detaljerat beskrivna f�rkolnade kroppar.
Varuhuschefen hade lite senare kallat upp Micke till kontoret och i skarpa ordalag f�rklarat att s�dana beskrivningar icke till�ts, vare sig de var sanna eller icke, och vare sig Micke var gruppchef f�r v�ktarna eller inte. Det senare var ju l�tt avhj�lpt. I rummet bredvid satt fru Nilsson och hulkade f�rtvivlat, tr�stad av varuhuschefens sekreterare.
Dessutom v�grade julst�mningen att infinna sig. Det var dagen f�re julafton, och likafullt s� saknades julst�mningen helt och h�llet.
D�r fanns hur mycket attribut som helst i form av kulor till granen, glitter, julpapper, plastgranar och juls�ngerna i h�gtalarna. Men det b�rjade ju redan i mitten p� november och stod Micke upp i halsen. Det fattades sn�! Ute var det kallt, sm�bl�sigt och regnigt. Ett tag till med det v�dret och det skulle antagligen v�xa ut simhud mellan t�rna.
Annat var det n�r Micke var liten! D� var det vita jular och stj�rnklara himlar. DET var som julen skulle se ut, det!
Micke muttrade tyst och halvsurt, och fortsatte st�ngningsronden i det halvt nedsl�ckta och tomma varuhuset.
I sin irritation sparkade Micke till en plastjulgran, som blinkade med sina ljus i olika f�rger.
I samma �gonblick sprakade det till och en mindre ljusexplosion bl�ndade Micke f�r ett �gonblick. N�r han kunde se igen, och stj�rnfallet framf�r �gonen lagt sig till n�gon enstaka komet uppt�ckte han att en vilt fr�mmande man stod framf�r honom. Mannen lutade sig lite nonchalant mot disken med de senaste herrslipsarna i siden, och studerade naglarna p� ena handen. Han var mycket snyggt kl�dd med dubbelkn�ppt kostym, och skjorta och slips i matchande f�rg. Han verkade vara i 45-�rs�ldern.
- Ve..ve..vem �r du, stammade Micke.
- Jag undrar, sa mannen mer till sig sj�lv,- vad det �r f�r fel - egentligen allts�!? Vad �r det som f�r vissa individer att bli s� oerh�rt griniga s� fort Den Stora H�gtiden nalkas?
Micke fingrade p� kommunikationsradion.
- Ja, n�r det egentligen �r Gl�djens Fest, fortsatte mannen.- D� surar vissa av er ihop och blir alldeles fan-tas-tiskt gn�lliga.
- Vem �r du, fr�gade Micke, den h�r g�ngen med r�sten under kontroll och lite mer best�mt.
- Vem jag �r, undrade mannen.- Men sn�lla du! S� m�nga g�nger som vi har tr�ffats! M� s� vara att jag haft en l�tt f�rkl�dnad, men nog borde du k�nna igen mig.
-Nej, det g�r jag inte, sa Micke och tryckte in anropsknappen p� radion, som omedelbart b�rjade spela en l�tt uppoppad version av Jultomtarnas Vaktparad.
- OK, OK, sa mannen med ett l�tt irriterat tonfall.- Jag borde haft n�got mer personligt namn, som sl�r b�ttre. "Tomten" �r nog lite f�r allm�nt. Jag f�r ta upp det med marknadsavdelningen.
- Tomten, sa Micke och b�rjade tvivla p� att han var riktigt vaken.
- St�mmer, sa mannen.- Du vet, vi som kl�ttrar upp och ner ur skorstenar. V�rldens st�rsta paketleverant�r, ett av v�rldens st�rsta bolag. Bara portokostnaderna g�r p� i runda tal 34 miljarder per �r, n�gra miljoner fram eller tillbaka. Medgives att det d�r med helsk�gg och huva och Ho-ho-ho �r lite sm�f�nigt, men h�ll med om att det varit effektivt ur marknadsf�ringssynpunkt.
- Men vad g�r du h�r, undrade Micke.
- Nog f�r att vi �r h�ftigt decentraliserade, men vi har koll p� v�ra �ldre stamkunder, sa Tomten.- Och nu har vi haft dig under uppsyn ett tag. Vad �r det f�r fel p� dig, egentligen?!
- Vad� fel, muttrade Micke.
- Tja, man b�rjar ju undra om det �r n�got kemiskt med uniformen eller s�. Avdunstningar som g�r dig grinig och gn�llig och sur i st�rsta allm�nhet.
- Jag �r inte sur, mumlade Micke surt.
- "Jag �r inte sur", h�rmade Tomten.- N�n�, inte ett dugg, va'? Det �r d�rf�r du g�r och �r elak mot alla, inklusive sm� barn. N�r lindrade dina �gon sist? Ja, f�rutom n�r du hade Hongkongflunsan f�r tv� �r sedan?
- Jag tror inte det h�r h�nder, sa Micke.
- Naturligtvis inte, sa Tomten syrligt.- Och vad �r d� jag? En l�bbig hallucination?
- Vad vill du mig, undrade Micke.
- En attitydf�r�ndring, kompis, sa Tomten.- Ett litet leende, ett v�nligt ord, en sn�ll tanke.
- Och varf�r det?
- Det �r ju jul, sa Tomten.- Och du vet, bara sn�lla barn f�r julklappar.
Och med ett Ho-ho-ho sprakade det till och Tomten f�rsvann.
Micke blev st�ende ett tag. Vilken dr�m!
Han fortsatte st�ngningsrundan p� varuhuset full av tankar p� vad Tomten eller Vad-det-nu-var hade sagt. Han log f�nigt f�r sig sj�lv; Tomten hade h�lsat p� honom.
Micke kom ned till personalkontrollen d�r Ann satt. Hon var n�ra uppl�sningstillst�nd, och n�r Micke kom tittade hon p� honom med ett hj�lpl�st uttryck i ansiktet.
- Sn�lla Micke, hj�lp! Det �r j�tteknas p� datorn. Den indikerar bes�kare p� herravdelningen, och dessutom p� avdelningarna runt omkring. Men det finns ingen d�r! Jag har kollat via monitorerna. Den enda som fanns d�r var du. Och n�r jag f�rs�kte f� tag p� dig via radion spelade den bara julmusik.
- Lugn, lugn, sa Micke.- Det �r ingen fara.
S� skrattade han till.
- Det var bara Tomten.
Ann stirrade p� Micke.
- Nu g�r vi hem f�r idag, sa Micke, som ins�g det hoppl�sa i att f�rklara vad som h�nt.
Utanf�r personalentr�n var det m�rkt och kallt. Natten var stj�rnklar och det hade b�rjat sn�a. N�r de precis l�st d�rren till varuhuset och skulle skiljas �t sa Micke pl�tsligt:
- Och du Ann - en riktigt God Jul!
Ann log ett varmt leende, det f�rsta p� mycket l�nge.
- Det samma, Micke!
Och n�gonstans i natten ovanf�r dem h�rdes pinglandet fr�n bj�llror och ett Ho-ho-ho, som avl�gsnade sig.