Kanalerna och floderna i skogen
I Mesjtjorabygden finns det inget särskilt rikt och vackert, utom skogarna, ängarna och den genomskinliga luften. Men ändå äger denna bygd en stor attraktionskraft. Den är mycket anspråkslös - precis som Levitans målningar. Men, liksom i dessa målningar, inneslutes däri den ryska naturens hela tjusning och hela den mångfald, som man inte lägger märke till vid första ögonkastet.
Vad kan man upptäcka i Mestjorabygden? Blommande eller slagna ängar, tallskogar, skogssjöar bräddfulla och igenväxta med säv, och höstackar som doftar av torrt och varmt hö. Höet i stackarna behåller värmen hela vintern.
Jag var ibland tvungen att övernatta i höstackarna i oktober, när gräset i dagbräckningen täcks av saltliknande rimfrost. Jag brukade gräva ut en djup lya i höet, krypa in i den och sova hela natten i stacken som i ett stängt rum. Och över ängarna föll det kalla regnet, och vinden rev med ojämna stötar.
I Mesjtjorabygden kan man se tallskogar, där det är så högtidligt och stilla att man på långt håll, nästan över en kilometer, hör skällan från en vilsegången ko. Men en sådan tystnad härskar i skogarna blott vindstilla dagar. När det blåser susar skogarna som ett brusande hav och tallarnas toppar bugar sig efter de förbiilande molnen.
I Mesjtjorabygden kan man se skogssjöar med mörkt vatten, vidsträckta mossar täckta av al och asp, ensamma skogvaktarstugor svartnade av ålder, sandmarker, enar, ljung, transträck och samma stjärnor som man ser, var man än bor på jorden.
Vad kan man höra i Mesjtjorabygden förutom dånet av tallskogarna? Vaktlarnas rop och hökarnas skri, gyllingens vissling och hackspettarnas jäktade knackande, vargarnas ylande och regnets prassel i de rödbruna barren, dragspelets klagan i den lilla byn om kvällarna, och på nätterna - tupparnas mångstämmiga galande samt byväktarens skramla.
Men se och höra så lite kan man bara de första dagarna. Sedan blir denna bygd för varje dag allt mer mångskiftande, allt rikare och älskligare. Och till sist inträffar den tid då varje pilträd över den igenväxta floden känns som ens eget, väl bekant, och då man kan berätta märkliga historier om det.
Jag har brutit mot geografernas traditioner. Nästan alla böcker i geografi börjar med en och samma ordvändning: «Detta område ligger mellan den och den graden östlig längd och nordlig bredd och gränsar i söder till det och det området, och i norr till det och det». Jag ska inte ange latitud och longitud för Mesjtjorabygden. Det räcker med att säga, att den ligger mellan Vladimir och Rjazan, inte långt från Moskva, och utgör en av de få oförstörda skogsöar, som återstår av «det stora barrskogsbältet». Det sträckte sig en gång från Polesje till Ural. I det ingick skogarna i Tjernigov, Brjansk, Kaluga, Mesjtjora, Mordva och Kerzj. I dessa skogar tog det forna Ryssland sin tillflykt från tatarernas anlopp.
Första gången kom jag till Mesjtjora norrifrån, från Vladimir.
På den lugna stationen Tuma, efter Gus-Chrustalnyj, bytte jag till smalspårståget. Det var ett tåg från Stephensons dagar. Ångloket, som liknade en samovar, visslade i barnslig falsett. Loket bar det försmädliga öknamnet «Valacken». Det var sannerligen också likt en gammal valack. I kurvorna stånkade det och stannade.
Passagerarna gick ut och rökte. Skogens tystnad vilade runt den andfådde «Valacken». Lukten av solvärmda vilda nejlikor fyllde vagnarna.
De passagerare som hade bagage satt på plattformarna med sina saker. Man stuvade inte in sina saker i kupén. Då och då under färden började det flyga ut säckar, korgar och timmersågar från plattformen ner på banvallen och efter dem hoppade deras ägare, ofta en ganska ålderstigen gumma. De ovana passagerarna blev rädda, men de vana resenärerna, som satt och rullade cigaretter i tidningspapper och spottade, förklarade, att detta var det bekvämaste sättet att stiga av tåget lite närmare sin by.
Smalspåret i Mesjtjoraskogarna är den långsammaste järnvägen i Sovjetunionen.
Stationerna är belamrade med kådiga stockar och doftar nyhygge och vilda skogsblommor.
På stationen i Piljovo kom det in en rufsig farbror i kupén. Han gjorde korstecknet mot hörnet, där den runda järnkaminen rasslade, han suckade och beklagade sig rakt ut i luften:
- Så fort det ska vara någonting, så kommer dom till mig och pockar – res till stan, snöra på dig bastskorna. Och det begriper de inget av. Det där de har för sig är kanske inte värt ett vitten. De skickar mig till museet, där Sovjets regering samlar kort, priskuranter och sådant med mera. Man skickar mig med en anmälan.
- Vad ljuger du för?
- Titta du - se där!
Gubben tog fram ett skrynkligt papper, blåste bort tobak ifrån det och visade för den gumma som satt bredvid.
- Läs, Manjka! sa gumman till en jäntunge, som tryckte näsan mot fönstret.
Manjka drog klänningen över risporna på knäna, förde samman benen och började läsa med hes stämma:
- «Kännages, att det i sjön bor okända fåglar, synnerligen storväxta, strimmiga, inalles tre; Det är inte känt varfrån de kommit, man måste fånga dem levande för museets räkning. Sänd därför fångstmän.»
- Där ser ni, sa gubben sorgset, vad skräp dom plågar gamlingarna med nuförtiden. Och jämt den där komsomolaren Ljosjka! Otäcking! Fy!
Gubben spottade. Gumman torkade sin runda mun med schaletten och suckade. Loket gav till en räddhågad vissling och skogarna dånade på båda sidor som hävande sjöar. Det blåste västanvind. Tåget kämpade sig mödosamt genom dess fuktiga strömmar och var hopplöst försenat, där det pustade på de ödsliga anhalterna.
- Sådan är vår tillvaro! upprepade den gamle mannen. I fjorårs jagade man mig till museet, och i år jagar man dit mig igen!
- Vad hittade ni i fjorårs? frågade gumman.
- Ett skelett.
- Vad för slag?
