Inledning
Det senaste decenniet har varit mörkt för de centrala delarna av Afrika. Konflikter har uppstått i Rwanda, Burundi, Sudan, Zaire (numera Kongo) och Uganda. Man räknar med att 2.5 miljoner människor har fått sätta livet till mellan 1990 och 1997. Jag tänker främst koncentrera mig på den mest kända konflikten, den mellan Hutuer och Tutsier i Rwanda. Även Burundi kommer tas upp då deras historia i mycket går hand i hand med Rwandas och stridigheter förekommit.

I området mördas fortfarande hundratals människor varje dag, och i kölvattnet av det folkmord som ägde rum mellan april och juli 1994 ligger stora motsättningar kvar mellan Hutu och Tutsi.

Hur kan sådant hat uppstå mellan två så närbesläktade folk, som levt tillsammans under århundranden ? Varför ingrep inte FN tidigare ? Finns det en lösning på konflikten, och hur ser den i så fall ut?

Detta är några av de frågor jag ställer mig innan jag försöker sätta mig in i en av vår tids största tragedier.

Sammanfattning
Hutu och Tutsi kom till området runt år 1500. Ursprungligen levde ett pygméfolk, twa, i området. Tutsi blev, trots att de var i minoritet, landets jordägande överklass. Hutu och Tutsi levde sedan i ett feodalsamhälle, likt det vi själva hade på 16-1700 talet, fram till slutet av 1800 talet. Då utropade Tyskland området som sin koloni, men förlorade det sedan till Belgien vid Versaillesfreden 1919. Belgarna fick för sig att landets befolkning skulle rasregistreras som Hutu, Tutsi eller Twa. Rasindelningen hade så svag verklighetsgrund att man oftast måste använda boskapsinnehav som kriterium.

1962 blev området självständigt och indelat i Rwanda och Burundi. Vid ett flertal tillfällen gjorde sedan Hutu uppror i Burundi men samtliga uppror slogs brutalt ned. Rwanda var från 1973 en militärdiktatur, där tutsierna var utan politisk makt.

1990 började det ske kraftiga förändringar i samhället. Västmakterna började nu blanda sig i hur makten i Rwanda skulle fördelas och gav endast ekonomiska bistånd till demokratiska stater. Rwanda gick direkt till flerparti system, och en exilgrupp i Uganda, RPF (som i synnerhet bestod av tutsier), invaderade 1990 Rwanda i sikte på att få vara med i uppbyggnaden av framtidens Rwanda. Både RPF och den statliga armén fick militär uppbackning utifrån, och ett inbördeskrig bröt ut. När sedan Västmakterna skulle vara med och forma ett fredsavtal, favoriserades RPF ordentligt vilket gjorde att spänningarna mellan hutuer och tutsier ökade och konflikten försvårades. Fred betydde i det här fallet krig.

Den 9 april 1994 sköts Rwandas presidents flygplan ned, och detta var startskottet till en hutuplanerad utrotning av sina politiska motståndare. Det faktum att RPF till största delen betstod av tutsier gjorde att kriget fick en etnisk karaktär, och ett brutalt folkmord genomfördes. På etthundra dagar dödades 800 000 människor, och två miljoner rwandier flydde landet, där stridigheterna fortsatte. FNs insats var ett stort misslyckande. De hade endast en symbolisk summa soldater i landet, som inte hade någon chans att motverka massmorden.

Den 9 juli tog så RPF över makten och folkmorden upphörde tillfälligt. Sedan dess har strider uppstått i flyktingläger och runt om i landet där väpnade styrkor håller sig gömda. 120 000 människor sitter inspärrade under miserabla förhållanden i Rwandas överfulla fängelser, anklagade för brott mot de mänskliga rättigheterna.

Idag har majoriteten av flyktingarna återvänt, men striderna kvarstår. Det finns ingen i Rwanda som inte mist någon av sina anhöriga vilket gör att hatet mellan grupperna riskerar att hålla i sig, och konflikten bli långvarig.

