- Men k�ra n�'n d�, utbrast �verl�karen h�pet.- Vad �r det h�r f�r n�gonting?
Han tittade klentroget p� det nyf�dda lilla knyte en blek sk�terska visade honom.
- Jaaa, fnissade 1:e laboratorieassistenten nerv�st.- Vi �r inte riktigt s�kra sj�lva.
- Nej, grymtade �verl�karen,- jag f�rst�r det.

Orsaken till deras reaktioner var ett nyf�tt barn. Sjukhuset hade i hemlighet beslutat sig f�r att laborera lite med gener. Forskning �r ju alltid bra om resultatet var lyckat, och genmanipulation var hemskt "inne" just nu. Man hade lyckats �vertala en kvinna att st�lla upp. Nu, nio m�nader senare, kunde man se resultatet.
- Den h�r snabeln, till exempel, den var v�l r�tt on�dig?
- Jo, medgav 1:e laboratorieassistenten,- men vi trodde inte att det skulle bli ett riktigt s� synligt resultat av n�gra elefantgener.
- Inneb�r det att betar kommer att v�xa fram, undrade �verl�karen.
- Nja, det tror vi inte.
- Tror inte?
- Nej, vi �r v�l inte helt s�kra p� den saken.
- Hur har modern reagerat p� den h�r gr�na hudf�rgen, undrade sjukhuskuratorn.
Barnmorskan, som varit med vid f�rlossningen, s�g pl�gad ut.
- Hon f�rnekar all bekantskap med det h�r, eh, barnet.
- Inte s� konstigt, mumlade �verl�karen och ryste.
- F�rutom snabel och gr�n hudf�rg, �r det n�got mer ni har lekt fram?
- Vi har inte lekt, protesterade 1:e laboratorieassistenten s�rat.- Vi har forskat!
- Sak samma att d�ma av resultatet, mullrade �verl�karen.- �r det n�gra fler effekter?
- Jo....1:e laboratorieassistenten drog lite p� det.
-N�!
- Dels s� har det, eh, barnet, v�l utvecklade bakben l�mpade f�r hopp, och dels s� har det inte sagt n�gonting, inte ett ljud.
- Stackars barn, utbrast kuratorn,- vilken framtid!
- �r pressen informerad, undrade �verl�karen.
- Nej, inte �n, sa 1:e laboratorieassistenten. - Vi hade t�nkt att kalla till presskonferens...
- Kommer inte p� fr�ga, sa �verl�karen best�mt.- Det h�r ska tystas ned. H�rmed har ni alla total tystnadsplikt. Inte ett ljud f�r yppas om det h�r till n�gon . F�rst�tt?!
Alla nickade.
- Men mamman d�, undrade kuratorn.
- S�g vad som helst! Barnet �r d�tt eller n�got annat. Vi kommer alltid p� n�gonting. Vi m�ste!


Det lilla gr�na knytet v�xte upp och blev allt st�rre. Ingen, utom den inblandade personalen, k�nde till dess existens. Man hade konstaterat att det var ett litet ting av manligt k�n, och hade f�ljaktligen d�pt det till Adam.
Adams hudf�rg blev allt m�rkare gr�nt ju �ldre han blev. Snabeln v�xte ut och blev till en gracilt formad l�ng sak, som Adam snabbt l�rde sig att anv�nda till full�ndning. Han hoppade runt i den mycket rigor�st bevakade del av sjukhusparken, som var avgr�nsad f�r honom, och han verkade trivas med livet.
Kuratorn �gnade �tskilligt med tid med honom, f�r att utr�na hur effektivt han kunde l�ra sig saker och f�r att se hur intelligent han var. Hon hade f�ga framg�ng. Man brukade f�ra in honom p� hennes rum p� sjukhuset. Han fick hoppa upp p� britsen och str�cka ut sig i liggande (ett knep som kuratorn l�rt sig av individualpraktiserande psykologer). D�r f�rs�kte hon ivrigt att inleda konversation.
- S���� Adam. D� �r du h�r igen.
Adam sa ingenting.
- Vad ska vi prata om idag?
Det enda som h�rdes var en stor flugas surrande i f�nstret.
- Kan du f�rst� vad jag s�ger?
Snabeln svepte av och an, men inga ljud.
Kuratorn suckade djupt. Detta var i sanning det mest komplicerade fall hon n�gonsin haft. Killen (eller vad det nu var) hade uppenbara problem. Men han/den/det verkade ju inte medveten om det! P� n�got s�tt m�ste hon ju medvetandeg�ra hans problem f�r honom, s� att han fattade att han hade problem. Hur skulle hon annars kunna hj�lpa honom?
Undrar vad Freud skulle ha sagt om Adam? Oidipala komplex? Knappast, det fanns ju ingen far att ha komplex emot. N�gra minderv�rdeskomplex eller n�gra fobier av olika och intressanta slag? Nej, hon kunde inte hitta en enda angreppspunkt. Adam var alldeles f�r lugn och harmonisk f�r att vara s� vanskapt.
Och precis som vanligt blev det s� att kuratorn satt tyst och iakttog Adams f�rstr�dda och avslappnade lek med snabeln, tills v�rdarna kom och h�mtade honom.

1:e laboratorieassistenten hade hamnat i on�d hos �verl�karen efter denna "genlek". Han skurade nu golv tillsammans med de andra lokalv�rdarna samtidigt som han dr�mde om framtida stord�d i sin laboratoriala lekstuga.

�verl�karen h�ll konstant medicinsk koll p� lille Adam. Han m�tte vikt, l�ngd p� bakbenen, snabeltjocklek, kul�r p� gr�nf�rg, hoppl�ngd i centimeter och mankh�jd. Han var f�rundrad �ver Adams snabba tillv�xt. Rent fysiskt var Adam rena praktexemplaret. Han hade inga barnsjukdomar. �verl�karen hade i sitt stilla sinne undrat hur gr�ne Adam hade sett ut med en massa r�da m�sslingsutslag alternativt med p�ssjukan, och kommit underfund med att han var glad �ver att Adam inte hade f�tt dessa sjukdomar.


