FINLANDS HISTORIA
(History of Finland, Suomen Historia)
1. Äldre Historia
Fram till mitten av 1100-talet var det geografiska område som idag utgör Finland ett politiskt tomrum som var av intresse för såväl Sverige och Novgorod (det nuvarande Ryssland) och med dessa de katolska respektive den grekisk-ortodoxa kyrkorna. Sverige vann kapplöpningen om Finland och i freden 1323 fick Novgorod endast den östra delen av Finland. På så vis anslöts västra och södra Finland till den västra kulturkretsen via Sverige, östra Finland dvs. Karelen kom att tillhöra den rysk-bysantiska världen under en lång tid.
I de delar av Finland som hamnat under svenskt herravälde slog den svenska rätts- och samhällsordningen rot. Till detta hörde inte feodalism. Den finska bonden var därför aldrig livegen utan bibehöll sin personliga frihet. Finlands viktigaste centrum var Åbo som grundlagts i mitten av 1200-talet. År 1362 fick finländarna rätt att skicka representanter till kungavalet i Sverige och på 1500-talet utvidgades denna rätt till att också gälla riksdagen.
Reformationen spred sig till Sverige-Finland under 1500-talet vilket innebar att den katolska kyrkan förlorade sina positioner. Reformationen innebar ett stort uppsving för den finskspråkiga kulturen. Mikael Agrikola - Finlands reformator - skapade det finska skriftspråket och översatte Nya testamentet till finska år 1548. 1642 utkom hela bibeln på finska.
Under stormaktstiden (1617-1721) expanderade Sverige runt hela Östersjön och kunde till följd av Rysslands svaghet skjuta Finlands östgräns längre österut.
KARL XII (1697-1718)
Vid 15 års ålder dog Karl XII:s far och Karl kröntes till kung. Under de första regeringsåren rådde fred, men så småningom tonade mörkare moln upp vid gränserna. Ryssland, Polen och Danmark-Norge ansåg tiden vara inne att ta tillbaka de områden som Sverige erövrat av dem. De ingick ett hemligt beslut om att oväntat anfalla Sverige på flera fronter. På så vis fick det stora nordiska kriget sin början. Karl beslöt att göra slut Danmark-Norge först, han landsteg på Själland och tvingade Danskarna att sluta fred.
Den 1 oktober började färden över Östersjön mot Livland, meningen var att angripa Polen. Polackerna hade emellertid dragit sig tillbaka från svenskt territorium, och Karl beslöt att marschera till Narva som försvarades av enbart en liten svensk här. Vid Narva hade ryssarna enl. egna uppgifter 40.000 man medan den svenska armén hade ca 10.500 man, varav mer än 4000 från Finland.
Den 30 november stod man vid Narva. Det ryska lägret var starkt befäst med en bred grav och en hög vall. Det svenska manskapet hade färdiga ris-knippen att fylla graven med där anfallet skulle ske. Karl XII själv ställde sig på vänstra flygeln där det kraftigaste motståndet var att vänta. Så gick stormen lös - i dubbel bemärkelse. Svarta moln steg upp i svenskarnas rygg, det flög med dem och kom i förväg och piskade hagel i ansiktet på ryssarna. Svenskarna ryckte fram i mörkret och avancerade snabbt över både grav och vall.
Ryssarna försökte sätta upp ett försvar, men svenskarnas framstöt var så koncentrerat att försöken kom försent. Tsaren hade satt utländska officerare att leda sina trupper och manskapet hade ingen tilltro till dessa, massflykten var ett faktum. Svenskarna tog fler fångar än sitt eget antal, men man lät dessa återvända till Ryssland efter avväpning. Därefter vände sig Karl mot Polen och tvingade kung August till fred.
År 1708 bröt det på nytt ut krig mellan Sverige och Ryssland. Karl hade planerat att gå rakt mot Moskva, men drog sig i stället ned mot Ukraina. Vintern blev hård och av 40.000 man återstod endast 18.000 stridsdugliga på våren. På våren 1709 närmade sig Peter den Store med en 50.000 man stark armé och slog läger vid Poltava. Karl tvingades att gå till strid med sin underlägsna här, men den numerära skillnaden var för stor och svenskarna tvingades dra sig tillbaka. Sveriges övermakt var bruten och Karl flydde till Turkiet.
Den Stora Ofreden
Efter segern vid Poltava intog Peter Estland och Livland och påbörjade en belägring av Viborg. Fästningen sköts sönder och befälhavaren för de svenska styrkorna tvingades till reträtt. Vid Storkyro i Österbotten gav sig Karl Armfelt med sin armé i strid med Ryssarna. Han blev dock besegrad och 1716 föll Kajaneborg som var Finlands sista fäste.
Åren som följde kom att kallas den stora ofreden. Kriget hade börjat några få år efter en större missväxt på Karl XI:s tid. Utskrivningen av soldater berövade landet en stor del av dess befolkning, men de värsta plågorna kom när ryssarna erövrade landet. Ryssarna sände hundratals män i fångenskap till Ryssland, speciellt östra Finland blev gruvligt härjat. Österbotten, som i alla tider varit säte för motstånd och motståndsrörelser, härjades. Handel och industri avstannade, hästar och husdjur stals och jordbruket gav endast en sjättedel av det normala. Kriget mot ryssarna fortsatte av enskilda partigängare de sk. kivekkäät eller sissarna. Dessa anföll mindre ryska styrkor, plundrade proviantförråd osv.
År 1714 återvände Karl XII från Turkiet. Efter slaget vid Poltava hade Danmark-Norge och Polen åter förklarat krig, Preussen hade dessutom tagit Pommern. Alla ville ha fred utom Karl som beslöt att ta Norge. Med resterna av armén från Finland sändes Armfelt att angripa Trondheim, medan Karl angrep Halden. Den 30 november 1718 träffades Karl av en kula och avled. Dödsbudet ledde till att trupperna i norr drog sig tillbaka och Sverige måste försöka få till stånd fred. Sverige miste större delen av sina provinser söder om Östersjön. Med ryssarna slöts freden i Nystad år 1721; Livland, Estland och Ingermanland måste avstås, likaså större delen av före detta Viborgs län med Kexholm och Viborg. Sverige var inte längre en stormakt utan Ryssland hade tagit över den rollen.