Bakgrund
Rwanda beboddes ursprungligen av pygméfolket twa, men senare slog sig även de jordbrukande hutu ned i landet. På 1400-talet kom de boskapsskötande tutsi. Dessa var militärt organiserade och skapade redan på 1500- talet ett mäktigt kungadöme, vars kung (mwawi) ansågs gudomlig. Tutsi blev, trots stor underlägsenhet i antal, Ruanda-Urundis jordägande överklass och höll hutu i ett slags feodalsamhälle ända in i vår tid. Förhållandet till de underkuvade hutufolket reglerades bl. a genom patronklientkontrakt, genom vilka hutuerna fick tillgång till tutsiernas boskap i utbyte mot tvångsarbete och militärtjänst. De två grupperna samlevde relativt homogent och blandäktenskap var inte ovanliga.

I slutet av 1800- talet kom Europa in i bilden. Rwanda koloniserades av Tyskland men efter Versaillesfreden 1919 tilldelades Rwanda Belgien som ett FN mandat. Det var med kolonisationen den egentliga rasindelningen startade. Belgarna, med den katolska kyrkan i främsta ledet, skulle registrera landets invånares rastillhörighet som tutsier, hutuer, eller ursprungspygméerna "twa", som stod lägst i hierarkin och ansågs ligga efter i den mänskliga utvecklingen.

Rasindelningen hade så svag verklighetsgrund att man oftast måste använda boskapsinnehav som kriterium. Personer med tio kor eller fler blev tutsier, de som hade färre blev hutuer. Idag ger ID-kortet en skenbart exakt upplysning. Där står om medborgaren är Hutu, Tutsi eller Twa, vilket för kortinnehavaren i praktiken betyder liv eller död.

På 50-talet tvingade FN fram vissa demokratiska reformer samtidigt som den nya generationens missionärer hade en annan inställning till hutuerna, som nu fick bättre utbildning och snart växte det fram en intellektuell hutuelit som krävde del av makten. I spetsen för dessa krav gick Grégoire Kayebanda, sekreterare till ärkebiskopen och ledare för hutupartiet PARMAHUTU. I en revolt 1959 fördrevs tutsikungen, tiotusentals tutsier dödades, 100 000 flydde landet och Kayebanda blev den första presidenten i det självständiga Rwanda. I Burundi tog tutsierna makten och fortsatte med monarki,. Men monarkin störtades efter fyra år och även Burundi utlystes till republik, trots att landet i praktiken var en diktatorisk militärstat. Också Rwanda gick mot militärstyre när presidenten 1973 störtades av en general. Likheterna med grannländernas politiska utveckling är påtagliga.

Från självständighet fram till 1990 var det oroligt i Burundi. Armen i Burundi, som nästan uteslutande bestod utav tutsier, slog vid upprepande tillfällen brutalt ned hutuuppror: 1965, 1969, 1972 och 1988. Orsakerna till upproren berördes aldrig utåt, och blodbaden tystades ned som om de aldrig inträffat. Enbart 1972 års massaker tros ha krävt 200 000 människoliv. Det året mördades i stort sett varje utbildad hutuer i Burundi. En förändring kom först mot slutet av Jean Baptiste Baagazas styre (1976-1987). Då fick även hutuer tillgång till högre utbildning, men att arbeta inom förvaltningen, armén eller rättsväsendet förblev ett privilegium för tutsier. Den stora förändringen kom dock 1987 då Bagaza störtades av Pierre Buyoya, en annan tutsier. Efter hutuupproret 1988 insåg Buyoyas att den enda lösningen på konflikten låg i att hutuer och tutsier delade på makten inom de demokratiska instutitionerna.1992 leddes Buyoyas regering av en hutuer, och hälften av ministrarna var också hutuer. Men Buyoya föll offer för sitt eget demokratiseringsprogram, då han hade glömt att tacksamhet inte existerar i politiken. Han hade trott att väljarna skulle vara tacksamma mot honom för att han hade gett dem demokrati, men Burundis hutuer, som styrts av tutsier sedan militärkuppen 1966, hade ingen tanke på att välja en tutsier till president. Men hutuern som besegrade Buyoya i valet 1993 dödades efter bara fyra månader på presidentposten, och Burundi stod återigen i en maktkamp mellan tutsier och hutuer.
Läs mer om Burundis utveckling nedan.