Som jag skrev hoppade Adam omkring i sin ensamhet, och verkade ganska harmonisk. Det h�r p�gick i n�gra �r. Adam v�xte till sig och var i storlek mellan New Foundlandshund och k�nguru, n�r katastrofen intr�ffade.
Det fanns n�mligen ett dagis precis bredvid sjukhuset, och h�rnan som avgr�nsats f�r Adam avskildes bara med en mur fr�n lekskolan.
Under Adams sj�tte levnads�r fick man in en liten livlig pojke vid namn Jonathan p� dagiset. Redan fr�n f�rsta dagen visade denna lille pojke en osedvanligt livlig tendens och dagisfr�knarna hade fullt upp med att hindra honom fr�n att sl� ihj�l sig n�r han gungade eller gjorde andra fysiska aktiviteter. Han var helt enkelt v�rst p� lekskolan.
Naturligtvis var en h�g mur en otrolig utmaning f�r lille nyfikne Jonathan, och i ett obevakat �gonblick kl�ttrade han via gungst�llningen, lekskolans tak och ett h�gt tr�d upp p� muren som skilde dessa inr�ttningar �t.
I sjukhusparken hoppade Adam omkring i sin ensamhet, slet upp en blomma med snabeln, luktade p� den och hivade iv�g den. Betarna gl�nste i solen.
Jonathan hade aldrig sett n�gonting liknande i hela sitt sex�riga liv, och f�r f�rsta g�ng i princip sedan han f�ddes blev han tyst.
Men inte l�nge. Uppifr�n muren ropade han:
- Hej!
Adam ryckte till och blev sittande. En s�dan r�st hade han aldrig h�rt f�rut. Han tittade sig omkring, och n�r Jonathan ropade en g�ng till lyckades han att lokalisera den lilla varelsen som satt uppe p� muren. N�r han nu identifierat vad det var som hojtat kunde han snabbt avskriva m�nniskan som ointressant. Han �tergick till att planl�st hoppa omkring. S� l�tt t�nkte nu inte Jonathan ge upp.
- Hej, sa jag, ropade han fr�n muren.
Adam l�tsades inte h�ra n�gonting. Antagligen, utgick han ifr�n, var detta ett knep fr�n den d�r tramsiga kuratorn, och s� l�tt f�ll han inte i hennes f�llor.
Jonathan blev arg p� den d�r knasiga gr�na varelsen, och med n�gra hopp som hade f�tt Tarzan att blekna av avund och dagistanterna att svimma hoppade han ned i parken. Han st�llde sig framf�r Adam.
- Vad heter du, fr�gade han.
Adam svarade inte.
Jonathan stampade med foten.
- Vad dum du �r, skrek han ilsket.- Varf�r svarar du inte?!
Nu uppfattade Adams v�rdare att n�gonting var p� g�ng i parken och ryckte gemensamt in. De f�ngade in den ilsket skrikande Jonathan och sl�ngde v�nligt men med eftertryck ut honom ur parken. D�rp� rapporterade de incidenten till �verl�karen, som lade pannan i djupa veck och bekymrat gned sina gr� tinningar (alla �verl�kare har gr� tinningar. Om det beror p� ansvaret f�r patienterna eller tr�nande sjuksk�terskor �r d�remot obekant).
- Aj-aj d�, mullrade han och drog n�gra eftert�nksamma bloss p� sin pipa (alla �verl�kare r�ker pipa).- Det var illa!
Sjuksk�terskorna Lasse och Sonja suckade tr�nande.
- Det fordras �tg�rder, mullrade �verl�karen och s�g allvarlig ut.- Vi f�r �ka bevakningen av v�r skyddsling!
Och s� skedde. Systrarna Lasse och Sonja fick f�rst�rkning av undersk�terskan Patricia, vars h�gsta ambition h�r i livet var att bli �versk�terska och f� gifta sig med docent Jansson p� kirurgen.
S� d�r �verdrivet mer effektiv blev nu inte bevakningen av Adam, d� Patricia satt med n�san i k�rleksnoveller i sjukhusmilj�, f�r att p� s� s�tt komma p� nya s�tt att komma �t docent Jansson. Allt �tergick till det gamla och �verl�karen gl�mde snart bort episoden.
Dessa arrangemang r�rde inte Adam i ryggen. Han hade undrat lite varf�r Jonathan inte fick vara kvar, men gl�mt bort alltsammans.
N�gon som definitivt inte gl�mde var Jonathan.


Jonathan var av f�dseln en mycket envis liten pojke. Hans f�r�ldrar hade flera g�nger drivits till snudd p� hysteri n�r Jonathan satt ig�ng n�got projekt. Om han f�resatt sig att g�ra n�gonting, s� skulle han ocks� genomf�ra det. Ingen kunde stoppa honom.
Och nu hade Jonathan f�tt en fix id� i sitt lilla huvud. Han skulle tr�ffa den d�r underliga gr�na saken igen. Den hade inte svarat p� hans fr�ga och Jonathan bara skulle ha ett svar. Dessutom hade de d�r vitkl�dda figurerna sl�ngt ut honom, och var det n�got Jonathan inte t�lde s� var det att bli behandlad p� det s�ttet.
I flera dagar grunnade Jonathan p� hur han skulle kunna ta sig in till den gr�ne. Dagistanterna noterade med stigande f�rv�ning och oro hur Jonathan i flera timmar kunde sitta helt lugnt och bara funderade. De ringde hem till Jonathans f�r�ldrar, som �ven de lagt m�rke till den pl�tsliga f�rvandlingen hos honom. De kollade om han hade feber, de fr�gade om han m�dde bra, och Jonathan svarade p� deras fr�gor utan att knota.
B�de dagisfr�knar och Jonathans f�r�ldrar blev allt nerv�sare ju l�ngre Jonathan h�ll p� s� h�r. Det var inte likt honom.


S� en dag kom det lysande tillf�llet f�r Jonathan. Hela dagiset skulle p� utflykt, och dagisfr�knarna hade hyrt en buss som de stuvade in alla barnen i. Jonathan gick p� bland de f�rsta, hoppade upp ett s�te l�ngt bak och kl�ttrade upp och ut genom takf�nstret. Fr�n busstaket hoppade han ned och g�mde sig i ett t�tt buskage rhododendron. Fr�knarna m�rkte ingenting. Bussen rullade iv�g och Jonathan kunde pusta ut. Dagiset skulle vara borta hela dagen och l�mnade honom str�lande m�jligheter att ta sig in i sjukhusparken.
Nu hade han gott om tid.


I sjukhusparken var allt precis som vanligt. Adam hoppade stillsamt omkring och sl�ngde med snabeln. Systrarna Lasse och Sonja satt och sov, och syster Patricia satt och l�ste med uppsp�rrade �gon och blossande kinder hur �verl�kare Jonson f�rf�rde den oskyldiga syster Nellie p� sidan 68 i "�verl�karens Sv�ra Val" (Vita Serien, nummer 7683). Ingen m�rkte med andra ord att en liten skugga syntes p� muren och med ett brak och ett kv�vt "aj" landade p� gr�smattan.
Ingen utom Adam. Han hoppade nyfiket bort till den lilla varelsen som satt och gned sitt kn�.
- Hej, sa Jonathan.
- Hej, sa Adam.
Jonathan lyste upp.
- S� du kan prata.
- Klart att jag kan!
Adams r�st var ganska m�rk och p� grund av hans kroppsvolym hade den bra resonans. Det mullrade ganska rej�lt.
- Ska vi leka, undrade Jonathan.
- Vad �r det, fr�gade Adam.
- Vet du inte vad det �r, fr�gade Jonathan mycket klentroget.
- G�r det att �ta, fr�gade Adam.
Jonathan skrattade h�gt.
- Va' dum du �r! Klart att man inte kan.
- Men vad �r det d�?
- Man l�tsas n�gonting, f�rklarade Jonathan.
- Jaha, sa Adam, som inte gjorde n�got annat dagarna i �nde �n att l�tsas. Han l�tsades inte f�rst� vad den d�r kn�ppa kuratorn sa, han l�tsades inte h�ra folk som ropade, han l�tsades inte kunna prata.- Och det �r kul?
- J�ttekul, bekr�ftade Jonathan.
- Vad l�tsas man d�?
- Tja, man kan l�tsas att man �r p� en annan planet, eller att man �r uppt�cktsresande, eller cowboys och indianer.
- Hur g�r det till, undrade Adam.
Jonathan suckade.
- Jag ska ber�tta hur man g�r.
Adam lyssnade uppm�rksamt och hans �gon blev st�rre och st�rre. Det d�r hade han aldrig gjort f�rut. De enades om att leka uppt�cktsresande i Afrikas djungler, och vips s� var sjukhusparken en ogenomtr�nglig djungel i deras fantasi. Sk�tarna var livsfarliga vita bestar som det g�llde att inte v�cka, och parkfont�nen blev ett vattenfall som man var tvungen att passera igenom flera g�nger f�r att undkomma lurpassande inf�dingar, rovdjur och farliga andra uppt�cktsresande med skumma avsikter.
Adam och Jonathan hade j�tteroligt. Adam var id�rik och Jonathan hade en del att komma med sedan tidigare. Adams snabel blev ett utm�rkt vapen. Man kunde fylla den med ett d�dligt gift och spruta p� djur, eller l�gga snarska p� motst�ndarna.
N�r de lekt i flera timmar satte de sig ned och pustade ut.
- Jag m�ste g� hem snart, sa Jonathan.
- Ja, snart kommer de d�r vitkl�dda och plockar in mig.
- Jag kommer igen i morgon, sa Jonathan.
- Va' kul, sa Adam.
Han hj�lpte upp Jonathan p� muren och s�g sin nyvunne kompis f�rsvinna ned p� andra sidan.
Kuratorn var den f�rsta som m�rkte att n�gonting hade h�nt.
Adam sa fortfarande inte ett ljud p� hennes sessioner och han verkade mindre ben�gen �n n�gonsin f�rut att inse att han hade problem. Tv�rtom - han verkade mer harmonisk och lycklig �n n�gonsin. Inte bra, inte bra alls!
- Lille Adam, sa hon med sitt allra mest insmickrande tonfall, som Adam dessutom gillade minst.- T�nk om du kunde prata!
Adam l�g tyst och studerade frenetiskt en fl�ck i taket. Hans l�nga snabel h�ngde ned vid sidan av dyschan han l�g p� och r�rde sig l�ngsamt.
- Det skulle underl�tta f�r oss b�da tv� om du kunde visa att du fattade vad jag s�ger.
"Inget att lyssna p�", t�nkte Adam och fick en id�.
- �ven om du inte kan prata s� kan du v�l p� n�got s�tt visa om du f�rst�r mig, gulligullade kuratorn.
Adams snabel var p� v�g in under skrivbordet. Den n�rmade sig kuratorns ena sko och lossade ena skosn�ret. Den flyttade om�rkligt sig �ver till andra skon och lossade sn�rena �ven d�r. Med ett l�ngsamt pillande lyckades Adam knyta ihop de b�da skosn�rena med varandra utan att kuratorn m�rkte n�gonting. S� v�ntade han p� att tiden skulle g�.
- Jaha ja, sa kuratorn lite l�tt uppgivet,- d� var tiden slut f�r idag. D� tr�ffas vi om en vecka igen.
V�rdarna kom in och Adam reste sig. Kuratorn f�ljde hans exempel och snubblade �gonblickligen p� sina egna skor. hon f�ll handl�st framl�nges �ver skrivbordet s� att journaler, anteckningar och Psykologisk Handbok fladdrade. V�rdarna f�rs�kte f�rg�ves att h�lla sig f�r skratt, medan kuratorn f�rvirrad kr�p omkring p� golvet och f�rs�kte att komma upp. De drog snabbt ut Adam ur rummet och medan de drog honom mot hans avdelning skrattade de s� att t�rarna rann. Kuratorn skrik dog bort bakom dem.