Frihetstiden 1718-72
Med Karl XII föll enväldet och posten som kung övertogs så småningom av Fredrik Av Hessen. År 1741-43 var det ånyo krig mot Ryssland, kriget blev en bedrövligt historia för Sverige och Finland hamnade på nytt i Ryssarnas händer (Lilla Ofreden). Peter den Stores dotter Elisabet, som störtat sin far, uppmanade finländarna att frivilligt underkasta sig och bilda en egen stat under Ryskt beskydd. Det här var första gången som självständighetstanken framträdde, men Finland var ännu inte moget för självständighet.
Genom freden i Åbo 1743 erhöll Ryssland en landsträcka vid Kymmene älv och väster om Saimen med städerna Fredrikshamn, Villmanstrand och Nyslott. Större delen av Saimen blev en rysk insjö. Nederlaget i kriget satte fart på upprustningen. 1749 påbörjades byggandet av Sveaborg utanför Helsingfors.
Man utförde nu också en folkräkning och kom fram till att Finlands befolkning låg på cirka 400.000 personer. Vid 1765 års riksdag upphävdes stapeltvånget och bla de österbottniska städerna fick rätt att handla direkt med utlandet vilket ledde till ökat välstånd. Industrin i Finland började utvecklas, först och främst var det frågan om skogsindustri - sågar.
Den Gustavianska Tiden (1772-1809)
Efter Adolf Fredrik bestegs tronen av hans son Gustav III. Gustav gjorde statskupp och kungen fick därigenom större makt. En ny regeringsform godkändes; Riksdagen bibehöll rätten att med kungen besluta om beskattning och lagstiftning. Kungen fick sköta regeringen utan ständernas ("riksdagsmännens") inblandning. Denna regeringsform blev sedan under ett och ett halvt århundrade Finlands viktigaste grundlag. [Karta över Sverige år 1776]
Kungen blev emellertid snart impopulär bland adeln och för att återvinna folkets stöd påbörjades ett krig mot Ryssland sommaren 1788. En del officerare ville nu med Rysslands hjälp skilja Finland från Sverige. Det hela var Sprengtportens idé och ombud sändes till Ryssland för att förhandla om fred. Under tiden hade ett antal officerare samlats för att tvinga kungen till fred, detta förbund, kallat Anjalaförbundet, var liktydigt med vägran att strida. Kungens läge var ohållbart, han kunde inte anfalla ryssarna utan sina officerare och tillbaka till Sverige ville han inte.
Då kom det bud att Danmark-Norge förklarat krig och Gustav kunde dra sig ur med äran i behåll. Han skyndade till Sverige och ledde rustningarna tills det blev fred med Danmark-Norge. Kriget mot Ryssland fortsatte emellertid efter det att anjalaförrädarna arresterats. 1789 stod slaget vid Porrassalmi söder om St Michel, där en liten svensk trupp försvarade sig mot en övermäktig rysk styrka i två dygn. Efter segern till havs vid Svensksund 1790 slöts det fred i Värälä - gränserna justerades inte. Adeln hatade nu Gustav mer än någonsin trots den knappa segern i kriget. En sammansvärjning bildades och 1792 sköts han på en maskeradbal i Stockholm.
2. 1808-09 års krig
Efter Gustav III:s död sköttes styrelsen av förmyndare tills det att tronföljaren Gustav IV Adolf blev myndig. Sedan 1789 pågick franska revolutionen i Frankrike vilken förde fram nya tankar om frihet och jämlikhet. Revolutionen resulterade i kungadömets avskaffande och tillsättande av en republik, republiken i sin tur avskaffades i och med att Napoleon blev Frankrikes kejsare. Napoleonkrigen påbörjades och Gustav IV Adolf kom snart på kant med Napoleon och började bekämpa honom.
Den franska örlogsflottan var inte tillräckligt stark för att kuva England så Napoleon försökte få fienden på knä genom den sk. kontinentalblockaden. Sverige vägrade emellertid att delta i denna. För att tvinga med Sverige stämde Napoleon efter segern mot Ryssland möte med den ryske tsaren Alexander I i Tilsit år 1807. Alexander lovade att gå med i kontinentalblockaden och att även tvinga Sverige med i denna, som belöning skulle Alexander I få Finland. "Det går ej an att den svenska gränsen löper så nära Petersburg, att dånet av svenska kanoner kan störa de sköna damerna i Petersburgs palats" Lär Napoleon ha sagt. De styrande i Sverige varskoddes om planerna men gjorde inget för att förstärka försvaret av gränsen. I Stockholm var man mer orolig för faran från Danmark-Norge trots att Engelska flottan hindrade en landstigning i Sydsverige. Alexander var emellertid inte alls så villig att anfalla Sverige och försökte först att genom diplomati övertyga Sverige att gå med i blockaden. Enligt den ursprungliga ryska planen skulle Ryssarna inte behålla Finland, utan lämna tillbaka landet efter segern.
I februari 1808 gick ryska trupper över Kymmene älv och drog sedan vidare mot Tavastehus där den svenske generalen Klercker var besluten att stoppa ryssarna. Nu anlände emellertid den nye befälhavaren general Klingspor som hade order om att i nödfall rädda armén genom att slå till reträtt. Klingspor satte sig inte närmare in i läget utan beslöt omgående att retirera trots att de ryska trupperna var underlägsna i antal. Det svenska försvaret bestod av två huvudgrupperingar - huvudstyrkan som samlades i Tavastehus samt Savolaxbrigaden. Den svenska krigföringen var föråldrad jämfört med den ryska som utformats under napoleonkriget. Den rörliga ryska tekniken användes dock av Sandels och Savolaxbrigaden vilket i viss mån kan förklara deras segrar.
Omedelbart efter krigsutbrottet proklamerades från rysk sida att storfurstendömet Finland hädanefter skulle ha samma ställning som övriga av Ryssland erövrade områden. I mars förklarades att Finland för eviga tider anslutits till det ryska riket.