Västmakternas påtryckningar för demokrati
Sedan början av 90-talet har Rwanda upplevt ökning av påtryckningar från Västmakterna.
Jag hoppas nedan kunna visa att just dessa påtryckningar, främst i arbetet mot demokrati och konfliktens upplösning, har gett helt motsatt effekt – försvårat riktig demokrati och skapat stora spänningar mellan folket som gett upphov till konflikten, med etniska utrensningar som följd.

Rwanda klassades 1990 av Världsbanken som ett av de fattigaste länderna i världen. Det var inte bara fattigt, det hade en exceptionellt underordnad roll i världsekonomin. 99 % av landets export utgjordes av kaffe, tea och tenn. I mitten av 80-talet föll bytesförhållandet för kaffe och tenn dramatiskt vilket medförde en total krasch i den Rwandanska ekonomin. Exportinkomsterna 1990 var drygt hälften så stora som 1984. Men Rwanda var inte bara starkt beroende av världsmarknaden, den var också högst sårbar mot politisk inblandning från Västmakterna.

Under det kalla kriget styrdes Rwanda av en militär diktator, president Juvenal Habyarimana (1973-1994). Det var enpartisystem, men Rwanda hade god hand med Västmakterna. 1988 sa Herman Cohen, rådgivare till president Ronald Reagans i afrikanska säkerhetsfrågor, att han uppskattade Rwandas Västvänliga politik, och beskrev relationerna mellan USA och Rwanda som utmärkta. Under det kalla kriget hade inte Västmakterna några invändningar om hur makten skulle fördelas i Rwanda. Men efter Sovjetunionens och kommunismens fall 1989, blev det ändring på det. Nu när de hade vunnit slaget över kommunismen var nästa mål att "rädda Afrika från sig själv". Afrikas problem sades komma från deras avsaknad av moral – uppkommen ur diktatorisk styrning, korruption och toppstyrning. Här skulle hjälp från västvärlden värderingar hjälpa till att skapa ett mer civiliserat Afrika. Denna nya agenda verkade kanske ganska oskyldig, men västs "civiliserade" värderingar trycktes på med sådan kraft att den kom att rubba grundstenarna i det afrikanska samhället.

I juni 1990 uttalade frankrikes president, Mitterand, att framtida ekonomiska bidrag skulle öronmärkas till demokratiska länder. Inom en månad hade Habyarimana beslutat att införa flerpartisystem. Detta visar tydligt att Rwanda var i stort behov av den ekonomiska hjälp som västvärlden kunde erbjuda, och kunde därför formas enligt västmakternas modeller. USA och Frankrike hade sedan förhandlingar, utanför protokollet, om hur makten skulle fördelas i Rwanda.

RPFs invasion av Rwanda
Införandet av demokrati startade en konkurrens om makten. Den grupp som var aspiranter till att få mer inflytande i hur Rwandas framtid skulle se ut var nu tvungna att visa framfötterna. Konkurrensen var dock inte på lika villkor. Slutet för det kalla kriget var också slutet för de olika politiska riktningarna, vänster eller höger. Här fanns inget utrymme för några anti-väst idéer eller några block att sammanluta sig till. De ända godtagbara politiska idéerna var de om demokrati och marknadsekonomi som Västmakterna hade satt upp. Rwandese Patriotic Front, (RPF) en exilgrupp belägen i Uganda, insåg nu att för att kunna göra anspråk på makten i det nya Rwanda var de tvungna att få fotfäste inne i Rwanda. Den första oktober 1990, mindre än tre månader efter införandet av demokrati, gjorde PRF en plötslig invasion. RPF var mycket bättre anpassat efter de nya riktlinjerna. RPFs program var inte av "Kallt krig karaktär", med socialism eller Afrikansk nationalism. Istället gick de till attack mot regeringen i Rwanda och beskyllde dem för att vara odemokratiska och korrumperade. De ropade efter en marknadsekonomisk reform och efter mänskliga rättigheter.