Adam och Jonathan tr�ffades varje dag och lekte med varandra. Varje dag kom de p� nya sp�nnande lekar, och en extra krydda var att v�rdarna inte fick m�rka n�gonting.


P� dagiset var man oroad �ver Jonathans dagliga f�rsvinnanden. Han f�rsvann n�r man minst anade det och var borta under ett par timmar. N�r han kom tillbaka var han glad och uppspelt, smutsig och tr�tt. Fr�knarna ringde hem till Jonathans f�r�ldrar f�r att fr�ga vad de skulle g�ra. Jonathans f�r�ldrar, som i grund och botten var bra och f�rst�ende f�r�ldrar, best�mde att det inte gjorde n�gonting att han f�rsvann. Dels kom han ju tillbaka, dels var han s� tr�tt varje dag n�r han kom hem att han inte orkade st�lla till med n�got bus. Och det passade Jonathans f�r�ldrar alldeles utm�rkt. Dagisfr�knarna blev lugnade av Jonathans f�r�ldrars besked, men eftersom alla dagisfr�knar �r v�ldigt nyfikna av sig, f�rs�kte de ta reda p� vart Jonathan gick varje dag. Jonathan var emellertid alldeles f�r smart f�r att de skulle klara av att skugga honom, och n�r de pratade med honom s� s�g han bara hemlighetsfull ut. Han knep ihop sina l�ppar och blundade, och dagisfr�knarna tr�ttnade snart p� att f�rs�ka ta reda p� n�gonting.


Tiden har ju som bekant en ruskig f�rm�ga att g� snabbt n�r man inte vill det (och tv�rtom). Det blev snart dags f�r lille Jonathan att b�rja skolan. Det ledde till att hans bes�k hos Adam minskade i frekvens. Skolan l�g ganska l�ngt bort fr�n sjukhuset, och Jonathan hade inte m�jlighet att bes�ka sin b�stis mer �n en g�ng i veckan. F�r b�da tv� var det h�r veckans h�jdpunkt, n�got de s�g fram emot. De lekte och pratade med varandra som bara b�stisar kan. Det att ingen fick m�rka n�got bara gjorde dem �nnu mer f�rtrogna och b�stisar.

Adam var verkligen intelligent. Jonathan tog med sig sina skolb�cker och tillsammans l�rde de sig matematik och alfabetet och geografi och allt det andra. Jonathan hade k�pt en liten griffeltavla f�r sin veckopeng, och att knycka kritor i skolan var inget problem.
Skolan gick bra f�r Jonathan. Hans l�rarinna var imponerad av snabbheten med vilken Jonathan l�rde sig allting. Hon hade kontakt med hans f�r�ldrar, och de p�ste av stolthet n�r hon ber�ttade om hur snabbt han l�rde sig. Och �ren gick!


S� en kv�ll n�r Jonathan var 10 �r, samlade hans far ihop familjen i vardagsrummet.
- Jo, f�rst�r ni, b�rjade han.- Idag kallade min chef in mig p� sitt tj�nsterum och sa att han hade n�got viktigt att s�ga mig. Han undrade om jag hade lust att bli chef f�r ett av dotterf�retagen.
- �h, s� roligt, utbrast Jonathans mor och slog ihop h�nderna.
Jonathans far s�g lite generad ut, och harklade sig innan han fortsatte:
- Enda kruxet �r att vi m�ste flytta h�rifr�n till en annan stad.
Jonathan fl�g upp och skrek:
- Nej! Jag vill inte!
- Jonathan, sa hans mor med best�md r�st.- Nu s�tter du dig ned och lyssnar.
- Jag vill inte flytta h�rifr�n, tj�t Jonathan och sprang upp p� sitt rum, sm�llde igen d�rren och sl�ngde sig p� s�ngen. �nda ned i vardagsrummet kunde man h�ra hans f�rtvivlade gr�t.
- Vad tog det �t honom, undrade hans far lite f�rvirrad.
- �sch, sa hans mor.- det vet du v�l hur barn �r. Han lugnar sig.
Hela den kv�llen satt de och planerade hur deras liv i den andra, stora och nya staden skulle bli, och de var r�rande �verens om att det h�r var en chans de inte fick missa.


Jonathan var otr�stlig. Han tappade lusten att plugga och han ville inte tr�ffa sina andra lekkamrater. Han blev tyst och blev blekare och blekare.
Adam reagerade likadant. Hans snabel h�ngde som en vissnad lian, och den friska gr�na f�rgen bleknade ett antal nyanser. Kuratorn fattade ingenting, och �verl�karen (som nu var helt gr�h�rig) s�g inga medicinska f�rklaringar.
De b�da kamraterna tr�ffades s� ofta de kunde. De satt och pratade om hur tomt det skulle bli n�r de inte kunde tr�ffas. De fattade b�da tv� att de inte kunde skriva eller ringa till varandra, och det k�ndes v�ldigt h�rt.
Jonathan var hemskt ledsen f�r att beh�va �ka ifr�n sin b�ste kompis, och han k�nde hur mycket han skulle sakna Adam.


Veckan innan han skulle �ka, tr�ffades de varje dag. N�r Adam och Jonathan skildes f�r sista g�ng, gr�t de b�da tv�. De lovade att de skulle tr�ffas igen s� snart som m�jligt. Adam fick den lilla griffeltavlan av Jonathan, och den g�mde han i ett mycket t�tt buskage, som sin dyrbaraste �godel.