Hela den södra delen av landet kunde efter den svenska reträtten besättas av fienden. Man satte på svenskt håll sitt hopp till fästningarna i Finland men både Svartholm och Sveaborg (med sina 6000 man) gav sig utan strid. Sveaborgs kapitulation den 4-6 maj 1808 var ett svårt slag för svenskarna eftersom det var tänkt att den skulle uppehålla fienden tills en svensk landstigning kunde äga rum efter islossningen. "Förtvivlan och sorg voro målade i allas ansikten; alla gräto, befäl, manskap och hustrur, då fästningen jämte krigsfartyg, kanoner och andra vapen överlämnades åt fienden" berättar ett ögonvittne till händelsen. "Då flög en viskning oss förbi, Ett rykte söder från; Det talte om förräderi, Om våra vapens hån; Från man till man, från trakt till trakt Det möttes blott av stolt förakt. (Fämrik Ståls Sägner)
"...Då lydde alla, när det ljöd: Gevär i hand, reträtt! Sven Duva blott tog miste han och fällde bajonett.". Detta kan ses som en mycket passande beskrivning på Adlercreutz handlande vid Siikajoki. Överbefälhavaren Klingspor gav order om reträtt - och två brigader hade redan gett sig av - När Adlercreutz beslöt att anfalla med den kvarvarande brigaden. Med fällda bajonetter ryckte svenskarna fram - fienden slog till reträtt och stannade först i Brahestad.
Detta hände den 18 april när den svenska hären stod vid Siikajoki som mynnar ut 15 km söder om Uleåborg. Adlercreutz som då nyss blivit Klingspors närmaste man upptäckte en svaghet i den ryska fronten och gick till anfall. Den första segern var vunnen och moralen steg inom armén. Segern följdes av nya framgångar vid Revolax och vid Pulkkila, där Sandels på väg mot Savolax slog ännu en tredje styrka. Dessa segrar tvingade ryssarna att dra sig tillbaka nedåt i landet. Den 14 juli hade den svenska armén ryckt fram till Lappo öster om Vasa där krigets mest lysande seger vanns under ledning av general von Döbeln och general Adlercreutz. Övriga segrar vanns vid Alavo och Kauhajoki.
Striderna tärde emellertid hårt på både de ryska och svenska arméerna, men i motsats till de ryska så fick de svenska nästan inga förstärkningar. Befälet över de ryska trupperna i Österbotten övertogs av den erfarne Kamenski och ryssarna fick sakteliga övertaget. Den 14 september 1808 stod slaget vid Oravais vilket kan betecknas som det avgörande slaget. Vid Oravais hade Adlercreutz 5000 man mot ryssarnas 6000. Till att börja med såg det ut att gå bra för svenskarna, men Kamenski som hade erfarenhet från napoleonkrigen lyckades svänga det hela till ryssarnas fördel. Samtidigt med detta försökte en rysk armé under ledning av general Kosatschoffski att skära av den svenska arméns reträttväg mot norr vid Jutas. General von Döbeln lyckades dock besegra ryssarna vid slaget vid Jutas och arméns reträttväg var säkrad. I Savolax hade Sandels under sommaren drivit ryssarna ända till St Michel, men stridslyckan vände. När den västra flanken dessutom blev hotad i och med huvudhärens reträtt tvingades han dra sig tillbaka och ansluta sig till huvudarmén. I krigets slutskede utbröt en sjukdomsepidemi som dödade en femtedel av hela den svenska manskapsstyrkan.
Återtåget fortsatte och i december 1808 gick den svenska armén över gränsen mot Sverige. Ryssarna fortsatte sina anfall i tre huvudriktningar: a) Över det frusna Ålands hav b) Över Kvarken och c) Runt Bottniska viken - läget blev ohållbart för Sverige. Napoleon lät inte Alexander I utvidga Ryssland genom erövrigar i Turkiet och därför beslöt tsaren - i strid med den ursprungliga planen - att behålla Finland. I freden i Fredrikshamn i september 1809 avträddes hela Finland år ryssarna. Före nederlaget hade Adlercreutz tagit kungen Gustav IV Adolf till fånga och senare fördrivit honom ur landet. Tronen övertogs av Karl XIII.
3. Den Ryska Tiden
Strengporten insåg att det nu äntligen fanns ett tillfälle att förverkliga de planer som han länge ruvat på. Han skrev till tsaren att utan en erövring av finländarnas hjärtan skulle det besegrade landet komma att bli ett hot. Alexander I tog intryck av brevet och beslutade att inte införliva det nyförvärvade området helt och hållet utan beslöt att A) Finland skulle styras enligt de svenska grundlagarna B) Finland skulle bli ett autonomt storfurstendöme under den ryske kejsarens överhöghet. Styrelsen organiserades på en lantdag i Borgå år 1809. Alexander lovade i sin regentförsäkran att vidmakthålla landets religion och lagar samt att respektera de rättigheter som undersåtarna tidigare åtnjutit.
Man har spekulerat i varför Alexander var villig att ge Finland dessa - ganska stora - rättigheter. Det finns teorier om att Alexander ville upprätta buffertstater runt omkring Ryssland. Vänskapen med Napoleon hade också svalnat vid det här laget vilket gjorde att kejsaren inte ville riskera ett finländskt uppror. Napoleons expansionism oroade Ryssland och Finland måste snabbt pacificeras. År 1812 anslöts det 1721 och 1743 erövrade "Gamla Finland" till det övriga Finland, Nöteborgsfredens gräns kom alltså att gälla på Karelska näset.
Kejsaren - eller storfursten - representerades i Finland av en generalguvernör som var rysk undersåte. Denne generalguvernör skulle fungera som A) Överbefälhavare över de militära styrkorna i landet. B) Ordförande i regeringskonseljen C) Ansvarig för upprätthållandet av ordningen. Den finländska senaten (följande organ under generalguvernören) som bestod av finländska medborgare utvecklades senare till en modern regering med två avdelningar: justitiedepartementet och ekonomiedepartementet. Vid sidan av senaten fanns prokuratorn som skulle övervaka att lagarna följdes. Denne skulle vara en rysk medborgare. I St. Petersburg tillsattes en kommitté för finländska ärenden som även den bestod av finländska medborgare. Denna kommitté leddes av Ministerstatssekreteraren. Gustaf Mauritz Armfelt fungerade som statssekreterare under åren 1811-14, han efterträddes senare av Robert Henrik Rehbinder.