Till en början verkade kriget inte leda någon vart. RPF blev nästan direkt tvungna till reträtt och isolerades i de norra delarna av Rwanda. Men sedan började båda sidor få militär uppbackning utifrån. RPF fick stor uppbackning från Väst och även regionala makter. Då RPF invaderade Rwanda, bestod deras arme (RPA, Rwandese Patriotic Army) av 2500 man, i april 1994 låg siffran på 25 000. Motsvarade siffror för den statliga armen, som var under fransk översyn, är från 5200 i oktober 1990 till 40 000 i mitten av 1992 !

Nästa stora drag tog återigen av Västmakterna, denna gång under namnet "Conflict resolution". Efter en tid regionala ansträngningar utan resultat, anlände Herman Cohen till regionen i mitten av 1992. Han träffade först ledningen i RPF och Ugandas president, Museveni, i Ugandas huvudstad, Kampala, innan han flög vidare till Rwandas huvudstad Kigali. Där förklarade han för Habyarimana, att de borde inleda seriösa förhandlingar med RPF. Frankrike skulle agera som medlare i samtalen och USA skulle bistå med assistans och observerare. Formella förhandlingar startades i Tanzania sommaren 1992, och var starten till vad som senare blev känt som "Arusha Peace Process". Villkoren för fredsavtalet innebar en överföring av makten från den gamla regimen till den RPF-dominerade. När fredprocessen var klar i augusti 1993, hade anhängarna från den gamla regimen helt satts åt sidan. Fredsavtalet gav presidenten en symbolisk position och endast 5 av 21 ministerpostrar tillföll den gamla regimen, vilka de flesta var politiskt ointressanta. Dess inflytande i den lokala administrationen och inom rättsväsendet var också starkt reducerat. De politiker som opponerade sig mot fredsavtalet ställdes helt utan politisk makt. På andra sidan fanns RPF som gav fredsavtalet support. De tillsattes nu på de höga posterna och fick en politisk makt som vida översteg mängden av sympatisörer i Rwanda. Freden skulle upprätthållas med hjälp av FN trupper, de sk. UNAMIR, som då bestod av 4500 soldater.

Inom huturegeringen fanns dock flera extremister, som uttryckte sitt hat mot tutsi i olika medier. Den som gick längst var en man vid namn Leon Mugesera (Blev arresterad 1995 i Kanada, anklagad för brott mot mänskligheten, men jag har inte kunnat finna hur rättegången slutade), som flera gånger uppmanade sitt folk att ta döda tutsierna och slänga dem i Nyabarongo floden. Denna uppmaningen tog flera på allvar, och tiotusentals lik tog varje månad vattenvägen till Victoriasjön. I slutet av 1992 publicerade Hassa Ngeze, en ledande extremistisk journalist (nu aktiv i Kenya) det extremistiska manifestet "De tio hutukommenderingarna". Den åttonde befallningen säger "Visa ingen nåd mot tutsi". Hutuerna stärkte också spänningarna mellan folket genom påtryckningar via radio, där de framhåller att det handlar om att döda eller själv bli dödad. Här följer ett känt citat som ofta repeterades i Rwandas radiokanal: "Gravarna är fortfarande halvfulla, vem är det som skall fylla dem ?"……

Att mitt i ett krig gå in med en fredsprocess som denna ökade bara spänningarna, stärkte trycket mot den gamla regimen och gav kraft mot oppositionen. Fred betydde nu verkligen krig.

Under de åtta månader mellan Arusha förhandlingarna i Augusti 1993 och våldsexplosionen i April 1994 stod Rwanda framför en avgrund. Det blev ett land där klyftorna blev djupare dag för dag och samhället blev väldigt uppdelat. Det var ett land i krig, låst i en kamp om makten, skapad av Västmakternas påtryckningar för "demokrati". Rwanda hade utvecklats till ett samhälle som var otroligt militariserat under inflytande av Väst. Det var ett samhälle som levde i skräck.

I oktober 1993 kollapsade demokratiprocessen i grannlandet Burundi efter att den folkvalde Hutupresidenten blivit mördad. Ett inbördeskrig bröt ut, över 50 000 människor dog och 300 000 Burundier flydde till de södra delarna av Rwanda, med berättelser om de blodiga konsekvenserna av demokrati.