- Ett skelett. Ja, gamla ben. Det låg i ett kärr. En slags ren. Hornen var stora som den här vagnen. Rent förskräckligt. De höll på och grävde fram det en heler månad. Folket blev alldeles slut.
- Vad ska det va bra till? frågade gumman.
- Barnen ska lära sig av den.
Om detta fynd tillkännagavs följande i «Länsmuseets forskningar och material»:
«Skelettet hade sjunkit ner djupt i ett gungfly, där det inte funnits stöd för klövarna. Man var tvungen att ta av sig kläderna och ta sig ner i gungflyt, vilket var ytterst besvärligt på grund av det iskalla källvattnet. De väldiga hornen var oskadda, liksom kraniet, men benen var ytterst sköra på grund av total uppblötning. Benen föll i bitar direkt i handen, men genom torkning återställdes hårdheten i dem».
Man hade funnit ett skelett av en jättelik antediluviansk irländsk ren med en hornbredd på två och en halv meter.
Med detta möte med den rufsige farbrorn började min bekantskap med Mesjtjora. Sedan fick jag höra många berättelser om både mammuttänder och skatter och svampar stora som människohuvuden. Men denna berättelse på tåget minns jag särskilt tydligt.
Med stor möda fick jag fatt i en karta över Mestjoratrakten. På den fanns en anteckning: «Kartan är uppgjord efter gamla mätningar, utförda före år 1870». Denna karta fick jag själv rätta. Flodernas lopp hade ändrats. Där det på kartan var kärr, susade nu ung tallskog på vissa ställen, och en del av sjöarna hade förvandlats till gungflyn.
Men det var ändå säkrare att utnyttja den här kartan än att fråga ortsbefolkningen. Alltsedan fordom har det blivit sed och bruk här i Ryssland, att ingen rör till det så mycket, när han ska förklara vägen, som ortsbon, framför allt om han är pratsam av sig.
- Min gode man, ropar ortsbon, hör inte på andra! De lurar dig så att du kommer att gräma dig hela ditt liv! Lyss bara på mig, jag kännner de här ställena utan och innan. Gå till bygränsen, där ser du på vänster hand en femväggsstuga, ta av till höger vid den stugan på stigen över sanden. När du kommer fram till Prorva, gå längs flodkanten, tvivla inte på det, fram till det svedda pilträdet. Därifrån tar du lite åt skogen till, förbi Muzga, och efter Muzga går du i rak vinkel till den stora kullen. Efter kullen är det kända vägen - över mossarna fram till själva sjön.
- Och hur många kilometer är det?
- Vem vet? Kanske tio, kanske tjugo allt som allt. Här har man inte mätt upp kilometrarna, min vän.
Jag försökte följa dessa råd, men alltid visade det sig finnas några stycken svedda pilträd, eller också fanns det aldrig någon stor kulle som vägmärke, och jag slutade att bry mig om ortsbornas berättelser och förlitade mig enbart på min egen känsla om riktningen. Den svek mig nästan aldrig.
Ortsbefolkningen förklarade alltid vägen med liv och lust, med outtröttlig entusiasm. Det roade mig i början, men en gång skulle jag själv förklara vägen för poeten Simonov, och jag kom på mig med att berätta om märkena längs denna krångliga väg med lika stor lidelse som ortsborna.Varje gång man förklarar vägen, vandrar man den själv som på nytt, på dessa öppna platser, dessa skogsvägar, täckta av eterneller, och man känner sig ånyo lätt om hjärtat. Denna känsla av lätthet infinner sig jämt, när vägen är lång och inga bekymmer tynger sinnet.
För att inte gå vilse i skogarna måste man känna till märkena. Att upptäcka märken eller att själv skapa dem är en högst nöjsam syssla. Märkenas värld är oändligt omväxlande. Det är alltid lika roligt, när samma märke finns kvar år efter år. Varje höst möter man samma eldröda rönnbuske bortom Laras damm eller samma yxhugg som man gjort i en tall. För varje år fylls yxhugget alltmer av hård, gyllengul kåda. Vägmärken är inte de viktigaste märkena. Som verkliga märken räknas de som anger väder eller tid.
Det finns så många märken att det skulle gå att skriva en hel bok om dem. I staden behöver vi inte märken. Den eldröda rönnen ersätts av den blå emaljskylten med gatans namn. Tiden framgår inte av solens höjd eller stjärnbildernas läge eller ens av tupparnas galande utan av klockan. Väderleksförutsägelser sänds ut i radion. I staden försänks de flesta av våra medfödda instinkter i dvala. Men efter ett par tre nätter i skogen skärps hörseln på nytt, ögat ser skarpare, och luktsinnet blir känsligare.
Märkena hör samman med allt möjligt: med himlens färg, med daggen och dimmorna, med fåglarnas läten och klarheten i stjärnornas sken.
I märkena göms mycken exakt kunskap och poesi. Det finns både enkla och komplicerade märken. Det enklaste märket är röken från lägerelden. Än går den upp som en pelare mot himlen och strömmar lugnt uppåt ovan de högsta pilarna, än breder den ut sig som en dimma över gräset eller virvlar runt kring elden. På så sätt får man tillsammans med tjusningen av lägerleden i natten, av den skarpa rökdoften, knastret från kvistarna, den fladdrande elden och den duniga vita askan dessutom veta morgondagens väder.
Genom att se på röken kan man exakt avgöra om det blir regn eller blåst dagen därpå, eller om solen igen precis som i dag kommer att gå upp i den djupa tystnaden i kyliga blå dimmor. Vindlöshet och värme förutspår även kvällsdaggen. Den kan vara så riklig att den till och med glänser på natten och reflekterar stjärnornas sken. Ju rikligare dagg, desto hetare blir nästa dag.
Allt detta är okomplicerade märken. Men det finns också invecklade och exakta sådana. Ibland verkar himlen väldigt hög medan horisonten trycks samman och verkar komma så nära som om det inte var mer än en kilometer till den. Detta är tecken på kommande klart väder.
Ibland slutar fisken nappa en molnfri dag. Floder och sjöar dör som om livet hade lämnat den för alltid. Detta är ett säkert tecken på annalkande långvarigt ruskväder. Efter ett par dagar kommer solen att stiga upp i ett rött olycksbådande töcken, och fram på dagen ska svarta moln nästan snudda vid marken, en fuktig vind börja blåsa och tryckande och sömnförjagande långvariga regn ösa ner.
Jag kom att tänka på märken och avvek från kartan över Mestjoratrakten.