Övriga konsekvenser av det ryska maktövertagandet var att den finska armén upplöstes, svenskans ställning försvagades och Helsingfors blev huvudstad (Åbo ansågs ligga för nära Sverige). Finland fick dock använda sina statsinkomster för sina egna behov och ryska undersåtar fick inga medborgerliga rättigheter i landet. Pga dessa omständigheter fick Finland en tullgräns mot Ryssland. En svaghet med systemet var att det hela bara kunde upprätthållas så länge kejsaren var välvilligt inställd till det hela.
Napoleon anföll Ryssland 1812, men led nederlag. År 1815 tog kriget slut och Europa kom att genomsyras av konservatism.
NIKOLAI I (1825-1855)
När den nye kejsaren övertog makten i det ryska imperiet blev situationen i Finland spänd. Nikolai var en övertygad envåldshärskare som dessutom regerade under "den heliga alliansens tid". Dvs tiden mellan Wienkongressen (1814-15) och februarirevolutionen 1848. (Politiken under denna tid gick ut på att alla frihetssträvanden skulle undertryckas. Med detta följde en sträng censur i Finland (1850 års censurförordning). Lantdagen sammankallades inte heller förrän på 1860-talet eftersom tsaren ansåg detta vara onödigt. Detta ledde till att inga nya lagar kunde stiftas. Generalguvernörer i Finland var Fabian Steinheil (1810-23), Arsenij Zakrevski (1824-31) och Alexander Menschikoff (1833-55)
Revolutionen i Frankrike 1830 gjorde de europeiska kungahusen nervösa, och följande revolution 1848 satte många kungahus i gungning. Också i Ryssland umgicks man med revolutionsplaner: År 1825 kom den första revolten och 1830-31 gjorde polackerna uppror. Under Nikolai I's regeringstid verkade bla. Alexander Armfelt som ministerstatssekreterare (1841-76)
Krimkriget (1853-1856)
Under denna tid var Ryssland inblandat i Krimkriget mot Turkiet, England och Frankrike. Ryssland strävade efter att nå Balkan, de turkiska sunden och Palestina. Detta stod i konflikt med Frankrikes och Englands intressen. Västmakternas arméer var vid denna tid modernare än de ryska. Sommaren 1854 styrde en fransk-engelsk flotta in i Östersjön. Dessa härjade längs den finländska kusten, brände skeppsvarv och kapade fartyg. Bomarsund på Åland besköts och förstördes. Sommaren därpå besköts Sveaborg. Sevastopol föll till slut. Nederlaget var inte ödesdigert, men det visade att Ryssland inte kunde vinna kriget. Kriget fortsatte dock in på Alexander II's regeringstid och i fredsfördraget beslöts att Åland och Svarta havet skulle demilitariseras.
ALEXANDER II (1855-1881)
Ryssland hade lidit nederlag i Krimkriget och Alexander II var nu mån om att försöka återupprätta imperiets anseende. Lantdagen sammankallades och kom hädanefter att sammankomma på regelbunden basis. Politiska partier återuppstod småningom och den hårda censuren lindrades dessutom byttes tjänstemän i ledningen ut. Alexander den II:es regeringstid kom som ett resultat av ovanstående att bli ett relativt liberalt tidevarv. Järnvägarna byggdes ut och folkskolor inrättades på landsbygden. Järnvägarna introducerades relativt sent i Finland, först 1862 färdigställdes det första spåret mellan Helsingfors och Tavastehus. Landets utveckling stördes av missväxt åren 1867-68, de svåraste sen Karl XI:s regeringstid. Lån togs från utlandet för inköp av spannmål, följande års skörd var god och landet repade sig snabbt.
Lantdagsordningen av år 1869 kom att innebära att 1) Universitets och skollärare fick välja representanter till prästeståndet. 2) Rösträtten inom borgarståndet utvidgades. 3) Lag om kommunalt självstyre stiftades. 4) Lantdagen fick kontroll över Finlands Bank samt rätt att avvisa statsmedel. 5) Lantdagen fick motionsrätt. Generalguvernörer under denna tid var F.W. Berg (1855-61), P.I. Rokassovski (1861-66) och N.V. Adlerberg (1866-81).
Trots ryskt motstånd lyckades man driva igenom att mark och penni skulle bli det enda lagliga betalningsmedlet i landet. 1877 infördes guldmyntfot. År 1878 infördes allmän värnplikt. Nio skarpskyttebataljoner uppfördes, en i varje län, samt ett garde. Senare tillkom ett dragonregemente. År 1866 vidtog en serie revolutionära mordförsök och 1881 mördades Alexander II.
ALEXANDER III (1881-1894)
Mordet på Alexander II innebar slutet på den liberala eran och den nye tsaren tog avstånd från de finländska frihetssträvandena. Den storpolitiska situationen i Europa hade förändrats och Tyskland började bli hotfullt. Tsaren insåg att det inte kunde vara bra att ha ett separatistiskt sinnat folk bara ett tiotal kilometer från Rysslands huvudstad. Det nationalistiska inflytandet i Ryssland stärktes också och folk inom denna gruppering var irriterade över den särställning som Finland åtnjöt. År 1890 kom den första smällen i och med Postmanifestet, vilket innebar rysk kontroll över det dittills finländska postväsendet.
Under Alexander III:s tidevarv förekom även andra aktiviteter i Finland. På 1880-talet bildade fabriksägarna arbetarrörelser vilket utvecklade sig till Finlands Arbetarparti 1899. 1903 bildades Finlands socialdemokratiska parti i Forssa. Detta fick 80 platser av 200 i lantdagen år 1906. Följande år bildades landets första fackförening. Andra partier var Finska partiet som hade stöd inom präste- och bondeståndet. Detta splittrades på 1890-talet till Ungfinnar vs. Gammelfinnar. Det ungfinska partiet kom att förespråka samhällsreformer, näringsfrihet och ekonomisk upplysning. Förutom dessa fanns Det Liberala Partiet och Det Svenska Partiet.