Ekonomin var i fritt fall. Matproduktionen minskade med rasande fart, och majoriteten av folket levde i svält.
Människor greps av osäkerhet och rädsla, och inte undra på det:

• RPF var fortfarande en nästintill okänd kvantitet av Rwandas befolkning, västmakterna behöll dock sin inställning på att de skulle besitta den dominerande delen i den nya regeringen.
• En massflykt hade dragit igång. Många var de som lämnade sina hus, ägodelar och sitt land.
• Kampen om överlevnad blev en huvuduppgift i takt med en ökad propaganda om rapporter från RPFs dödande och den blodiga utgången av den demokratiska processen i Burundi.

Trycket på regimen att behålla någon makt ökade:

• De stod nu själva – i December 1993 lämnade de sista franska trupperna regimen, som nu stod utan någon utländsk uppbackning.
• Arusha processen flyttade över mer och mer av makten till deras motståndare
• Det var ingen tvekan om vilken sida Väst stod på. I slutet av 1993 togs några mycket viktiga beslut runt förhandlingsbordet i nordöstra Rwanda, där RPF hade sitt högkvarter. FN eskorterade 600 RPF soldater till Kigali, och i början av 1994 drog världsbanken och IMF in sitt ekonomiska stöd till Rwanda, hävdandes att deras regering nu var illegal. Samtidigt ville USA dra ner på FN-insatserna genom att reducera storleken på UNAMIR

Rwanda hade nu gevärspipor pekande mot sig från alla håll. RPF, USA, Belgien, Storbritannien, FN, Världsbanken och IMF. För den gamla huturegimen fanns snart bara en utväg kvar, om de ville behålla makten i landet. Nämligen att ta död på deras motståndare; RPF (tutsier) samt övriga politiska motståndare.

Den 7:e april 1994 dödas Rwandas president Juvenal Habyarimana och hans burundiske kollega Cyprien Ntaryamira när det plan de färdas i beskjuts vid landningen i Kigali. Detta blev startskottet för en fruktansvärd människoslakt. På etthundra dagar dödas runt 800 000 människor, främst tutsier men också andra motståndare till huturegimen. Nedan kommer en mer ingående beskrivning av händelseförloppet.

Folkmord, massflykt och ett misslyckande för FN
Ingen grupp tog på sig ansvaret för flygplansdådet, och det utreddes aldrig. Troligt är att det var hutuextremister som låg bakom dådet. Den tillfälliga regering som tillträdde dagen efter kontrollerades nämligen av dem. Klart är dock att händelsen blev startskottet för ett planerat massmördande.

Hutuextremisterna försökte dölja planens genomförande med påståendet att mördandet var ett uttryck för folkets spontana avsky för RPF – som beskylldes för presidentens död – och tutsigruppen i allmänhet.

Att detta påstående inte stämmer bevisas av att presidentgardet och andra regeringsstyrkor utförde mord på oppositionspolitiker och andra regimpolitiker. Redan tidigt på morgonen efter Habyarimanas död började man mörda ledarna för de partier som motsatte sig hutuextremisterna i MRND och CDR, som var de två partier som stödde den döde presidenten.

De flesta mördade var ännu hutuer. En av de mera framstående var premiärministern Agathe Unwilingiyimana, som ledde ett mot presidenten oppositionellt parti. Då tio stycken Belgiska soldater dödades när de försökte skydda henne, kallade Belgien hem sina övriga trupper utan att först informera FN.

De närmaste dagarna koncentrerades dödandet på återstående oppositionspolitiker, människorättsaktivister, intellektuella, präster, rika affärsmän samt tutsier, i synnerhet tutsier.

FNs dåvarande generalsekreterare, Boutros Boutros-Ghali sade den 20 april att "hutuer dödar tutsier och tutsier dödar hutuer" och dagen därpå bestämde FNs säkerhetsråd att de skulle skära ned UNAMIR styrkan från 4500 till 270 män, och att begränsa deras aktiviteter till minimum, trots att slakten hade trappats upp.