Studiet av en okänd trakt börjar alltid med kartan. Denna sysselsättning är inte mindre intressant än studiet av märken. På kartan kan man ströva på samma sätt som i markerna, men när man sedan hamnar på den här platsen i verkligheten, så visar sig omedelbart kartkunskapen, och man strövar inte omkring på måfå eller förlorar tid på struntsaker.
Nertill på Mestjorakartan, längst nere i hörnet, i söder, syns kröken av en stor, vattenrik flod. Det är Oka. Norr om Oka sträcker sig ett skogigt och sumpigt lågland, och söderut ligger den sedan länge befolkade Rjazanbygden. Oka flyter på gränsen mellan två fullständigt olikartade områden.
Rjazantrakten har spannmålsjord med åkrar gula av rågfält och krusiga av fruktträdgårdar. Ägorna i Rjazanbyarna flyter ofta samman, byarna ligger tätt, och det finns ingen plats där man mot horisonten kan se ett utan i stället två-tre kvarvarande klocktorn. I stället för skogar susar björkdungar på dalsluttningarna.
Rjazantrakten är åkrarnas land. Söder om Rjazan börjar stepperna.
Men man behöver bara ta färjan över Oka, så reser sig strax Mesjtjoras tallskogar som en mörk vägg bakom den breda sträckan av strandängar vid Oka. Skogarna sträcker åt norr och åt öster, och i dem lyser blåa runda sjöar. Dessa skogar gömmer i sitt djup enorma torvmossar.
Väster om Mesjtjoratrakten, på den så kallade Barrskogssidan, ligger de åtta skogssjöarna mitt i den glesa tallskogen. Till dem leder varken vägar eller stigar, och dem kan man nå bara genom skogen efter karta och kompass.
Dessa sjöar har en mycket egendomlig egenskap: ju mindre sjön är, desto djupare är den. I den stora Mitinsksjön är djupet inalles fyra meter, men i den lilla Udemnoje är det sjutton meter.
Öster om Skogssjöarna ligger de väldiga myrmarkerna i Mesjtjora - «msjary» eller «omsjary». Detta är sjöar som växt igen under årtusendenas lopp. De upptar en yta av trehundratusen hektar. När man står mitt på en sådan mosse, så syns tydligt den forna sjöstranden - «fastlandet» - med sin täta tallskog vid horisonten. Här och var ser man sandkullar övervuxna med tallskog och ormbunkar - förr var detta öar. Ortsborna kallar än i dag dessa kullar för «öar». På «öarna» har älgarna sitt nattläger.
En gång i slutet av september gick vi på dessa mossar till Äckelsjön. Sjön var hemlighetsfull. Bondkvinnorna brukade berätta att det växte tranbär stora som nötter och oätliga svampar «lite större än ett kalvhuvud». Av dessa svampar hade sjön också fått sitt namn. Till Äckelsjön var kvinnorna rädda för att gå. Vid den var det något slags «grönaktiga gungflyn».
- Så fort man sätter foten där, berättade kvinnorna, så störtar marken ner under en, börjar låta och gunga som en vagga, alet börjar gunga och vattnet slår upp under tuvorna och sprutar en i ansiktet. Sanna mina ord! Det är sannerligen så hemskt så det går inte att säga. Och själva sjön är bottenlös, alldeles svart. Om en ungjänta tittar på den, så svimmar hon med en gång.
- Varför svimmar hon?
- Av skräck. Skräcken går liksom genom ryggmärgen, så den gör. Om vi råkar kommar nära Äckelsjön, så ränner vi därifrån, vi springer till den närmsta ön. Först där hämtar vi andan.
Kvinnorna hade eggat upp upp oss, och vi bestämde att vi absolut skulle gå till Äckelsjön. På vägen dit övernattade vi vid Svartsjön. Hela natten susade regnet på tältet. Vattnet sorlade stilla i rötterna. Ute i regnet, i det ogenomträngliga mörkret, tjöt vargarna.
Svartsjön var fylld ända upp till stränderna. Bara det började blåsa och regnet tillta, verkade det som om vattnet skulle dränka mossarna och både oss och tältet och som om vi aldrig skulle komma ut ur dessa låglänta, dystra ödemarker.
Natten igenom kändes doften av fuktig mossa, bark och svarta sjunkna trädstammar. Framåt morgonen hade regnet gått över. Den grå himlen hängde lågt över våra huvuden. Eftersom molnen nästan snuddade vid björktopparna, var det stilla och varmt på marken. Molnskiktet var mycket tunt - solen lyste igenom.
Vi packade ihop tältet, hängde på oss ryggsäckarna och började gå. Det var svårt att ta sig fram. Förra året hade det varit en markskogsbrand. Alarnas och björkarnas rötter hade blivit brända, träden hade fallit omkull, och vi var ständigt tvungna att krypa genom stora bråtar. Vi gick på tuvorna, och mellan tuvorna, där det rostbruna vattnet surnade, stack spjutvassa björkrötter upp. I Mesjtjora kallar man dem stickepinnar.
Mossarna var överväxta av vitmossa, lingonris, odon och björnmossa. Man gick ner sig ända till knäna i den grå och gröna mossan.
På två timmar hade vi bara gått två kilometer. Framför oss syntes en «ö». Med våra sista krafter kröp vi genom bråtarna och tog oss blodiga och sönderrivna upp på den skogklädda kullen och föll ner på den varma marken i liljekonvaljesnåren. Konvaljerna hade redan blommat över. Mellan de breda bladen hängde fasta orangefärgade bär. Genom tallarnas grenar lyste en blek himmel.
Med oss hade vi författaren Gajdar. Han gick runt hela «ön». «Ön» var inte stor och omgiven av mossmarker på alla sidor. Bara långt borta vid horisonten syntes ytterligare två «öar».
Gajdar började ropa och vissla långt bortifrån. Vi steg motvilligt upp och gick till honom. Han visade oss stora färska älgspår i den fuktiga marken, där «ön» övergick i myrmark. Älgen hade synbarligen gått med långa kliv.
- Det är hans väg till vattnet för att dricka, sa Gajdar.
Vi gick i älgens spår. Vi hade inget vatten med oss, och vi var törstiga. Hundra steg från «ön» förde oss spåren till en liten vattenspegel med rent, kallt vatten. Vattnet luktade jodoform. Vi drack oss otörstiga och vände tillbaka.