NIKOLAI II (1894-1917)
År 1891 började det på nytt blåsa svalare vindar från den ryska huvudstaden. Bobrikov blev då utsedd till generalguvernör och han satte ganska omgående igång med att försöka förryska Finland. 1898 trädde en ny värnpliktslag i kraft och 1899 kom Februarimanifestet. Detta innebar att finska lagar som berörde hela ryska rikets intressen skulle stiftas av tsaren och det ryska riksrådet. Dessa åtgärder ledde naturligtvis till missnöje i Finland men mera var att vänta. [Karta över Finland år 1899]
Förryskning
1901 förnyades värnpliktslagen pånytt vilket kom att leda till motstånd. Ryska blev officiellt språk i högre myndigheter och ryssar fick rätt till finska ämbeten (1902). Slutligen blev så Bobrikov enväldig i Finland år 1903.
De finländska reaktionerna på förryskningsåtgärderna varierade. Gammelfinnarna ansåg att inget motstånd skulle göras och att man var tvungna att göra eftergifter. De förespråkade sålunda en försiktig politik som inte skulle reta tsaren och leda till ytterligare åtgärder. Ungfinnarna och Svenska partiet ansåg däremot att Finlands lag skulle följas och förespråkade passivt motstånd. Ett resultat blev bla värnpliktsstrejken 1902 och att alla instanser i landet bojkottade de ryska påbuden.
En tredje gruppering förespråkade ett aktivt motstånd. Dessa samarbetade med ryska revolutionära rörelser och senare också med Japan under rysk-japanska kriget. Det var denna gruppering som låg bakom mordet på Bobrikov (generalguvernören) den 16 juni 1904. Under Rysk-Japanska kriget försökte en grupp finländare med japanskt stöd handla vapen i Europa och smuggla dessa till revolutionärer i St Petersburg och Finland - Den sk "John Grafton Affären". Planen misslyckades, alla vapen skeppades till den österbottniska kusten, där en del lossades och resten måste sprängas när smuggelfartyget körde på grund.
Resultatet av det passiva och aktiva motståndet var att den finländska värnplikten slopades och förryskningsåtgärderna upphörde (för tillfället). (Novembermanifestet 1905).
Lantdagsreformen 1906
1906 genomfördes en lantdagordning och Finlands nuvarande folkrepresentation fick sina former. I den tidigare lantdagen hade endast en liten del av folket varit representerat. Speciellt socialdemokraterna pressade på för att få igenom en enkammarlantdag med allmän rösträtt. Kvinnor fick rösträtt (som 2:a efter Nya Zeeland, man kan alltså säga att Finland var det 2:a demokratiska landet i världen). Den nya lantdagen bestod av 200 demokratiskt valda representanter och rösträttsåldern sattes till 24 år. För att undvika förtryck av minoriteter infördes bestämmelser om en kvalificerad majoritet. En orsak till reformen var förryskningshotet, man ville ha en lantdag/riksdag som representerade hela folket för att med större legitimitet kunna motsätta sig förryskningsåtgärder. År 1906 stadfästes också en lag om yttrande-, församlings- och föreningsfrihet.
Fackföreningarnas utveckling
Under storstrejken 1905 framförde fackföreningarna långtgående krav på reformer. I Tammerfors utgavs det sk. Röda Manifestet i vilket arbetarnas krav preciserades. År 1907 bildades en landsomfattande organisation för fackföreningarna: Finlands Landsorganisation. Denna fick fram till 1917 omkring 160.000 medlemmar.
Efter storstrejken förekom inga större strejker före 1917. Förryskningen och förtrycket i landet förhindrade uppkomsten av oroligheter på arbetsmarknaden. Inom det socialdemokratiska partiet började det uppstå en spricka redan före 1917 då partiet splittrades. Kampen stod mellan en revolutionär och en revisionistisk socialdemokrati.
Ny Förryskningsperiod
Tiden mellan 1905 och 1908 har benämnts den Konstitutionella Perioden då "demokratin" i landet fungerade förhållandevis bra. 1908 hade situationen i Ryssland lugnat ner sig och ryska ministerrådet började kräva nya förryskningsåtgärder. Den första åtgärden var att ge ministerrådet rätt att granska de finländska ärendena. 1910 beslöts att finländska rikslagar skulle stiftas av kejsare och ministerråd och 1912 kom "likställighetslagen" vilken innebar att ryska medborgare fick samma rättigheter i finland som de finländska. Resultatet blev naturligtvis protester, men de som protesterade öppet fick enkelbiljett till Sibirien vilket ledde till att passivt motstånd blev det ända möjliga. Bland de deporterade fanns Pehr Evind Svinhufvud som då fungerade som lantdagens talman. Ett program med mål att göra Finland helt ryskt kom 1914 detta blev den tändande gnistan och motståndet började från och med nu ha som mål att göra Finland helt självständigt.
Jägarrörelsen
På vårvintern 1915 sändes de 200 första studenterna i hemlighet till Lockstedt i Tyskland för att få militärutbildning. Målet var att få ihop en styrka på 2000 man, men eftersom lantdagen inte sammanträdde under krigsåren och ämbetsmannakåren befann sig utomlands så blev detta en svår uppgift att administrera. Organiserandet kom att till största delen skötas av studenter. Arbetet leddes av aktiva kommittén, med stöd av äldre politiker och officerare. Runtom i landet fanns flera tiotals lokala ledningsgrupper. Allt detta måste naturligtvis ske i största hemlighet utan ryssarnas vetskap. I Stockholm i Sverige arbetade en delegation som såg till att männen kunde resa till Tyskland via Sverige. Tysklandsfararna kom till största delen från Österbotten, Helsingforsnejden och Östra Finland, dvs de områden som både tidigare och senare berörts av folkrörelser.
Under hösten 1915 gick färden till Tyskland utan problem och det gick att ta sig över gränsen på laglig väg eftersom ryssarna inte ännu visste vad som försiggick. Vid årsskiftet kom företaget dock till ryssarnas kännedom och övervakningen skärptes. Tysklandsfararna blev nu tvungna att ta sig över till Sverige på hemliga vägar - skidande över isen eller med fiskebåtar. Ett hundratal fängslades och fördes till Petrograd för förhör. Sammanlagt kom 1896 män fram till Tyskland där de ställdes under major Maximilian Bayers befäl. Eftersom det ännu inte var aktuellt med någon frihetskamp i Finland och Tyskland stred i första världskriget mot bla Ryssland, sändes jägarna till östfronten för att få krigserfarenhet.