USAs ambassadör, David Rawson, stannade i Rwanda i tio dagar efter det att Folkmorden hade tagit fart. Det dröjde sedan till den 28 April innan han gick ut och sa att läget var katastrofartat, men karaktäriserade folkmorden som stamkrig, precis den beskrivning mördarna ville ha som rökridå för deras utrotning. Både Rawson och andra högt uppsatta personer vågade inte nämna ordet folkmord. Hade de gjort det var alla länder som skrivit under 1948 års konvention om folkmord vara tvungna att ingripa i landet, och försöka hindra det.

Vad vi istället fick se var en häpnadsväckande passiv inställning från FN, med USA som bromskloss.

När FN slutligen kom med beskedet att de skulle sända 4000 trupper till området, ville USA annat. De tyckte det räckte med 850 trupper så länge, som skulle förbereda för ytterligare trupper vid ett senare tillfälle. Förhandlingarna fick sättas igång igen, och det dröjde till den 8 juni innan säkerhetsrådet gav den slutliga beordringen på något som den 28 april uttrycktes som "katastrofartat" . Varje veckas försening i april och maj betydde åtminstone 20 000 döda!

Den 23 juni kom så slutligen trupperna, med tillhörande utrusning och fordon till Uganda. Två veckor senare kollapsade Rwandas regering, den 9 juli tog RPF makten och folkmorden upphörde tillfälligt.

men slakten fortsätter….
Männen som nu styr Rwanda har visat sig självrådiga och hämndlystna. Den verkliga makten ligger inte heller i händerna på regeringen utan hos en enda man, generalmajor Paul Kagame. Han är överbefälhavare för armén och innehar posterna som försvarsminister och vicepresident.

Sedan Hutuextremisterna tog till flykten har stridigheterna fortsatt. Hutuextremisterna flydde till sydvästra Rwanda ,där Frankrike upprättade en säkerhetszon. RPF accepterade aldrig den franska inblandningen, vilket ledde till att fransmännen den 21 augusti 1994 avslutade "Operation Turkos" och lämnade Rwanda för att ersättas av FN trupper. Hutuerna hade dock svag tilltro till FN, och flydde därför till Zaire. Där har RPF gjort flera attacker mot flyktinglägren.

Etnisk utrensning eller Politiskt krig?
Som jag beskrev när jag berättade om Rwandas historia fanns det innan kolonisationen ingen egentlig etnisk skillnad mellan hutuer och tutsier, de pratade samma språk, gifte sig med varandra, och hade stark social samhörighet. I själva verket är det omöjligt för en utomstående att se någon skillnad mellan folkgrupperna, vilket också boskapskriteriet för rasindelningen tyder på. Skiljelinjen mellan hutuer och tutsier var och är inte etnisk utan social. Att tala om etnisk utrensning borde därför vara fel uttryck.

Enligt min mening är det västvärlden som bär skulden till den humanitära katastrof som utspelas i Afrika idag. Först kom kolonisationen som skulle rasregistrera alla medborgare, och till en början lät tutsi behålla sin maktsituation. Sedan ändrades riktlinjerna efter andra världskriget, och hutu skulle nu få bra utbildning och kräva politisk makt, vilket ledde till en revolt med massmord av tutsier som följd. De klyftor som då skapades mellan folken gjordes än djupare då västmakterna skulle omvända länder med decennier av militärdiktatur bakom sig till demokratier med marknadsekonomi.

Inbördeskriget startade därför att Västvärlden knuffade Rwanda över gränsen, men det var från början inget stamkrig, utan ett krig om den politiska makten i landet. Att sedan tutsi de facto sågs som RPF anhängare, eller potentiella sådana, gjorde att kriget tog en etnisk form. Detta passade dessutom hutuextremistkemisterna väl. Kunde de få sina anhängare att se kriget som en kamp för sin egen överlevnad, kunde de få dem att utföra de mest groteska handlingar. Där enda motivet är desperation och rädsla för att mista sitt eget liv.

Att de omedelbara målen efter presidentens flygkrasch var anhängare av RPF eller sympatisörer av fredsprocessen, visar att kriget från början var en kamp om makten i landet.