Gajdar gick för att leta upp Äckelsjön. Den låg någonstans i närheten, men det var svårt att upptäcka den, liksom de flesta sjöar i mosslandet. Sjöarna var omgivna av så täta snår och högt gräs att man kunde gå förbi på några stegs avstånd utan att lägga märke till vattnet.
Gajdar tog ingen kompass utan sa, att han skulle hitta vägen tillbaka med hjälp av solen, och så gick han. Vi låg i mossan och lyssnade på hur gamla tallkottar föll från grenarna. Ett djur trumpetade dovt i skogarna långt borta.
Det gick en timme. Gajdar kom inte tillbaka. Men solen stod ännu högt, och vi var inte oroliga att Gajdar inte skulle hitta tillbaka.
Det gick en timme till och ännu en. Himlen över mossarna hade blivit färglös, och sedan kom en grå, rökliknande vägg långsamt krypande österifrån. Lågt hängande moln övertäckte himlen. På några minuter hade solen försvunnit. Bara ett torrt dis bredde ut sig över mossarna.
Utan kompass kunde man omöjligen finna vägen i ett sådant dis. Vi mindes berättelser om hur folk hade gått i cirklar på ett och samma ställe i flera dygn på mossarna under mulna dagar.
Jag klättrade upp i en hög tall och började ropa. Ingen svarade. Sedan hördes någons röst mycket långt borta. Jag lyssnade, och en obehaglig rysning kröp längs ryggraden: just från det håll dit Gajdar hade gått, ylade vargarna vemodigt.
Vad skulle vi göra? Vinden blåste åt det håll där Gajdar försvunnit. Kanske man kunde göra upp en eld. Röken skulle dra sig utåt mossarna, och Gajdar kunde återvända till «ön» med hjälp av röklukten. Men detta var inte möjligt. Vi hade inte kommit överens om det med Gajdar. På mossarna var det ofta skogsbrand. Gajdar kunde ta röken för en annalkande skogsbrand, och i stället för att gå mot oss, skulle han kunna börja gå åt andra hållet för att rädda sig från elden.
Bränder på de uttorkade mossarna är det värsta man kunde råka ut för i dessa trakter. Det är svårt att komma undan - elden sprider sig mycket snabbt. Och vart ska man ta vägen, när det så långt man ser ligger kruttorr mossa, och rädda sig kan man, om än osäkert, endast på en «ö». Elden går ibland av någon orsak runt de skogklädda «öarna».
Vi skrek alla på en gång, men det var bara vargarna som svarade. Då gick en av oss med kompass ut på mossarna, där Gajdar försvann.
Skymningen föll. Kråkorna flög över «ön» och kraxade ängsligt och olycksbådande.
Vi skrek förtvivlat. Sedan tände vi i alla fall en eld. Det började bli mörkt, och nu kunde Gajdar orientera sig mot eldskenet.
Men som svar på våra rop hördes ingen människoröst, och i den djupa skymningen någonstans vid den andra «ön» ljöd bara plötsligt ett bilhorn, som en kvackande and. Detta var absurt och underligt. Varifrån kunde en bil dyka upp bland träsken, där en människa hade svårt att ta sig fram?
Bilen närmade sig uppenbarligen. Den tutade envist, och efter en halvtimme hörde vi ett knakande i bråtarna, bilen kvackade för sista gången någonstans alldeles i närheten, och upp ur kärret kröp en leende, våt och utmattad Gajdar, och efter honom kom vår kamrat, han som hade gått iväg med kompassen.
Det visade sig, att Gajdar hade hört våra rop och svarat hela tiden, men vinden blåste åt hans håll och förde bort hans röst. Sedan hade Gajdar tröttnat på att skrika, och han började kvacka och härma ett bilhorn.
Till Äckelsjön hade han inte nått. Han hade stött på en ensam tall, klättrat upp i den och fått syn på sjön på avstånd. Gajdar hade sett på den, svurit, klättrat ner och gått tillbaka.
- Varför det? frågade vi honom.
- En väldigt ruskig sjö, svarade han. Fan ta den!
Han berättade, att till och med långt bortifrån såg man hurdant vatten, svart som tjära, det fanns i Äckelsjön. Enstaka förtvinade tallar stod lutade längs stränderna, färdiga att falla vid första bästa vindstöt. Några tallar hade redan fallit ner i vattnet. Runt sjön måste det vara opasserbara gungflyn.
Det mörknade snabbt som på hösten. Vi stannade inte över natten på «ön» utan gick över kärren åt «fastlandet» - kärrets skogklädda strand. Att gå i mörkret bland bråtarna var outhärdligt svårt. Var tionde minut kontrollerade vi riktningen efter fosforkompassen och först framemot midnatt tog vi oss upp på fast mark, in i skogarna, stötte på en övergiven väg och på den kom vi sent på natten fram till sjön Segden. Där bodde vår gemensamme vän Kuzma Zotov, en försynt och sjuklig man, som var fiskare och kolchosbonde.
Jag har berättat hela denna historia, som inte handlar om något särskilt, bara för att ge en uppfattning, om än vag, om vad Mesjtjorakärren - «msjary» - är för något.
På en del av dessa (Rödmossen och Pilmossen) har man redan påbörjat torvbrytning. ¢orven förekommer här i gamla, djupa lager. Den räcker i hundratals år.
Men vi får lov att avsluta berättelsen om Äckelsjön. Sommaren därpå gick vi i alla fall fram till den här sjön. Stränderna där var flytande - inte vanliga fasta stränder, utan ett tätt flätverk av missne, skvattram, gräs, rötter och mossa. Stränderna gungade som en hängmatta under fötterna. Under det glesa gräset fanns bottenlöst vatten. En stav gick lätt igenom den flytande stranden och försvann ner i gungflyt. För varje steg sprutade fontäner av varmt vatten upp under fotsulorna. Det var omöjligt att stanna: fötterna sögs ner och fotspåren fylldes av vatten.
Vattnet i sjön var svart. Från botten kom det bubblor av sumpgas.
Vi metade aborrar i den här sjön. Vi knöt fast långa metrevar vid skvattramsgrenar eller unga alar och satt själva på kullfallna tallar och rökte, tills skvattramsbuskarna började rycka och susa eller alspöna böjdes och skakade. Då steg vi makligt upp, drog i reven och hivade upp feta mörka aborrar på stranden. För att de inte skulle dö, la vi dem i våra fotspår, i de djupa hålen, som var fyllda med vatten, och aborrarna slog i vattnet med stjärten och plaskade, men de kunde inte komma någonstans.