I den stora staden flyttade Jonathan och hans familj in i ett nytt stort och fint hus. Jonathan fick ett rum som var ungef�r dubbelt s� stort som det han haft.
I skolan gick det inte alls bra f�r Jonathan. Han verkade inte f�rst� vad l�raren pratade om, och han hamnade n�stan alltid bland de sista p� proven. L�raren, som ocks� han hade kontakt med Jonathans f�r�ldrar, ringde ofta hem och undrade vad som ar fel. Naturligtvis blev Jonathans f�r�ldrar oroliga �ver vad de fick h�ra och de f�rs�kte hj�lpa sin son s� mycket det gick. Men det fanns inte mycket tid till �vers f�r honom. Hans far var s�llan hemma f�rr�n sent p� kv�llarna, f�r att vara chef f�r ett f�retag tar mycket tid. Hans mor var djupt engagerad i olika f�reningar och organisationer och det tar ocks� mycket tid.
Det som oroade hans f�r�ldrar mest var dock att han hade blivit s� grubblande och in�tv�nd. Det var n�stan s� att de saknade hans p�hitt och bus och glada tjut. Det var helt enkelt inte likt Jonathan.
P� sjukhuset var man nu riktigt orolig f�r Adam. Han hade en blekgr�n nyans p� huden, han satt mest stilla som om han grubblade (vilket han ocks� gjorde), och snabeln dinglade h�gl�st av och an.
Kuratorn, som f�r l�nge sedan f�rl�tit Adams p�hitt med skosn�rena, f�rs�kte p� alla m�jliga psykologiska s�tt muntra upp honom. Nu hade han uppenbarligen problem, och hon �nskade livligt att han kunde tala om vad f�r fel det var. Men Adam brydde sig inte. Kuratorn talade med experter p� olika omr�den f�r att komma p� en bra metod, men ingenting fungerade. Hon f�rs�kte primalskriterapi, men Adam var tyst och blev allt mer fr�nvarande ju mer kuratorn skrek. Hon gav sig p� gruppbehandling, men de v�rdare hon plockade in f�r att f� en grupp bara fnissade generat medan Adam var tyst. Samtalsterapi gav ingenting heller. Adam blev ljusgr�nare och ljusgr�nare, och mer och mer fr�nvarande. �verl�karen konsulterade alla l�karb�cker som fanns till hands, men kunde ingenting g�ra av den enkla anledningen att det inte fanns en rad om n�gon med Adams kroppskonstitution, �n mindre vad man skulle g�ra n�r en s�dan kropp blev sjuk. Han konstaterade psykiska orsaker och lastade fegt �ver problematiken p� kuratorn.

De b�da killarnas tillst�nd stabiliserades efter ett tag, och det verkade till och med komma en f�rb�ttring. Jonathan tr�ffade kamrater han lekte med, och l�nga stunder verkade han riktigt glad. F�r�ldrarna drog en l�ttnadens suck och �gnade sig med f�rnyad energi �t sina olika syssels�ttningar.

Adam hoppade runt i parken och f�rutom den blekgr�na f�rgen betedde han sig n�stan som f�rut. Han plockade blommor, han hoppade runt, han sl�ngde med snabeln.
Hans v�rdare slappnade av och pustade ut. Faran f�r hans liv verkade vara �ver. De fattade aldrig varf�r han s� l�ngtansfullt ibland tittade �ver muren, men antog att det ingick i sjukdomsbilden.

Och �ren gick.
S� en dag, n�r Jonathan var 15 �r, kom Jonathans far hem till familjen och ber�ttade att han skulle tillbaka till den stad de kommit ifr�n. Han skulle i och f�r sig bara stanna d�r en vecka, men han tyckte att det var l�mpligt att hela familjen skulle f�lja med. Jonathans mor log sitt glada leende och s�g f�r sin inre syn flera dagars intensiv shopping.
Jonathan gav upp ett gl�djetjut och rusade upp p� sitt rum, d�r han b�rjade packa. Hans f�r�ldrar tittade p� varandra och log det d�r lite �verseende leendet som bara f�r�ldrar kan n�r de inte f�rst�r sina barns beteende.
Dagarna innan de skulle �ka k�ndes evighetsl�nga f�r Jonathan. Minuterna sl�pade sig fram, och Jonathan trodde aldrig att det skulle bli dags att �ka.
Men den dagen kom och familjen tog plats i bilen och �kte ut till flygplatsen. Planet lyfte, de var p� v�g.

Familjen kom fram till sin gamla hemstad. Under �ren som g�tt hade ny bebyggelse kommit till, men ju n�rmare centrum de kom, desto mindre var f�r�ndrat.
De installerade sig p� ett stort hotell. Jonathans far f�rsvann ganska snart p� ett sammantr�de, och hans mor gick ut p� en shoppingrunda. Jonathan sa att han skulle h�lsa p� n�gra gamla kamrater och f�rsvann ut. Han �kte direkt till sjukhuset. Sjukhusmuren var sig lik, om �n lite mer �vervuxen. Lekskolan hade flyttat till betydligt modernare lokaler, och d�r den legat fanns bara en �detomt �n s� l�nge. D�r skulle byggas ett nytt kontorskomplex, enligt ett j�tteplakat.
Ingen s�g n�r Jonathan hoppade upp p� muren. Han v�ntade ett tag p� murkr�net f�r att se om kusten var klar.


I parken hoppade fortfarande Adam omkring med uttr�kade sm� skutt. Hans hud var fortfarande blekgr�n, och han hade inte lust att g�ra n�gonting. Sedan Jonathan hade flyttat hade han uppt�ckt hur tr�kigt det var att vara ensam. Patricia hade gl�mt en av sina pocketb�cker, och den hade Adam l�st fr�n p�rm till p�rm. Han hade pl�tsligt fattat att det fanns en v�rld utanf�r sjukhusparken, och den gjorde honom nyfiken.
Pl�tsligt h�rde han en v�lbekant r�st fr�n muren. Han trodde knappast sina �ron, men hoppade n�rmare.
- H�r uppe, viskade Jonathan.
Adam tittade upp och s�g sin kompis halvligga p� muren. Hans hudf�rg skiftade snabbt och blev den gamla vanliga m�rkgr�na.
- Jonathan, utbrast han.
- �r kusten klar, viskade Jonathan.
Adam spanade runt. Jo, sk�tarna sov eller l�ste, precis som vanligt. Adam nickade ivrigt. Jonathan hoppade ned fr�n muren och Adam fick en m�jlighet att se sin kompis. Jonathan hade blivit l�ngre och muskul�sare, men det var verkligen han! V�nnerna kramade om varandra, vilket gick bra om Adam sl�ngde snabeln �ver axeln och var f�rsiktigt med betarna.
- Va' kul att se dig, sa Adam.
- Jag ska bara va' h�r i en vecka, sa Jonathan.
Adam bleknade ett kort tag, men sken upp igen. En vecka var b�ttre �n ingenting alls.
- Ber�tta, uppmanade han Jonathan.- Vad har du varit med om?
- �h, massor, sa Jonathan.- men det �r inge' kul n�r inte du �r med.
- Det �r samma h�r, suckade Adam.- De tror att jag �r helidiot.
V�nnerna satte sig p� gr�smattan v�l utom synh�ll f�r v�rdarna och ber�ttade f�r varandra vad de varit med om under den tid de varit �tskilda.
- Lyckliga du, sa Adam ledset,- du som f�r vara med om allting. Jag skulle vilja se hur det ser ut utanf�r det h�r st�llet.
- Jag har det, sa Jonathan ivrigt.- Vi rymmer!
- Det g�r inte, sa Adam,- jag �r alldeles f�r v�l bevakad.
- Jomen, du hoppar �ver muren, precis som jag.
- Det skulle kunna g�, sa Adam eftert�nksamt.- Men sen' d�? Alla skulle l�gga m�rke till mig.
B�da tv� lade pannorna i djupa veck och funderade.
- Du, sa Jonathan.- Vi l�tsas att vi ska p� maskerad. Jag kl�r ut mig till pirat eller n�'t s�n't, och sedan kan vi g� genom hela stan utan att n�gon undrar. Sedan skaffar vi en j�ttekartong och s� skickar vi dig till mig. Om vi g�r det med postf�rskott s� betalar pappa n�r du kommer.
De t�nkte ett tag till f�r att fundera p� om det fanns n�gra svaga punkter, men de kunde inte hitta n�got som skulle kunna g� snett.
- Vi g�r det samma dag som jag ska �ka hem, s� finns jag d�r n�r du kommer.
- Vilken bra plan, sa Adam. Hans �gon lyste p� ett s�tt som de inte gjort sedan Jonathan flyttat.
- Bra, d� ses vi i morgon, sa Jonathan,- s� f�r vi planera mer.
- Fint, sa Adam och hj�lpte sin kompis upp �ver muren.

