MITT NY�RSL�FTE
Nu under h�sten gick ett par av mina kamrater bort.
Vi var inte speciellt n�ra kamrater, men det stack till i mig n�r jag s�g deras d�dsrunor.
Och �nnu mer stack det till n�r mitt d�liga samvete gick till anfall.
Varf�r hade jag inte h�rt av mig oftare? Det hade ju g�tt flera �r sedan jag pratat med dem sist. Det hade r�ckt med ett telefonsamtal eller ett kort, bara f�r att visa att jag t�nker p� dem.
Men det hade bara inte blivit av.
P� n�got underligt s�tt r�knar man med att ens bekanta inte g�r och d�r. Speciellt om de �r f�rh�llandevis unga. D� ska de leva ett antal �r till, och s� sm�ningom kan man sitta tillsammans p� servicehuset och j�mf�ra minnen och upplevelser.
Och s� g�r de och d�r.
Utan att s�ga n�got. Utan att ge mig en chans att s�ga att jag tycker om dem, �ven om vi inte har daglig kontakt. Men de fanns d�r n�gonstans i mitt medvetande. Och n�r jag v�l programmerat in dem som "mina v�nner", d� r�knade jag med att de kommer att finnas d�r. L�nge. Jag hade fel.
D�den �r n�got som man inte tar med i framtidsplaneringen. D�den finns inte. Framf�r allt finns den inte bland mina v�nner och bekanta. Eller - den ska inte finnas d�r. Men den g�r tydligen det.
Mina v�nner visade det. V�ldigt tydligt.
Jag fick en rej�l tankest�llare.
Hur m�nga kamrater har jag som jag n�stan aldrig h�r av mig till. N�r jag bl�ddrade igenom min adressbok blev jag lite fundersam. Det var ett antal. Betydligt fler �n jag trodde. V�nner, som av en eller annan anledning glidit ut i periferin av mitt medvetande. Som finns uppskrivna d�r i min bok, men som jag inte �gnar n�gon st�rre uppm�rksamhet.
1996 �r snart h�r. Jag brukar aldrig ge n�gra ny�rsl�ften, men i �r ska jag faktiskt ge ett:
Jag lovar att bli betydligt b�ttre p� att h�ra av mig till mina v�nner och bekanta. �ven om de �r lika d�liga som jag p� att ringa eller skriva, s� t�nker jag inte l�ta det bli en anledning till att jag inte h�r mig.
Liemannen viftar med sin lie, och ibland drabbar det min bekantskapskrets. Ibland som olycka, ibland som sjukdom. Och jag t�nker inte v�nta tills jag l�ser n�sta d�dsruna, och f� d�ligt samvete f�r att jag inte h�rde av mig.