Mitt på dagen drog det ihop sig till åska. Den tornade upp sig i vår åsyn. Det lilla åskmolnet förvandlades till en olycksbådande åskfront, som liknade ett smidesstäd. Den stod stilla och ville inte ge sig av.
Blixtarna piskade i kärren intill oss, och vi kände oss illa till mods.
Vi gick inte fler gånger till Äckelsjön, men vi förtjänade i alla fall kvinnornas högaktning som dristiga män, beredda till allt.
- Fullkomligt oförvägna karlar, sa de utdraget och sjungande. Ett sånt mod, ett sånt mod, det går inte att beskriva!
Jag har kommit bort från kartan igen. För att tala färdigt om den, måste man berätta om de mäktiga skogsmassiven (de övergjuter kartan med tjock grön färg), om de gåtfulla vita fläckarna djupt inne i skogarna och om två floder - Solotja och Pra, som rinner mot söder genom skogarna, kärren och brandområdena.
Solotja är slingrande och grund. I dess djuphålor under stränderna står idstimmen. Vattnet i Solotja är rödfärgat. Sådant vatten kallar bönderna «hårt». I hela dess lopp når blott på ett enda ställe en väg ända fram till floden, men ingen vet vart den leder, och vid den vägen ligger en enslig gästgivargård.
Pra rinner upp i sjöarna i norra Mesjtjora och mynnar ut i Oka. Längs stränderna är det mycket få byar. Förr i tiden slog sig raskolnikerna ner i de djupa skogarna vid Pra.
I staden Spas-Klepiki, vid Pras övre lopp, finns en gammal vaddfabrik. Den släpper ut bomullsavfall i floden, och Pras botten är i trakten av Spas-Klepiki täckt med hoppackad svart vadd. Detta är förmodligen den enda floden med vaddbotten i Sovjetunionen.
Förutom floder finns det många kanaler i Mesjtjorabygden.
Redan under Alexander II:s regeringstid beslöt general Zjilinskij torrlägga Mesjtjorakärren och skapa stora odlingsbara arealer i trakten av Moskva. En expedition sändes ut till Mesjtjora. Den arbetade i tjugo år och torrlade bara ett och ett halvt tusen hektar mark, och på den marken ville ingen bosätta sig. Den visade sig vara mycket mager.
Zjilinskij lät gräva många kanaler i Mesjtjora. Nu har dessa kanaler förvildats och växt igen med kärrväxter. Här häckar änder och simmar loja sutare och kvicka lakar.
Dessa kanaler är mycket pittoreska. De leder in i skogarnas djup. Snåren hänger ned över vattnet i mörka bågar. Det verkar som om varje kanal leder in till hemlighetsfulla ställen. På kanalerna kan man, i synnerhet på våren, ta sig fram tiotals kilometer i en lätt ekstock .
Den sötaktiga doften av vattenliljor blandas med lukten av kåda. Ibland balkar hög säv av kanalerna som täta dammar. På stränderna växer missne. Dess blad är lite lika liljekonvaljens, men på ett av bladen är en bred vit strimma tecknad, och på avstånd ser det ut som stora blommor av snö. Ormbunkar, björnbärsbuskar, fräken och mossor lutar sig från stränderna. Om man sätter ner handen eller åran i mosstuvorna flyger ett moln av klart smaragdgrönt damm upp som ett tätt moln. Det är björnmossans sporer. Den rosa skogsfrun står blommande som små murar. De olivfärgade vattenskalbaggarna dyker i vattnet och går till anfall mot fiskyngelstimmen. Ibland får man lov att släpa båten över grunt vatten. Då biter skalbaggarna benen blodiga.
Tystnaden störs blott av myggornas surr och fiskarnas plaskande.
Båtfärden leder alltid till ett okänt mål - en sjö eller flod i skogen med rent vatten på grusbotten.
På stränderna av dessa floder bor vattenråttor i hålorna. Det finns råttor som är alldeles grånade av ålderdom.
Om man försiktigt letar upp en håla, kan man få se, hur råttan fångar fisk. Den kryper ut ur hålan, dyker mycket djupt och simmar sedan upp med ett förskräckligt oväsen. I de vida vattenringarna gungar de gula näckrosorna. I munnen håller råttan en silverskimrande fisk och simmar med den till stranden. När fisken är större än råttan, varar kampen länge, och råttan kryper upp på stranden, trött och med ögon röda av ilska.
För att det ska bli lättare att simma biter vattenråttorna av en lång kaveldunsstängel och simmar med den i munnen. Kaveldunets stängel är fylld med små luftblåsor. Den håller även en sådan tyngd som en vattenråtta flytande.
Zjilinskij försökte torrlägga kärren i Mesjtjora. Av detta infall kom ingenting ut. Mestjoras jordmån består av torv, podsol och sand. På sandjorden kan man bara med fördel odla potatis. Mesjtjoras rikedom består inte i marken utan i skogarna, torven och ängarna på Okas vänstra strand som tidvis är översvämmade. Dessa ängar jämför somliga vetenskapsmän med den fruktbara jordmånen vid Nilen. Ängarna ger utmärkt hö.
Mesjtjora är en rest av det stora skogshavet. Skogarna i Mesjtjora är majestätiska som katedraler. Till och med en gammal professor, som inte hade någon böjelse för poesi, skrev i en undersökning dessa ord om Mesjtjorabygden: «Här är det så ljust i de mäktiga tallskogarna att man kan se en förbiflygande fågel på hundra stegs håll».
I de torra tallskogarna går man som på en tjock dyrbar matta. Kilometervis är marken täckt av torr mjuk mossa. I gläntorna mellan tallarna ligger solljuset i sneda snitt. Fågelflockar flyger åt sidan kvittrande och lätt bullrande.
Skogarna susar i vinden. Dånet går genom tallkronorna som vågor. Ett ensamt flygplan seglar så högt att man blir yr i huvudet, och det liknar en minsvepare, som man betraktar från havets botten.
Man kan se de mäktiga luftströmmarna med blotta ögat. De stiger upp från marken mot skyn. Molnen löses upp utan att röra sig. Skogarnas torra andning och enarnas doft tycks nå ända upp till flygplanen.