Sk�tarna var de f�rsta som s�g Adams uppenbara f�rvandling. De tisslade och tasslade om det men hoppades att ingen skulle m�rka n�got. Det var nu ganska sv�rt att undvika Adams f�rvandling. Han hade en friskt gr�n hudf�rg, han hoppade och studsade runt i parken tills v�rdarna ropade p� honom, och d� studsade han glatt f�re dem, n�got som inte h�nt p� ett antal �r.
Kuratorn fick en mindre chock n�r hon tr�ffade Adam. Uppenbarligen hade n�got radikalt intr�ffat. Adam verkade harmonisk och lycklig, hans gr�na f�rg verkade sundare �n n�gonsin.
Kuratorn funderade p� om det var n�gon av hennes terapier som haft denna revolutionerande effekt med lite f�rdr�jd verkan, och bl�ddrade frenetiskt i sina papper f�r att se vad hon gjort g�ngen innan. Det hade varit en blandning av "Moderlig Omsorg" (fram och klappa Adam p� det st�lle d�r axeln skulle ha suttit om han varit normal), "JagSt�rkande Utsk�llning" ("Du �r en buffel om du inte g�r n�got �t din situation") och sensivitetstr�ning, uppblandat med n�gra Freudianska floskler. Tydligen hade det haft effekt s� h�r en vecka senare. Kuratorn veckade ihop pannan i djupa men f�rst�ende veck och funderade djupt p� den nu uppkomna situationen. Om han nu verkade �terst�lld, skulle hon verkligen sk�lla JagSt�rkande? Det kanske skulle bryta ned honom? Hon funderade i princip hela tiden som han satt d�r, och precis n�r hon drog efter andan f�r att b�rja med n�gra Freudianska visdomsord knackade det p� d�rren. Innan hon hann svara kom �verl�karen instormande.
- Vad �r det jag h�r, mullrade han.- �r Adam normal igen?
Kuratorn sl�ppte ut luften hon samlat och svarade:
- Nja, normal l�r han aldrig bli.
- M�rk inte ord, kvinna, dundrade �verl�karen som inte var van att bli emotsagd.
- Han har ju f�tt tillbaka hudf�rgen.
- Jo, det st�mmer ju, mumlade kuratorn.- Och han verkar mycket mer harmonisk �n tidigare.
- Vad har h�nt, undrade �verl�karen.
- Vet inte, svarade kuratorn.
- Vet inte, fr�gade �verl�karen.- Men det �r ju faktiskt ert jobb.
- I och f�r sig, men jag vet inte vad som har f�tt honom att bli s� glad.
- Ta reda p� det d�, fnyste �verl�karen.
Kuratorn blev blixtrande arg.
- Det �r faktiskt det jag �gnat mig �t i ett antal �r nu, sa hon med istappar i r�sten.
- Om ni kunde sluta springa h�r och hojta, s� kanske jag ocks� skulle uppn� n�got slags resultat.
Det var lite or�ttvist sagt, f�r det var faktiskt f�rsta g�ngen som �verl�karen varit inne p� kuratorns rum. �verl�karen tappade hakan i pur f�rv�ning. S�dan ton hade ingen v�gat anv�nda mot honom sedan han varit medicine kandidat f�r massor av �r sedan.
Det h�r kunde ha urartat till ett gr�l om inte Adam tr�ttnat p� alltihop och hoppat ut ur rummet. Han studsade till sitt rum, och allt gick s� snabbt att ingen hann reagera.
B�de �verl�karen och kuratorn blev kn�pptysta. De tittade p� d�rren och sedan p� varandra.
- Han �r ju intelligent, sa kuratorn,- han hittar alldeles sj�lv.
S� lutade hon sig �ver sina papper och skrev frenetiskt om vad som h�nt denna minnesv�rda dag.
�verl�karen gick tillbaka till sitt rum full av tankar. Inte s� mycket �ver Adam, som att kuratorn hade v�gat att h�ja r�sten mot honom. Det m�ste �tg�rdas! �ven han satte sig vid sitt skrivbord, s�g fundersamt p� sin pipa och b�rjade att skriva.


F�r Jonathan och Adam verkade veckan krypa fram. Jonathan kom p� bes�k varje dag och de pratade l�gm�lt om den fantastiska planen, och hur de skulle genomf�ra den. Den blev alltmer v�lplanerad, och tiden n�rmade sig d� den skulle s�ttas i verket. De pratade om vad skulle g�ra tillsammans i Jonathans hemstad, och han ber�ttade om livet p� andra sidan muren, och allt det som Adam skulle f� se, s� att det inte skulle komma som en total �verraskning f�r honom.

Fredagen infann sig. Det var den sista dagen Jonathan skulle finnas i stan. P� kv�llen skulle han och hans f�r�ldrar s�tta sig p� flygplanet och flyga hela v�gen hem.
Hans mor hade n�gra aff�rer kvar, och hans far ett sista sammantr�de, s� Jonathan hade inga sv�righeter att komma loss. Han hade tittat i en aff�r som hyrde ut maskeradkostymer och valt ut en St�lmannenkostym. Av sin mor hade han tiggt ihop tillr�ckligt med pengar s� att de skulle r�cka till att hyra den. I en livsmedelsaff�r hade han f�tt en stor pappkartong stor nog att rymma Adam.
Med sin utrustning �kte han till sjukhuset. Han l�mnade allt g�mt i ett t�tt buskage och hoppade upp p� muren. Jod�, Adam var som vanligt i parken. Han ropade lagom h�gt f�r att bara Adam skulle h�ra. Adam hoppade fram till muren och l�tsades v�ldigt intresserad av en blomma f�r att hans vakter inte skulle tycka det s�g underligt ut ifall de nu skulle �gna honom n�got uppm�rksamhet.
- �r allt klart, undrade Adam.
- Jod�, allt finns h�r, viskade Jonathan.
- D� s�, jag kommer!
Och med ett elegant hopp hoppade Adam �ver muren och landade mjukt p� andra sidan. Han satt still och tittade sig stor�gt omkring medan Jonathan drog p� sig sin St�lmannenkostym. Sina vanliga kl�der stoppade han ned i en p�se.
- OK, jag �r klar.
Tillsammans gick de mot n�rmaste postkontor. De v�ckte naturligtvis massor med uppm�rksamhet, men alla trodde att de skulle p� maskerad, s� det var ingen som undrade vilka de var eller larmade polisen.
N�rmaste postkontor l�g bara ett par kvarter fr�n sjukhuset. I ett m�rkt h�rn av kontoret hoppade Adam ned i l�dan. Han hade vissa problem med betarna, men om han satt p� vertikalen, s� gick det riktigt bra. De s�g till att det fanns lufth�l, och Jonathan stoppade ned ett par sm�rg�sar som han smusslat undan vid frukosten, s� Adam skulle ha n�got slags f�rdkost. Han tejpade igen l�dan och adresserade noggrannt. Han bytte sedan snabbt om till sina vanliga kl�der.
Posttj�nstemannen undrade lite �ver det j�ttelika paketet, men eftersom hade hade barn sj�lv och visste att de �r kapabla till mer �n vad vuxna i allm�nhet tror, s� gick han med p� att skicka paketet.