Om man skulle jämföra händelserna i Rwanda med de judeförföljelserna i Nazityskland, kan man peka på flera väsentliga skillnader.

• Judarna i Tyskland mördades just för att de var judar. De hade ingen armé som hotade statsmakten, och var inga politiska motståndare.
• Judeutrotningen var ett steg i Hitlers vision om "Neuropa", det fanns inga utländska krafter som blandade sig hur makten i tyskland skulle fördelas. Tutsiutrotningen i Rwanda var en följd av utländska krafters hetsjakt med att rädda Afrika från sig själv.

• Tyskland var i ekonomisk kris efter Versaillesfreden, och börskraschen i slutet av 20-talet. Rwanda var i slutet av 80-talet klassat som ett av världens fattigaste länder.
• Tyskland hade en tämligen fungerade demokrati tills Nazisterna fick makten….då förbjöds andra partier och politiska motståndare mördades. Rwanda var diktatur, men blev mer eller mindre påtvingade demokrati. Dock en demokrati som inte var tolerant mot alla politiska åskådningar.

Vad som också är ganska intressant i samanhanget är vad man skall beteckna de massakrer som skett i flera stora flyktingläger i bla Zaire. Här har RPF trupper gått in och haft ihjäl hundratusentals hutuer, försvaret har varit att någonstans därinne gömmer sig hutuextremisterna. Har de hutu flyktingar, som blivit beskyllda för folkmord på tutsierna nu själva fallit offer för etnisk utrensning ?

Slutsatsen vi kan dra från ovanstående är att i ett land som lider av ekonomisk kris, är folket lätt att manipulera. Vid fattigdom och svält vill man gärna hitta en syndabock till den situation man befinner sig i , och det blir då betydligt lättare att genomföra olika typer av hjärntvätt.

Fattigdom föder oro och vice versa.

Det vi västländer borde lära oss av detta är att av de stora summor som i efterhand måste ges till krigens offer, både vad det gäller humanitär och materiell återbyggnad hade det räckt med en bråkdel av dessa slantar för att förhindra att konflikten överhuvudtaget brutit ut. Man det finns en tydlig tendens till att västmakterna har en betydligt större vilja att skydda oljekällor och andra naturreserver, som de sedan själva kan utnyttja, än att skydda miljontals liv i ett krigsdrabbat Afrika.

Dagens Rwanda, och en blick mot framtiden ?
Våldet präglar alltjämt Rwanda. Dödssiffrorna ligger på flera hundra i veckan. Majoriteten av de två miljoner människor som flydde landet 1994 har återvänt, och ett akut problem är bristen på bostäder. Rwanda är idag en republik med flerpartisystem. Dock har inga val hållits sedan 1988.

Cirka 120 000 hutuer sitter instängda under miserabla förhållanden i Rwandas överfulla fängelser, misstänkta för att ha deltagit i folkmordet på tutsierna. Många attacker som utförs av grupper ur Rwandas forna armé, syftar till att frita fångar som sedan ansluter sig till sina befriare. Än vanligare är dock att hutu-rebeller bara plundrar byar och dödar alla tutsier de får tag på.

Det finns idag inget fungerande rättsystem eftersom alla rwandiska domstolar har upphört att fungera. En internationell tribunal har upprättats för att ställa de skyldiga till folkmordet inför rätta. Hittills har inte tribunalen kommit särskilt långt i sitt arbete, och skarp kritik har riktats mot rättegångarns tillvägagångssätt. Ibland tycks det vara viktigare att "skriva historia" än att låta lagen ha sin gång. Tveksamma vittnesmål, där de som vittnar inte själva varit med om händelsen, utan hört från vad vänner berättat, sägs förekomma.

Vad som krävs för att kunna få någon ordning i landet är att skapa tillgång till vatten, skolor, och ett fungerande rättsystem. UNICEF har utbildat 7500 lärare för att lära ut de två folkgruppernas gemensamma kultur, mänskliga rättigheter, tolerans och om fred. Samtidigt uppskattas det finnas uppemot en halv miljon föräldralösa barn med krigspsykoser i landet.