Förutom tallskogar, till master och fartyg, finns det granskog, björkskog och sällsynta fläckar av bredbladiga lindar, almar och ekar. I ekdungarna finns det inga vägar. De är ofarbara och farliga på grund av myrorna. En stekhet dag är det nästan omöjligt att gå igenom en ekdunge: inom en minut är hela kroppen från hjässan till fotabjället täckt av ettriga rödmyror med kraftiga käkar. I ekdungarna strövar de beskedliga myrätande björnarna. De gröper ur gamla stubbar och slickar i sig myräggen.
Skogarna i Mesjtjora är djupa rövarskogar. Det ges ingen större avkoppling eller njutning, än att gå hela dagen i dessa skogar på okända vägar till någon avlägsen sjö.
Vägen i skogarna består av kilometervis med tystnad och vindlöshet. Det är lukten av rutten svamp och ljudet av fåglarnas försiktiga flaxande. Det är klibbiga smörsoppar, där det fastnat barr, strävt gräs, kalla karljohanssvampar, smultron, blåklockor på ängarna, darrande asplöv, ett högtidligt ljus och, slutligen, skogens skymning, när det dunstar fukt ur mossan och lysmaskarna glöder i gräset.
Solnedgången glöder intensivt i trädens kronor och förgyller dem med uråldrigt bladguld. Nere vid tallarnas fötter är det redan mörkt och dunkelt. Ljudlöst flyger fladdermössen och liksom tittar en i ansiktet. En slags obeskrivbar klang hörs i skogarna - klangen av afton, av dagen som brunnit ut.
Men till kvällen blänker äntligen sjön som en svart, snett uppställd spegel. Natten vilar redan över den och ser ner i dess mörka vatten - natten som är full av stjärnor. I väster lyser redan aftonrodnaden svagt och i tibastsnåren skriker vipan, och på myrarna muttrar och stökar tranorna, störda av röken från lägerelden.
Lägerelden flammar än upp än tynar den ner hela natten igenom. Björkens lövverk hänger orörligt. Daggen rinner utför de vita stammarna. Och man hör, hur någonstans mycket långt borta - det verkar som bortom jordens gräns - en gammal tupp galer hest i skogvaktarstugan.
I den ovanliga, oerhörda tystnaden, föds gryningen. Himlen i öster blir grön. Som ljusblå kristall tänds Venus i gryningen. Detta är den bästa tiden på dygnet. Fortfarande sover allt. Vattnet vilar, näckrosorna sover, fiskarna sover med nosarna tätt tryckta mot de sjunkna trädstammarna, fåglarna sover, och bara ugglorna flyger runt elden långsamt och ljudlöst som vita duntussar.
Grytan illfänas och puttrar på elden. Vi talar viskande av någon anledning - rädda att skrämma gryningen. Med metalliskt klirrande susar tunga änder förbi. Dimman börjar ryka över vattnet. Vi häver högar av kvistar på elden och ser på hur en enorm blek sol stiger upp - den ändlösa sommardagens sol.
Där bor vi i tält vid skogssjöarna i några dagar. Våra händer luktar rök och lingon. Den doften går inte bort på flera veckor. Vi sover cirka två timmar per dygn och känner nästan aldrig trötthet. Ett par tre timmars sömn i skogen måtte vara värd många timmars sömn i stadens kvalmiga hus och asfaltgatornas kvava luft.
En gång övernattade vi vid Svartsjön bland höga busksnår intill en stor gammal rishög.
Vi hade tagit med oss en uppblåsbar gummibåt och i gryningen for vi ut i den för att fiska utanför randen av näckrosor vid stranden. På botten av sjön låg det ett lager multnade löv och i vattnet simmade trädstammar.
Plötsligt stack det upp en väldig puckelrygg av en svart fisk med en ryggfena vass som en kökskniv alldeles vid relingen. Fisken dök och gick in under gummibåten. Båten började gunga. Fisken dök igen. Detta måste vara en jättegädda. Den kunde stöta till gummibåten med fenan och sprätta upp den som med en rakkniv.
Jag slog med åran i vattnet. Fisken piskade med förfärande kraft med stjärtfenan till svar och dök åter under själva båten. Vi övergav fisket och började ro mot stranden, mot vårt läger. Fisken följde med längs båten.
Vi kom in i näckrossnåren och gjorde oss klara att landstiga, men då ljöd ett gnällande gläfsande och ett darrande, hjärtskärande ylande. På stranden i det nedtrampade gräset, där vi hade satt båten i sjön, stod en varghona med svansen mellan benen och tre ungar och ylade med nosen mot himlen. Hon ylade länge och sorgset; ungarna gnällde och gömde sig bakom modern. Den svarta fisken simmade utefter relingen och stötte till åran med fenan.
Jag kastade ett tungt blysänke mot varghonan. Hon hoppade åt sidan och sprang med korta steg bort från stranden. Och vi blev varse, hur hon och vargungarna kröp in i en rund håla i rishögen inte långt från vårt tält.
Vi steg ur båten, började hojta, jagade bort varghonan ur rishögen och flyttade vårt läger till en annan plats.
Svartsjön har sitt namn efter vattnets färg. Vattnet i den är svart och genomsiktligt.
I Mesjtjora har nästan alla sjöarna olika färg. De flesta har mörkt vatten. I en del sjöar (till exempel Den svartaktiga) liknar vattnet glänsande tusch. Det är svårt att föreställa sig denna mättade, tjocka färg utan att ha sett den. Och dessutom är vattnet i den här sjön, liksom i Svartsjön, alldeles genomskinligt.
Denna färg är särskilt vacker om hösten, när björkens och aspens gula och röda blad faller ner på det mörka vattnet. De täcker vattnet så tätt att båten frasar i löven och lämnar efter sig ett glänsande svart spår.
Men denna färg är vacker även om sommaren, när de vita vattenliljorna ligger på vattnet som på en underlig glasruta. Det mörka vattnet har en fantastisk förmåga att reflektera: det är svårt att skilja de riktiga stränderna från dem som återspeglas i sjön och de verkliga snåren från deras spegelbilder i vattnet.
I sjön Urzjenskoe är vattnet violett, i Segden gulaktigt, I Storsjön tenngrått och i sjöarna på andra sidan Pra är det lätt mörkblått. I ängssjöarna är vattnet sommartid genomskinligt men på hösten får det en grönaktig färg som havets och luktar dessutom som havsvatten.