Det var en mycket n�jd Jonathan som gick tillbaka till hotellet. Han gl�mde till och med att klaga p� att de skulle �ka tillbaka igen.
Hans f�r�ldrar tittade lite f�rv�nat p� varandra n�r han utan att protestera hoppade in i taxin mot flygplatsen.

Dagen d�rp� var Jonathan v�ldigt nerv�s. Paketet skulle enligt Adams och hans ber�kningar komma dagen efter hans hemkomst, och han kunde knappast b�rga sig tills paketet med bud skulle anl�nda. Han f�rs�kte syssels�tta sig med allehanda saker, men ingenting var roligt en l�ngre stund. Hans f�r�ldrar m�rkte hans upphetsning och log vist mot varandra. Den d�r veckan i storstaden hade tydligen gjort susen. Jonathan var ju sig lik igen.
Jonathans far blev mycket f�rv�nad n�r det ringde p� d�rren och ett bud d�r utanf�r envisades med att han skickat efter ett j�ttepaket. Budet var varmt och svettigt, och hade definitivt inte lust att sl�pa tillbaka det stora paketet. Jonathan stod bakom sin far och h�ll tummarna f�r att fader skulle ge sig. Det var hans mor som r�ddade alltihop genom att s�ga:
- Du kan v�l l�sa ut paketet. �r det fel s� f�r vi v�l skicka tillbaka det.
Jonathans far suckade djupt, men l�ste ut paketet.
- Vad kan det vara, undrade han misst�nksamt.
- Pappa, sa Jonathan och hans far v�nde sig mot honom.
- Unge man, sa hans far,- jag f�r en stark misstanke om att det h�r �r ett p�hitt fr�n dig.
- Jo, sa Jonathan,- men lyssna nu!
Och Jonathan ber�ttade allt som h�nt, �nda sedan han f�r f�rsta g�ng hoppat in i sjukhusparken och d�r tr�ffat Adam.
Hans far s�g allt bistrare och bistrare ut, ju mer Jonathan ber�ttade, och n�r han kom fram till hur de burit sig �t f�r att f� Adam till deras hem s�g hans far ut som om han skulle explodera.
- Vet du vad du har gjort, dundrade han, n�r Jonathan var klar.- Du har kidnappat en patient!
- Det var inte alls kidnapping, protesterade Jonathan indignerat.- Adam hoppade frivilligt �ver muren, kr�p sj�lv ned i l�dan. Vi har ju planerat alltihop tillsammans.
I samma stund h�rdes en halvkv�vd r�st inifr�n l�dan.
- Kan ni inte sl�ppa ut mig?
- Adam, ropade Jonathan och innan hans f�r�ldrar hunnit stoppa honom hade han rusat fram till l�dan och slitit upp den.
Hans mor kunde inte h�lla tillbaka ett litet skri, n�r Adam m�rbultad och svag reste sig ur kartongen. Jonathans far bleknade n�gra nyanser och tog ett steg tillbaka.
- V-v-v-v-vad �r det d�r, undrade han och pekade p� Adam.
- Det �r ju det jag sagt hela tiden, sa Jonathan tr�tt.- Det �r Adam!
Adam str�ckte ut en arm och Jonathans far tog mycket f�rsiktigt i den.
- Herregud, viskade Jonathans mor skr�ckslaget.
- Jag vet att jag ser lite annorlunda ut, sa Adam,- men det beror p� att man valde ut mig att kolla hur olika genf�reningar skulle fungera ihop. Betarna och snabeln kommer fr�n en afrikansk elefant, benen fr�n en k�nguru och hudf�rgen av att man r�kade tappa en flaska karamellf�rg i provr�ret.
- Jaha ja, sa Jonathans far.- Vad �r planerna nu?
- Han ska bo h�r, s� klart, sa Jonathan.
- Vad ska bridgeklubben s�ga, mumlade hans mor.
Det b�rjade rycka i hans fars mungipor och till slut kunde han inte h�lla tillbaka ett stort skratt. Han lade sin arm runt Jonathans mors midja och sa:
- H�r du morsan, det verkar som om vi f�tt en son till i huset. V�lkommen i familjen, Adam!
Jonathan och Adam skrek till av gl�dje och hoppade runt i huset.

P� sjukhuset var det n�stan panik. Adam var f�rsvunnen! Han var sp�rl�st borta och ingen hade sett honom. �verl�karen var vansinnigt arg. Han hade satt tre personer till att vakta Adam, och s� hade han �nd� lyckats att smita. �verl�karen s�g f�r sin inre syn tidningsrubriker, skallg�ng med tungt bev�pnade m�nniskor, uteg�ngsf�rbud, masshysteri och kanske v�rst av allt: han skulle antagligen bli avskedad.
Kuratorn var f�rtvivlad. Hon var helt �vertygad om att det var den JagSt�rkande utsk�llningen som f�tt Adam att ta ett s�dant h�r drastiskt steg som att rymma. Hon v�tte ned journalerna med sina t�rar, och kom sig inte f�r att g�ra n�gonting �ver huvud taget.
Hela det stora sjukhuset genoms�ktes g�ng efter g�ng, men mycket diskret. Adam var ju sjukhusets d�liga samvete, inga utomst�ende k�nde ju till hans existens, och om m�jligt skulle ingen heller f� g�ra det.
Men Adam var och f�rblev f�rsvunnen. �verl�karen s�g sig tvungen att prata med polischefen i staden. Polischefen trodde f�rst att han sk�mtade, men ins�g till slut att det var allvar. Polisstyrkorna informerades, och jakten p� "Det Gr�na Monstret" b�rjade.

I Jonathans hemstad vande sig snabbt hans mor vid Adam. Vissa detaljer tog lite l�ngre tid att inte reagera �ver. Som det h�r med bordsskick. Adam hade aldrig f�tt l�ra sig att hantera kniv och gaffel, utan skyfflade in allt med hj�lp av snabeln. Dryck s�g han in via snabeln, som han sedan stoppade i munnen. Jonathans f�r�ldrar visade dock ett enormt t�lamod, och Adam var mycket l�raktig. Jonathans mor uppt�ckte snabbt hur b�de charmig och intelligent Adam var, och l�nga stunder gl�mde hon bort att han inte s�g ut som de flesta barn.
Jonathans far kontaktade familjens advokat. De diskuterade b�de l�nge och v�l de juridiska m�jligheterna att kunna adoptera Adam. Advokaten bl�ddrade frenetiskt bland sina paragrafer och b�cker, men var tvungen att konstatera att det inte fanns en rad om ett s�dant fall som Adam. Han h�rde sig diskret f�r med andra advokater, men inte heller det ledde fram till n�gonting. Ingen hade n�gonsin tidigare sett ut som Adam, och ingen hade heller n�gonsin heller velat adoptera n�gonting s�dant. Och hur bed�mde man Adam? Var han en m�nniska eller ett djur? Intelligensm�ssigt var han ju helt klart en m�nniska, fr�n b�rjan hade han varit m�nniska. Men sedan hade ju andra gener tillf�rts. Hans betar, snabeln och hoppbenen gjorde honom, strikt juridiskt, till ett djur. Vilka r�ttigheter har i s� fall ett djur? Advokaten grunnade och funderade. Han blev mer och mer intresserad av detta fall, och Jonathans far beh�vde snart inte betala n�got annat arvode �n en middag d� och d�.
Fallet var det intressantaste advokaten n�gonsin haft.