Av de finnar som skulle till fronten bildades i maj 1916 27. Kungliga Preussiska jägarbataljonen. Hela den finska motstånds- och frihetsrörelsen kom därefter att kallas jägarrörelsen. Efter årsskiftet 1916 - 1917 funderade man en tid på att landstiga i Österbotten, driva bort ryssarna och samla ihop nya rekryter, men av detta blev inget av. I slutet av februari 1918 återkom jägarna till Vasa i Finland där de nu kom att sättas i på den vita sidan i inbördeskriget i stället för mot Ryska armén.
4. Finland blir självständigt.
Nikolaj den II:es fall i mars 1917 förändrade Finlands situation fullkomligt. Den provisoriska regeringen som övertagit makten i Ryssland återkallade alla olagliga förordningar i Finland. I Finland gav den förändrade situationen närmast utslag bland de i landet förlagda ryska soldaterna. Revolutionsyran bland dem tog sig uttryck i demonstrationer, mord på ryska officerare osv. För Finlands framtid blev den viktigaste frågan nu vem som skulle utöva den högsta makten i Finland nu efter storfurstens (kejsarens) fall. Inom en del borgerliga partier ansåg man att den provisoriska regeringen ärvt tsarens ställning och sålunda också storfurstens maktbefogenheter i Finland. Socialdemokraterna och självständighetsmän i olika partier hade en motsatt åsikt. Enligt dem kunde inget ryskt statsorgan mera ha högsta makten i Finland, utan makten hade övergått till Finlands lantdag.
Vid lantdagsvalet 1916 hade socialdemokraterna vunnit en stor valseger, med 103 platser hade de enkel majoritet. Med understöd av självständighetsmännen drev de igenom den s.k. maktlagen i lantdagen. Enligt maktlagen hade lantdagen praktiskt taget all makt - endast utrikespolitiken och militärafrågor skulle avgöras av den ryska regeringen. Det framgick nu att socialdemokraternas slutmål var att göra Finland självständigt.
Maktlagen gav upphov till oro inom de borgerliga partierna, eftersom man var rädd att socialisterna skulle börja använda sin majoritetsställning i lantdagen. När den ryske regeringen inte godkände maktlagen utan utnyttjade storfurstens ställning och upplöste lantdagen, accepterade de borgerliga partierna detta.
Socialdemokraterna hade med stora förväntningar gett sig in på lantdagsarbetet 1907 och hoppades därigenom kunna åstadkomma förbättringar i arbetarnas ställning. De stötte emellertid snabbt på motstånd från de borgerliga partierna. Om något lagförslag blev godkänt i lantdagen vägrade kejsaren dessutom oftast att godkänna detta. Många började tvivla på lantdagens möjligheter och började överväga hårdare medel. Nederlaget i maktlagsfrågan förbittrade socialdemokraterna och denna bitterhet fördjupades ytterligare när de miste sin majoritetsställning i följande lantdagsval. Arbetarna började nu se den radikala revolutionslinjen som den enda utvägen.
Revolutionen
Lenins bolsjevikregering tog makten den 7 november 1917. Samma dag fick senatens t.f. ordförande E.N. Setälä per telefon ett meddelande från generalguvernörskansliet som löd: "Handla efter eget gottfinnande och på eget ansvar". Denna nya situation ledde till en tvärvändning inom den finländska politiken. De borgerliga partierna krävde nu omedelbar, full självständighet eftersom man var rädd att den revolutionära andan skulle sprida sig till Finland. Socialdemokraterna höll fast vid sin tidigare linje men ansåg det nödvändigt att självständigheten förverkligades i samförstånd med den ryska regeringen.
Lantdagen höll sammanträde hela natten mellan den 15:e och den 16:e november. Efter omröstning beslöt lantdagen att överta den högsta makten i landet. I slutet av november bildades en regering - Svinhufvuds senat - som bestod av självständighetsmän ur de borgerliga partierna.
Svinhufvuds senat avlät den 4 december till lantdagen en proposition till ny regeringsform för Finland. Vid detta tillfälle höll senatens ordförande talet som kom att betraktas som Finlands självständighetsförklaring. Två dagar senare - den 6:e december - sammanträdde lantdagen för att behandla självständighetsfrågan och Finland förklarades självständigt i enighet med det av Svinhufvud utarbetade förslaget med rösterna 100 mot 88. Senatens uppgift blev således att försöka få den nya staten internationellt erkänd. Man vände sig först till Tyskland, men dessa uppmanade finländarna att först få erkännande av Ryssland. Av de ryska partierna var enbart bolsjevikerna välvilligt inställda till självständighetstanken och senaten var alltså tvungen att söka bolsjevikregeringens erkännande. Själva erkännande löd så här:
"Såsom svar på Finlands regerings hänvändning angående erkännande av republiken Finlands oavhängighet har Folkkommissariernas råd, i full överensstämmelse med principen om nationernas självbestämmanderätt, beslutit ingå till Centrala verkställande kommittén med förslag att a) erkänna republikens självständighet; b) i samråd med Finlands regering tillsätta en blandad kommission för vidtagande av de verkställighetsåtgärder som härflyta ur Finlands avskiljande från Ryssland".
Bland undertecknarna fanns Lenin, Stalin och Trotskij. En möjlig orsak till att den ryska regeringen så snabbt erkände Finland var att krigstillstånd rådde i Ryssland. Så länge inbördeskriget rasade ansåg regeringen det klokast att snarast möjligt stöka undan frågan om Finland. Efter det ryska erkännandet blev Finland först erkänt av Tyskland, Frankrike och de skandinaviska länderna. USA och England dröjde med sitt erkännande.
Det självständiga Finland var resultatet av en lång utvecklingsprocess. I mitten av 1800-talet fick de nationella idéerna sitt definitiva genombrott (Runeberg, Snellman) och under senare delen av århundradet blev de allt starkare. I slutet av 1800-talet började den utveckling som skapade de materiella förutsättningarna för ett självständigt Finland. Förryskningstiden innebar att känslan av samhörighet med Ryssland bröts och självständighetstanken växte fram (Jägarrörelsen). Första världskriget och revolutionerna i Ryssland 1917 skapade de politiska förutsättningarna för ett fritt Finland.