Men de flesta sjöarna har trots allt mörkt vatten. Gamlingarna säger, att den mörka färgen kommer sig av att sjöbottnarna är täckta av ett tjockt lager fallna löv. De bruna löven åstadkommer ett mörkt extrakt. Men detta är inte alldeles riktigt. Färgen kan förklaras av sjöarnas torvbotten. Ju äldre torven är, desto mörkare blir vattnet.
Jag kom att tänka på ekstockarna i Mestjora. De liknar polynesiska kanoter. De är urgröpta ur en trädstam. Endast i fören och aktern är de hopnitade med smidda spikar med stora huvuden.
Ekstocken är mycket smal, lätt och behändig. Med den kan man ta sig fram i de minsta vattendrag.
Mellan skogarna och Oka sträcker sig i ett bälte de tidvis översvämmade ängarna.
I skymningen liknar ängarna havet. Solen sänker sig i gräset som i ett hav, och signalljusen på Okas stränder lyser som fyrar. Och liksom på havet blåser det friska vindar över ängarna, och den höga himlen välver sig som en blekt grönskande skål.
Genom ängarna sträcker sig floden Okas gamla lopp flera kilometer. Den kallas Prorva.
Det är en tyst, djup och orörlig flod med branta stränder. Stränderna är överväxta med tre famnar höga, gamla popplar, hundraåriga pilträd, nyponbuskar, umbellater och björnbär.
Ett parti av floden kallar vi «Fantastiska Prorva», därför att ingen av oss aldrig någonstans har sett sådana väldiga, två manshöjder stora kardborrar, blå tistelskräppor, så hög lungört, vattenskräppa och så jättestora röksvampar som här.
Gräset växer på en del ställen längs Prorva så tätt att man inte kan komma iland med båt - växterna står som en ogenomtränglig elastisk vägg. De stöter undan människan. Gräsen är genomflätade med björnbärsbuskens lömska snaror med hundratals farliga och vassa taggar.
Över Prorva ligger ofta ett lätt dis. Det skiftar färg under dagens lopp. På morgonen är det en ljusblå dimma, på dagen - ett vitaktigt töcken och först på kvällen blir luften över Prorva klar som källvatten. Popplarnas lövverk knappt rör sig, rosenfärgat av solnedgången, och ur Prorvas djup ekar det dova ljudet av gäddornas slag.
På morgnarna, när man inte kan gå ens tio steg i gräset utan att bli genomvåt av daggen, luktar luften vid Prorva fränt av pilbark och friskt av gräs och starr. Luften är mättad, sval och hälsobringande.
Varje höst tillbringar jag flera dygn i tält vid Prorva. För att få en avlägsen föreställning om vad Prorva är, får man lov att beskriva åtminstone en sådan dag vid Prorva. Till Prorva kommer jag med båt. Jag har med mig tält, yxa, lykta, ryggsäck med proviant, infanterigrävspade, en del husgeråd, tobak, tändstickor och fiskedon: tunna och grova spön, långrevar, tafsar, och, det viktigaste, en burk med lövmaskar. Dem plockar jag i de lövhögarna i den gamla trädgården.
Vid Prorva har jag redan vissa favoritplatser, alltid mycket ensliga ställen. Ett av dem är en tvär krök av floden, där den flyter ut i en liten sjö med mycket höga pilbuskbesållade stränder.
Där slår jag upp tältet. Men först hämtar jag hö. Ja, jag erkänner, att jag hämtar hö från från närmsta höstack, men jag tar det mycket försiktigt, så att inte ens den mest erfarne gamle kolchosbondes öga märker att något fattas i höstacken. Höet lägger jag under tältets presenninggolv. När jag sedan ger mig av igen, så bär jag tillbaka höet.
Tältet måste fästas så att tältduken ljuder som en trumma. Sedan måste man gräva runt det, så att vattnet rinner i kanaler på tältsidorna och golvet inte blir blött.
Tältet är rest. Det är varmt och torrt därinne. Lyktan «Fladdermusen» hänger på sin krok. När det blir kväll tänder jag den och till och med läser i tältet, men jag läser vanligtvis inte länge. Vid Prorva är det alltför mycket som kommer emellan: än ropar kornknarren i busken intill, än slår en sextonkilosgädda i vattnet som ett kanonskott, än smäller videkvistarna öronbedövande i elden och sprätter gnistor, än börjar det purpurröda återskenet av solnedgången lysa över snåren och en dyster måne går upp över kvällsmarkens vidder. Och genast tystnar kornknarrarna, och viporna slutar skria i kärret. Månen höjer sig i den spända tystnaden. Den träder fram som härskaren över dessa mörka vatten, hundraåriga pilträd och långa, hemlighetsfulla nätter.
Kupolerna av mörka pilträd välver sig över huvudet. När man ser på dem, börjar man förstå de gamla ordens betydelse. Tydligen kallades sådana «kupoler» förr i tiden för «hägn». I pilträdens hägn ... Och av någon anledning kallas Orions stjärnbild för Hässjan, och ordet «midnatt», som i staden med förlov sagt låter som ett litterärt begrepp, får här sin rätta betydelse. Detta mörker under pilträden, och glansen av septembers stjärnor, den fräna luften och lägerelden långt borta på ängarna, där pojkarna vaktar hästarna, som drivits på bete för natten - allt detta är midnatt. Någonstans långt borta anger nattvakten timman med regelbundna slag i klocktornet i byn. Sedan härskar åter den mörka tystnaden. Bara då och då tutar bogserbåtens sömniga röst till på Oka.
Natten sträcker sig långsamt, som om den inte hade något slut. Man sover djupt och friskt i tältet dessa höstnätter, trots att man vaknar varannan timme och går ut och tittar på himlen för att se om Sirius har gått upp eller om inte gryningens strimma syns i öster.
För varje timme blir natten kallare. Framemot gryningen svider den lätt kylslagna luften i ansiktet, tältduken är täckt av ett tjockt lager frasande rimfrost, som tynger ned den en aning, och gräset grånar av den första morgonfrosten.
Det är dags att stiga upp. I öster utbreder sig redan gryningens stilla ljus, redan avtecknar pilträdens silhuetter sig mot himlen och redan bleknar stjärnorna. Jag går ner till floden och tvättar mig från båten. Vattnet är ljumt, liksom lite uppvärmt.
Solen går upp. Rimfrosten töar. Sanden vid stranden mörknar av daggen.