P� sjukhuset blev man allt mer orolig ju l�ngre tid som gick utan att Adam �terfanns. I staden b�rjade rykten s� sm�tt att cirkulera om att ett livsfarligt monster hoppade omkring och tog k�l p� folk. Ryktena blev allt v�rre ju l�ngre tid som gick. Mammorna i staden b�rjade l�sa in sina barn n�r m�rkret f�ll, s� att inte det Gr�na Monstret skulle anv�nda barnen som nattm�ltid. Vapenf�rs�ljningen �kade enormt, och �verallt s�g man hoppande gr�na monster. F�r att hindra att folk sk�t ihj�l varandra inf�rdes uteg�ngsf�rbud efter elva p� kv�llarna och borgm�staren lovad mycket allvarligt i ett TV-tal att alla stadens resurser nu var inriktade p� att f�nga detta "fruktansv�rda monster, som terroriserar v�ra gator".

Tillst�ndet i den lilla staden blev snabbt k�nt i hela landet, och en kv�ll n�r hela familjen satt och tittade p� TV kom det ett reportage ifr�n staden. En allvarligt leende TV-reporter (alla TV-reportrar ler alltid) ber�ttade om den terroriserade staden. Jonathans far fl�g upp ur soffan med ett ilsket vr�l.
- Vad �r det h�r f�r dumheter, vr�lade han.- Adam �r ju inte ett dugg farlig.
- Men sn�lla du, sa Jonathans mor,- det kan ju folk inte veta. Jag har k�nt Adam i tre m�nader, men f�rsta g�ngen jag s�g honom...
- Ja, ja, ja, avbr�t hans far.- Men vi vet hur det �r.
Adam sa ingenting, men stora t�rar rullade utf�r hans kinder n�r han h�rde sig sj�lv beskrivas som ett j�ttefarligt monster.
- Vi m�ste g�ra n�got, sa Jonathans far best�mt.- Jag ska kontakta advokaten.
Advokaten var lika uppr�rd som fadern.
- Detta �r �rekr�nkning i dess mest utstuderade form, sa advokaten mycket uppr�rt.
- det �r hets mot folkgrupp, om �n en liten folkgrupp, det �r illasinnat f�rtal och det �r straffbart.
- Men vad ska vi g�ra.
- Fr�ga Adam om han st�ller upp p� presskonferens. Vi m�ste s�tta de d�r pottsorkarna p� plats! Sedan, n�r du har gjort det, kontaktar vi sjukhuset och beordrar dem att st�lla upp. Vi ska visa dem att man inte gjort s�dant h�r ostraffat!
Den kv�llen hade familjen ett l�ngt samtal.
- Jag vet inte om det �r r�tt, sa Adam.- De p� sjukhuset var sn�lla.
- Det �r m�jligt, sa Jonathans far,- men s� h�r f�r de inte g�ra! Det �r inte sn�llt mot n�gon.
- Nej, det st�mmer ju, sa Adam eftert�nksamt.
- Jag m�ste s�ga att jag struntar i bridgeklubbens reaktion, sa Jonathans mor.- Om de inte tycker om dig bara f�r att du ser lite, eh, annorlunda ut, d� �r de inte mycket att vara bekanta med. N�sta g�ng kan det i s� fall vara n�gons h�rf�rg de inte tycker om.
- Bra talat, Iris, sa Jonathans far.
- N�gra av mina kompisar har ju tr�ffat Adam, och alla tycker om honom, sa Jonathan.- Jag tycker att det �r helsnett att f� snacka s� h�r i TV. F�r dj�vligt, allts�.
- Jonathan, utbrast hans mor.- T�nk p� ditt spr�k!
- OK, sa Adam,- jag st�ller upp. S�kert finns det andra i min situation som jag kan hj�lpa.


Dagen d�rp� st�rtade �verl�karens sekreterare in p� hans rum, och med andan i halsen ber�ttade hon att det var n�gon i telefon som ville tala med honom om Adam, ett rikssamtal.
- Vad v�ntar du p� d�, utbrast �verl�karen.- Koppla in samtalet!!
Sekreteraren st�rtade ut igen, och n�gra sekunder ringde det p� telefonen.
- �verl�kare Meningsson.
- Godmiddag, det h�r �r direkt�r Winman, sa Jonathans far.- Det g�ller en av era patienter, en ung, hrm, man vid namn Adam.
- Det finns ingen patient med det namnet h�r, sa �verl�karen.
- Nej, det st�mmer. Han bor numera hos oss.
- Hos er, ekade �verl�karen klentroget.
- Det �r helt korrekt uppfattat.
- Aha, sa �verl�karen.
- Det �r s� att vi p� TV har f�ljt utvecklingen i er stad, i jakten p� Det Gr�na Monstret.
�verl�karen harklade sig generat. �ven han var illa medveten om att Adam var s� l�ngt ifr�n monster som det gick att komma.
- Jaa, sa han undrande.
- Jo, vi har beslutat att ge en presskonferens, d�r Adam f�r ber�tta vem han �r och p� det viset ta k�l p� alla rykten om att han �r elak och �ter sm� barn, f�r att nu ta tv� exempel.
- Det g�r inte, sa �verl�karen.
- Jas�, sa Jonathans far.
- Nej, Adam talar inte. Han �r stum.
- Helt fel! Adam �r mycket intelligent och har ett ordf�rr�d som �r klart �ver det normala.
- �hhh, sa �verl�karen f�rv�nat.- H�r sa han inte ett ljud.
- Inte underligt med den behandling som han fick.
- Vad var det f�r fel p� den d�, undrade �verl�karen trumpet.
- Allt, sa Jonathans far kallt.- Ni kommer att f� h�ra mer p� presskonferensen. God middag!
Jonathans far lade p� luren, och �verl�karen blev sittande med sin lur i handen. Hans hj�rna snurrade f�r h�gvarv, och han funderade intensivt p� det han hade f�tt h�ra. Adam befann sig i en annan stad, han talade, det skulle bli presskonferens. Det h�r var illa, mycket illa!


Presskonferensen h�lls i Det Stora Hotellets konferenssal. 722 journalister och TV-m�n hade kommit. Tr�ngseln var enorm och hettan kv�vande. Nyheten om Det Gr�na Monstret hade spritt sig �ver hela landet, och alla ville h�ra det tala. Massor med TV-kameror var uppst�llda och str�lkastarna var riktade mot scenen. I den stora konferenslokalen var sorlet enormt. Alla var sp�nda p� vad som skulle h�nda.
S� kom de in p� scenen. F�rst advokaten, sedan Jonathans far, sedan Adam, Jonathan och Jonathans mor. De slog sig ned vid det gr�nkl�dda bordet (som matchade Adams hudf�rg). Det blev kn�pptyst i den stora salen.
- Jag har kallat till presskonferens, b�rjade Jonathans far,- av tv� anledningar. Den ena �r att dementera vissa rykten som cirkulerar h�r i landet om Adam, och den andra �r att vi i v�r familj vill adoptera Adam.
Jonathans far h�llde upp lite vatten i ett glas, harklade sig och fortsatte:
- H�r framf�r er har ni nu Det Gr�na Monstret. Han fick namnet Adam n�r han f�ddes, och det �r ocks� vad vi kallar honom.
- Han �r som ni alla kan se inte riktigt likt det som vi �r vana vid hur en m�nniska ska se ut. P� grund av att forskare lekt med gener �r hans utseende annorlunda. Det har gjort att han alltid s�rbehandlats.
�verl�karen, som tittade p� presskonferensen p� TV, k�nde en kall k�re komma farande utmed ryggraden.
- Han har alltid h�llits isolerad, fortsatte Jonathans far,- avskild fr�n m�nniskor. Adam �r, enligt sjukhusets normer, ett misslyckande, och misslyckanden plockar man undan och g�mmer. Den enda kontakt med m�nniskor han haft har varit sjukhusets personal, en liten utvald krets, alla belagda med 100%-ig tystnadsplikt.
- Min son uppt�ckte av en ren h�ndelse Adam, n�r Adam rastades i sjukhusparkens mest avskilda h�rn. Jonathan, ber�tta hur det gick till.
Jonathan ber�ttade, i b�rjan lite trevande, men alltmer s�kert allt som h�nt, fr�n f�rsta g�ngen han tr�ffat Adam till det att de genomf�rt flykten.
N�r han slutat, ber�ttade Adam om vad han varit med om p� sjukhuset, behandlingen av kuratorn, unders�kningarna av �verl�karen, det eviga smusslandet f�r att han inte skulle uppt�ckas, och om Jonathans och hans hemliga tr�ffar.
- Det h�r, tog advokaten vid,- �r ett flagrant exempel p� flera lagbrott. Genmanipulation i den h�r skalan p� m�nniskor, felbehandling, isolering, och det h�nsynsl�sa jagandet och ryktesspridandet n�r Adam f�rsvann. Vi anklagar �verl�karen f�r dessa brott, han �r den ansvarige.
Han gjorde en kort paus, medan journalisterna mumlande h�ll med honom. �verl�karen hemma torkade svettp�rlor ur pannan. Det h�r skulle bli tufft att ta sig ur. Han besl�t sig snabbt f�r att f�rsvinna.
Jonathans far fortsatte:
- Vi i f�r familj har l�rt k�nna Adam mycket v�l under den tid han har bott hos oss, och vi protesterar � det kraftigaste mot den behandling Adam r�kat ut f�r. Kan det s�gas mer tydligt vad vi k�nner, n�r vi h�r offentligt talar om att vi vill adoptera honom. Vi k�nner f�r honom som f�r en egen son, och f�r oss spelar det ingen som helst roll att han ser annorlunda ut.
Den f�rsamlade pressen appl�derade spontant och kraftigt. N�r appl�derna tystnat sa Jonathans far:
- Ni pressfolk �r v�lkomna med fr�gor, men f�r att det ska bli n�gorlunda vettigt s� f�r ni s�ka tid hos v�r advokat. Ni har d� en helt annan m�jlighet att l�ra k�nna Adam och f�rst� v�ra synpunkter.
Och med det reste sig familjen och advokaten upp och gick ut.