Varenda medborgare i Rwanda och Burundi har förlorat någon familjemedlem i folkmorden. För dem är det svårt att förlåta och omöjligt att glömma. Hutuerna skaffar sig bättre vapen och få allt större självförtroende. De är åtta gånger fler än tutsierna. Tutsiarméerna i Rwanda och Burundi kommer få stora svårigheter inom överskådlig tid.

Burundis utveckling
Fredsprocessen i Burundi spås en ljusare framtid.
I en statskupp 1996 tog Buyoya tillbaka makten. Han försöker nu sätta ikraft samtal där båda parter är inblandade. Detta är ingen enkel uppgift, då hatet mellan grupperna nu är djupt rotat. Hans försök uppskattades dock inte av den Afrikanska enhetsorganisationen OAU som fördömde kuppen. OAU grundades 1963, och är en alliansfri organisation där samtliga afrikanska stater är medlemmar förutom Marocko, som gick ur år 1984. Ironiskt nog leds 35 av OAUs 52 medlemsländer av militärer, vilka utnämnt sig själva till sitt lands högsta befattning (tex i Kongo 1997). En annan motståndare till Buyoya är Ugandas president, Museveni. Han vill se Buyoya utbytt mot Baagaza, eftersom denne är positivt inställd till Musevenis dröm om ett tutsirike som sträcker sig från Uganda till Rwanda och Burundi vidare genom Kongo. På senare tid har makten i Burundi hamnat hos en liten grupp affärsmän med kopplingar till regimen som tjänar förmögenheter på att smuggla in varor och vapen i landet. Sedan Buyoya återtog makten 1996 har oroligheterna minskat betydligt, men våldet har aldrig helt upphört.

Slutsats
Katastrofen i Rwanda ser jag som en tydligt exempel på hur farligt det är när Västmakterna skall blanda sig i och göra snabba förändringar i samhällen som enligt min mening inte alls är anpassat för högerpolitisk inblandning. Visst bör demokrati eftersträvas, men det skall inte påtvingas från utländska krafter. Buyoya började ju 1988 arbete mot demokrati i Burundi.

Bistånd behövs. Rwandas redan dåliga ekonomi 1990, kraschade i samband med inbördeskriget. År 1994 halverades deras GDP, som är FNs motsvarighet till BNP. För att de skall kunna få ordning på de saker jag nämnde tidigare krävs insatser utifrån, både ekonomisk hjälp, humanitär hjälp och sjukvård.

Bredvid mig nu ser jag en tom pizzakartong, en halvt urdrucken CocaCola flaska, ett tomt kexpaket, samt en urdrucken kaffekanna. Det arbete du nyss läst skulle med andra ord kunnat rädda några stackars föräldralösa barns liv i miserabla flyktingläger.

Africa Direct Conference: July 27 Th 1997

http://homepages.udayton.edu/~uwiringi/genocide/understanding.html

Human Rights Watch World Report 1998

http://www.hrw.org/hrw/worldreport/Africa-10.html

Sida i Världen – Rwanda

http://www2.sida.se/swe/bistand/sidaworld/rwanda/aid.html

Central Inteliigence Agency: Factbook 1998

http://www.odci.gov/cia/publications/factbook/rw.html

Covert Action Quarterly: No.52 Spring 1995

Epok nummer 2 1998

När, Var, Hur 1995

Bonniers lexikon

Nationalencyklopedien

Jag har främst använt mig av Africa Direct Conference, och Covert Action Quarterly. Dessa tolkar situationen i Rwanda på två helt skilda sätt. Covert Action är väldigt kritiska till FNs agerande i allmänhet, och USA i synnerhet. De framhåller att det som skedde var ett av hutuextremisterna grundligt planerat folkmord. De beskriver inte åren innan 1994, utan går direkt in på massmorden.

Africa Direct Conference är en sammanfattning av vad som sades vid konferensen om konflikten i Rwanda i London den 27 juli 1997. Den beskriver noga tiden före explosionen den 9 april, och tar hutufolket i försvar. De anser inte att det var frågan om något folkmord.

Historien fram till 1990 har jag plockat från Epok, När, Var, Hur 1995, samt de båda uppslagsverken.