Läget i Finland 1917
Marsrevolutionen stimulerade de krafter som eftersträvade snabba samhällsomvälvningar. Arbetarnas krav på 8 timmars arbetsdag påskyndades av strejker och arbetsgivarna fick till slut ge med sig. När lantbrukarna förgäves ställde samma krav blev det oroligheter på landsbygden vilka resulterade i matbrist. Handeln med Ryssland hade avstannat och handeln med Västeuropa låg också nere. Hungersnöden blev ett faktum och kravaller bröt ut. Dessutom förvärrades arbetslösheten när ryska regeringens fabriker i Finland stängdes. De tillfälliga milisstyrkorna klarade inte av att upprätthålla ordningen och andra typer av milisorganisationer bildades. Arbetarorganisationerna bildade s.k. röda garden medan studenter och borgerligt sinnade bildade skyddskårer eller vita garden.
Under en storstrejk som den radikala falangen bland socialisterna låg bakom i november 1917 ökade oroligheterna och sammanstötningar mellan skyddskårer och röda garden ägde också rum. Lantdagen godkände lagar om 8 timmars arbetsdag och en ny kommunallag, varigenom arbetarnas rättigheter ökade. Men ingenting kunde längre lugna läget, det var nu bara en tidsfråga när inbördeskrig skulle bryta ut.
Kriget 1918
Utvecklingen mot inbördeskrig gick sin egen gång utan att någon kunde, eller ville hejda den. Den borgerliga majoriteten i lantdagen gav den 12:e januari 1918 senaten fullmakter att upprätta en stark ordningsmakt i landet. Den 16 januari gav senaten generallöjtnant C.G.E. Mannerheim befälet över ordningsstyrkorna. Den 23 januari fick den revolutionära riktningens anhängare majoritet inom Socialdemokratiska partiets partidelegation. Följande dag fick de röda gardena order om stridsberedskap. Samma dag gav Mannerheim i Österbotten order om att inleda avväpningen av de ryska trupperna. Den 25 januari förklarade senaten de vita gardena för regeringens trupper. Den 27 januari fick de röda gardena order att inleda revolution. Den 28:e januari blev den avgörande dagen när de stridande parterna inledde sin verksamhet samtidigt. Skyddskårerna avväpnade de ryska soldaterna i Sydösterbotten, delvis efter kortvariga strider. I Helsingfors och i Tammerfors tog de röda gardena makten och i Helsingfors bildades en folkdelegation under ledning av Kullervo Manner.
Svinhufvuds senat var landets lagliga regering, mot vilken de röda gardena gjorde uppror. Bland de vita gardena fanns en önskan att driva ut de ryska soldaterna ur landet, men mot slutet av kriget framstod klasshatet tydligare pga våldshandlingarna som genomfördes.
De Röda
På kvällen den 27:e januari hissades en röd lykta upp i tornet på arbetarföeningens hus i Helsingfors. Detta var signalen att upproret inletts och de röda gardena tog kontrollen över de viktigaste ämbetena och inrättningarna i staden. Inga strider förekom eftersom de vita gått under jorden. Ledningen över det röda Finland övertogs av en folkdelegation som bestod bla. av socialdemokraterna Kullervo Manner, Yrjö Sirola och Otto Wille Kuusinen. Det röda gardet bestod till en början av ca 30.000 man, men styrkan steg senare till ca 75.000. Huvudparten utgjordes av städernas industriarbetarbefolkning och den militära dugligheten var svag bla pga bristen på utbildat befäl. I landet fanns dessutom ca 40.000 ryska soldater av vilka en del (3000-5000) deltog i striderna. Ryssland gav även stöd åt de röda i form av vapen.
De Vita
Det borgerliga (vita) Finlands regering utgjordes av den sk. Vasa-senaten, som leddes av Heikki Renvall. Den vita arméns basområde blev Sydösterbotten. En del av senatens medlemmar slog sig ned i Vasa, dit också Svinhufvud kom efter att ha flytt från Helsingfors. Den vita arméns kärntrupper utgjordes av de frivilliga skyddskårerna. Senaten förstärkte sina trupper genom att tillämpa 1878 års värnpliktslag och verkställa uppbåd i norra delen av landet. När svenska frivilligbrigaden ytterligare medräknas uppgick den vita arméns styrka till ca 70.000 man. I fråga om utbildat befäl var de vita bättre utrustade än de röda. Många officerare ur den forna finska militären och den kejserliga ryska armén ställde sig till general Mannerheims förfogande. När jägarna i februari återvände till hemlandet fick den vita armén i dem ett underbefäl som utbildats i modern krigföring.
Antalet jägare uppgick till 1886 (784 kom från Österbotten, 282 från Nyland, Karelen 234, Satakunta 168, Tavastland 138, Savolax 135. Svenskspråkiga 500 och finskspråkiga 1400 dvs. de svenskspråkiga utgjorde över 25%). De vitas brist på vapen avhjälptes genom vapenköp från Tyskland. Redan på hösten 1917 hade vapen transporterats till västkusten med fraktångaren Equity. I Vasa och Jakobstads skärgård landsattes bla. 6500 gevär och 30 maskingevär.
Gränsen mellan vita och röda kom att starta norr om Björneborg, gå i sydostlig riktning mot Tammerfors och vidare mot Karelska näset. Landets viktigaste städer och industriorter behärskades av de röda.
Kriget
De röda inledde krigshandlingarna med ett anfall mot den viktiga järnvägsknutpunkten Haapamäki, men de vita lyckades avvärja anfallet. De vita satte i mitten av februari igång ett omfattande anfall i fyra grupper. De röda drog samman sina styrkor till Tammerfors där blodiga strider skulle komma att utkämpas. Tammerfors som belägrades under en veckas tid gav sig först den 6:e april varvid 11.000 man togs tillfånga.