Dagen efter inneh�ll varenda tidning n�gon artikel om Adam och de flesta var �verv�ldigande positiva. TV-programmen handlade om genmanipulation, och s�rbehandling av m�nniskor som inte var som alla andra.
�verl�karen hade f�rsvunnit totalt och var helt oantr�ffbar, kuratorn hade mycket motvilligt g�tt med p� en intervju, men hade intresserat sig s� f�r journalistens psykiska liv att hon helt villade bort sig fr�n �mnet och analyserade journalisten i st�llet. Journalister fr�n hela landet intresserade sig f�r "fallet Adam", som det kallades. I artiklarnas fotsp�r kom ledarartiklar som indignerat ifr�gasatte forskares r�tt att p� detta s�tt leka med genforskning. P� n�got s�tt lyckades man f� tag p� den f d 1:e laboratorieassistenten. P� TV den kv�llen kunde man se en mycket nerv�st fnittrande st�dare, som lutad mot sin sopborste f�rklarade hur han burit sig �t f�r att f� fram Adam, och sedan tillade att han g�rna skulle g�ra om f�rs�ken om han bara fick. Det inte direkt �kade f�rst�elsen f�r genmanipulation.


Jonathans familjs hem var i princip bel�grat av journalister som ville intervjua allihopa. Damernas V�rlds reporter kom f�rkl�dd till marknadsunders�kare, men avsl�jades n�r det blev rundg�ng i bandspelaren i hennes handv�ska. Expressens reporter p�stod sig vara elektriker, men k�rdes ob�nh�rligen ut n�r det visade sig att han inte s�g skillnad mellan telefonjacket och v�ggurtaget. Alla som best�llde tid via advokaten fick ocks� prata med familjen.
Och s� h�ll det p� i n�gra m�nader. D�refter lugnade det ned sig. Trodde man.


�verl�karen hade tidigt p� morgonen efter TV-programmet plockat med sig det n�dv�ndigaste, stuvat in det i sin bil och �kt till sin sommarstuga. D�r satt han i tv� och en halv vecka och grunnade p� hur han skulle kunna ordna upp situationen. Han kontaktade en privatdetektiv, som fick i uppdrag att kartl�gga familjens vanor.
Tv� och en halv m�nad senare slog �verl�karen till. Framf�r Jonathans hus k�rde det fram en sk�pvagn med ett k�nt firmam�rke m�lat p� sidorna. Tv� stadiga m�n plockade ut en stor kartong som de bar upp till huset. M�nnen ringde p�. Bara Adam var hemma. Han hoppade fram till d�rren och �ppnade. Omedelbart tr�ngde m�nnen sig in. Den ene f�ngade in Adam och h�ll fast honom medan den andre gjorde i ordning en trasa med bed�vningsmedel. Adam f�rs�kte hoppa undan, men huset var f�r litet f�r att han skulle kunna utnyttja sina l�nga hoppben. Han stoppades ned i l�dan. M�nnen bar snabbt ut den till bilen, d�r den stuvades in. Med en rivstart k�rde den iv�g. P� flygplatsen v�ntade ett litet privatplan. Det tog inte l�ng tid innan man stuvat in kartongen och planet lyft.


Utanf�r Jonathans hem hade dock en journalist fr�n Svenska Dagbladet suttit i sin bil. Han s�g hela kidnappningen, k�rde efter kidnapparna och fick via flygledartornet reda p� planets destinationsort. Han larmade en kollega fr�n Dagens Nyheter p� orten d�r planet skulle landa.
Planet anl�nde, l�dan stuvades in i en annan sk�pbil och den for iv�g.
Efter f�ljde journalisten p� betryggande avst�nd. Sk�pbilen k�rde till ett gammalt v�rdshus, som hade varit tvunget att st�nga n�r motorv�gen byggdes och ingen l�ngre hittade dit.
Journalisten antecknade noga allt han s�g, �kte tillbaka till n�rmaste stad d�r han larmade polisen. De ryckte ut med halva sin samlade styrka, och d�rf�r kunde man gripa �verl�kare och kuratorn p� bar g�rning, tillsammans med den kidnappade Adam.
B�da tidningarna slog upp historien p� sina f�rstasidor, och skandalen var ett faktum.
�verl�karen f�rklarade sitt handlande med att Adam var patient p� hans sjukhus och han skulle g�ra allt f�r att f� dit honom igen. Kuratorn fyllde p� med att Adam helt enkelt m�ste ha problem p� grund av sitt utseende och avslutade sitt anf�rande med ett Freudianskt Visdomsord. D�rmed var deras karri�rer definitivt slut.
Sjukhusdirektionen reagerade omedelbart. �verl�karen och kuratorn avskedades. En domstol d�mde dem till dryga f�ngelsestraff f�r kidnapping och placerade dem p� en anstalt l�ngt ute p� landet. Kuratorn �gnade sin tid �t att l�sa psykologisk litteratur, kom underfund med att hon satsat fel och b�rjade distansl�sa f�r att bli dataekonom. �verl�karen praktiserade sina medicinska kunskaper p� alla som st�llde upp. Han botade b�de m�nniskor och djur, och n�r hans f�ngelsestraff var slut fick han anst�llning i den stad som f�ngelset l�g strax utanf�r, som b�de l�kare och veterin�r.

Vad g�ller Adam och Jonathan s� adopterades Adam av Jonathans familj. Adam accepterades av alla som kom i kontakt med honom, till och med av bridgeklubben. Ungdomarna l�ste i samma klass, och de blev tv� av de duktigaste eleverna p� den skolan.

Och d�r har vi dem idag!

SENSMORAL: D�m inte n�gon oh�rd p� grund av n�got som du tycker �r avvikande. Han kan vara normalare �n du sj�lv!

Tillbaka till Historief�rteckningen

Hosted by www.Geocities.ws