Vid krigsutbrottet hade Mannerheim utfärdat en dagorder som tillät arkebusering av sabotörer och olovligt beväpnade personer med avsikt att avskräcka sabotage i arméns rygg. Han trodde knappast att ordern skulle få några praktiska följder, men det var vad den fick. I norra delarna av landet avrättades vanliga män från landet för olovligt innehav av vapen och även vapenlösa ledare för arbetarrörelsen fick stryka med. För att förhindra nya våldsdåd utfärdade Mannerheim en dagorder till den 28 mars, inför stormningen av Tammerfors. "Vid erövrandet av Tammerfors bör strängt efterses, att fiender, vilka giva sig, böra behandlas såsom krigsfångar, och att inga handlingar få befläcka Finlands heder." Efter stadens erövring begav sig Mannerheim till den karelska fronten. Högkvarteret förlades till St Mickel och utvecklingen i Tammerfors gick i oönskad riktning pga av bristande övervakning. Utvecklingen gled befälet ur händerna och arkebuseringar av röda förekom, bla skulle 10 röda fångar dödas för varje vit som dödades av röda krypskyttar. 200 ryska soldater och officerare avrättades också på stationen i Tammerfors.
Grövre våldsdåd utförda av de röda förekom naturligtvis också under kriget bland annat när 114 skyddskårister togs tillfånga av rödgardister utanför Tammerfors. En ny avdelning röda tillsammans med några ryssar anlände till platsen, ett maskingevär monterades upp och ryssarna öppnade eld mot de tillfångatagna skyddsgardisterna - 17 dödades och 29 sårades.
Redan i samband med jägarutbildningen hade man från finländskt håll anhållit om tysk militärhjälp för Finlands frihetskamp. Tyskland var villiga att hjälpa de vita, men Mannerheim motsatte sig detta. Trots detta vände sig de vita i februari till Tyskland med en begäran om militär hjälp. I början av april landsteg den tyska Östersjödivisionen, med 12.000 man, i Hangö. Styrkan leddes av general Rüdiger von der Goltz. Divisionen marscherade till Helsingfors och intog staden 12- 14.4. Den röda Folkdelegationen flydde till Viborg där den beordrade de röda att dra sig österut. Reträttvägen avskars emellertid i och med att tyskarna landsteg i Lovisa och fick kontakt med vita styrkor som avancerade norrifrån. De röda styrkorna omringades runt omkring Lahtis.
Den sista stora krigsoperationen var intagningen av Viborg den 28 april. De sista striderna på finländskt territorium utkämpades den 15:e maj 1918 mot ryska soldater som då jagades ut från Ino fästning på Karelska näset. Den 16 maj red den vite överbefälhavaren - general Mannerheim med sina trupper in i Helsingfors och kriget var slut.
Krigets efterspel
Cirka 3500 vita och 5500 röda stupade i kriget. För att hämnas satte de vita igång en terror mot de besegrade röda varvid många röda (ca 8380) dödades av vita. De vita tog dessutom 80.000 krigsfångar men dessa blev en börda och benådades senare (de sista frigavs under 1919), endast ett fåtal dömdes. Livsmedelsbristen var emellertid akut och före frigivningen hann ca 12.000 röda fångar dö.
De dödade i kriget tillhörde följande befolkningsgrupper:
Vita Röda
Tjänstemän, studerande 17,0% 1,1%
Bönder 45,4% 5,4%
Arrendatorer 11,0% 12,5%
Inhysningar och lantarbetare 8,7% 16,1%
Arbetare 14,2% 62,8%
Övriga 3,7% 2,1%
Mannerheim var upprörd över det som hände. Han ville se fångarna som krigsfångar vilka borde ha frigetts då vapnen tystnade, de styrande regeringskretsarna såg dock fångarna som kriminella som tagit till vapen mot landets regering. Mannerheim avsade sig överbefälet i protest och reste utomlands. Detta var dock inte den enda orsaken till Mannerheims avgång. Mannerheim som var monarkist, ville ha en stark statsledning där det inte skulle finnas något större utrymme för politikerna. Mannerheim kom i konflikt med den övriga ledningen i landet om vilken politik som skulle föras mot det bolsjevistiska Ryssland eftersom han ville angripa St Petersburg och befria Ryssland. Tyskarna som för tillfället hade ett starkt inflytande i landet satte stopp för dessa planer eftersom de slutit fred med Ryssland den 3 maj och Mannerheim kom att tycka illa om tyskarna eftersom de på så vis skyddat bolsjevikerna.
5. Utvecklingen efter Inbördeskriget
Bild 2: C.G. Mannerheim (till höger)
|
Efter inbördeskrigets slut utropades Finland till republik sommaren 1919. Som förste president valdes K.J. Ståhlberg (1865-1952). Det självständiga Finland utvecklades snabbt på 1920-talet. Såren från inbördeskriget försökte man läka genom att ge socialdemokraterna regeringsansvar, de bildade en rent socialdemokratisk minoritetsregering 1926-1927. Lapporörelsen som nu började få inflytande krävde att kommunisternas aktiviteter skulle förbjudas, vilket genomfördes med de sk. kommunistlagarna 1930. År 1932 var Lapporörelsen på höjden av sin makt, och försökte sig på en statskupp, detta misslyckades och rörelsen dog ut. [Karta över Finland år 1925]
Utrikespolitiken följde till en början den sk. randstatspolitiken, vilket betydde samarbete med baltstaterna och Polen. Men redan i början av 1920-talet blev Nationernas förbund grundstenen i Finlands säkerhetspolitik. Då NF's oförmåga att trygga världsfreden blev uppenbar på 30-talet, godkände riksdagen 1935 en deklaration om Finlands nordiska inriktning.
I augusti 1939 ingick Hitler-Tyskland och Sovjetunionen en nonaggressionspakt, i vars hemliga tilläggsprotokoll Finland, Baltikum och östra Polen hänfördes till den sovjetiska intressesfären. Då Finland avvisade Sovjetunionens krav på militära baser på finländsk territorium, samt justeringar av gränserna, sade Sovjetunionen upp nonaggressionsfördraget från 1932 och angrep Finland 30.11.1939. [Karta över dagens Finland]
|
Läs även: om "Grafton Affären" och om Jägarrörelseverksamheten vid Kiitola
Back to 1) my My Homepage,2) The Jeppo Page
Send comments!!