Jag kokar starkt te i den sotiga blecktekannan. Det inpyrda sotet liknar emalj. I tekannan simmar eldbrända pillöv.
Hela förmiddagen fiskar jag. Från båten vittjar jag revarna, som jag redan kvällen före lagt tvärs över floden. Först är det tomma krokar. På dem har gärsarna ätit upp hela betet. Men så sträcks linan, skär vattnet, och i djupet syns ett livligt silverblänk. Här kommer en platt braxen, som nappat på kroken. Efter den kommer en fet och motspänstig aborre och sedan en liten gädda med gula vassa ögon. Fisken, som jag dragit upp, känns iskall.
På sådana dagar som dessa, som jag tillbragt vid Prorva, passar Aksakovs ord in:
«På den gröna blommande stranden, över flodens eller sjöns mörka djup, i hägnet av den väldiga svartpoppeln eller den lummiga alen, som susar stilla med sina blad som rör sig i vattnets ljusa spegel, försvinner skenbara passioner, tystnar föregivna stormar, skingras egenkära drömmar och flyr ouppnåeliga drömmar. Naturen inträder i sina eviga rättigheter. Tillsammans med den väldoftande, fria, uppfriskande luften inandas man tankefrid, saktmod och överseende med andra och även med sig själv.»
Många fiskeupplevelser av olika slag hör samman med Prorva. Jag ska berätta om en av dem.
Den stora skara fiskare, som bodde i byn Solotja vid Prorva, var oroad. Till Solotja hade från Moskva kommit en lång gammal man med långa silvertänder. Han fiskade också.
Gubben fiskade med spinnspö: ett engelskt spö med drag - en konstgjord liten fisk av nickel.
Vi föraktade spinnspöt. Vi följde skadeglada efter gubben, när han tålmodigt strövade längs ängssjöarnas stränder och viftade med spinnspöt som en piska och ideligen drog upp det tomma draget ur vattnet.
Men alldeles intill drog skomakarens pojke, Ljonka, upp fisk, inte på engelsk lina, som kostade hundra rubel, utan på vanlig metrev. Gubben suckade och klagade:
- Ödets grymma orättvisa!
Han sa «ni» mycket artigt även till småpojkarna och använde ålderdomliga, redan bortglömda ord, när han talade. Gubben hade ingen tur. Vi hade länge känt till, att alla fiskare indelas i gruvligt otursförföljda och i folk med fisketur. För dem med fisketur nappade fisken till och med på död mask. Dessutom finns det grupperna avundsjuka och listiga fiskare. De listiga tror, att de kan överlista vilken fisk som helst, men jag har aldrig i hela mitt liv sett en sådan fiskare överlista ens en gärs och ännu mindre en mört.
Med den avundsjuke fiskaren ska man inte gå på fiskafänge. Det nappar i alla fall aldrig för honom. Till syvende och sist börjar han, grön av avund, rikta sitt spö mot ditt, plaska med sänket i vattnet och skrämmer all fisken.
Gubben hade alltså otur. På en enda dag hade han blivit av med inte mindre än tio dyra drag i sjunkna trädstammar och blivit alldeles blodig och svullen av myggbett, men han gav sig inte.
En gång tog vi honom med oss till sjön Segden.
Hela natten dåsade han stående vid elden som en häst. Han vågade inte sätta sig på den fuktiga marken. När det dagades, stekte jag omelett och späck. Den sömndruckne gubben ville ta ett steg över elden för att ta fram bröd ur sin väska, snubblade och trampade rakt ner i äggröran.
Han drog åt sig foten, nerkletad med äggula, skakade den i luften och slog till en bringare med mjölk. Bringaren gick i småbitar. Och inför våra ögon sögs den goda kokta mjölken med ett svagt ljud ner i den våta marken.
- Mitt fel! sa gubben och bad bringaren om ursäkt.
Sedan gick han till sjön, satte ner foten i det kalla vattnet och skvalpade länge med den för att tvätta bort äggröran från skon. På två minuter kunde vi inte få fram ett enda ord, men sedan gapskrattade vi i buskarna ända till middag.
Alla vet, att när en fiskare inte har tur, så händer honom förr eller senare en så rejäl olycka att man kommer att prata om den byn runt i tio år minst. Till sist hände en sådan olycka.
Vi gick med gubben till Prorva. Ängarna var ännu inte slagna. Prästkragar stora som hÀndflator slog mot benen på oss.
Gubben gick snubblande i gräset och sa hela tiden:
- Vilken fantastisk doft, kamrater! Vilken vällukt!
På Prorva var det vindstilla. Inte ens pilarnas blad rörde sig och visade den silverfärgade undersidan som de annars ofta brukar även vid svag vind. I det solvarma gräset «brummade» humlorna.
Jag satt på en sönderslagen flotte, rökte och gav akt på flötet. Jag väntade tålmodigt på att flötet skulle darra till och dyka ner i flodens djup. Gubben gick längs sandstranden med spinnspöt. Jag hörde hans suckar och utrop bakom buskarna:
- En sådan gudomlig, hänförande morgon!
Sedan hörde jag snatter, tramp, fnysande och oväsen bakom buskarna, mycket likt råmandet av en ko med förbunden mule. Något tungt plaskade i vattnet, och gubben började skrika med gäll röst:
- Herregud, en sådan skönhet!
Jag hoppade ner från flotten, tog mig med vatten upp till midjan fram till stranden och sprang bort till gubben. Han stod alldeles nere vid vattnet bakom buskarna, och på sanden framför honom andades en gammelgädda tungt. Vid första anblicken såg hon ut att väga minst ett pud (c:a 16 kg, ö.a.).
- Dra henne lite längre från vattnet, skrek jag.
Men gubben väste åt mig och tog med darrande händer fram sin pincené ur fickan. Han satte på sig den, böjde sig över gäddan och började betrakta henne med samma hänförelse som en konnässör njuter av en sällsynt tavla på museum.
Gäddan tog inte sina elakt plirande ögon från gubben.
- Bra lik en krokodil!, sa Ljonka.
Gäddan tittade snett på Ljonka, och han hoppade åt sidan. Det tycktes som om gäddan hest väste: «Vänta du, din dumbom, jag ska bita öronen av dig!»
- Lilla älsklingen min! ropade gubben och lutade sig ännu närmare gäddan.
Då inträffade den olycka som man talar om runt om i byn än i dag.
Gäddan måttade, blinkade med ögonen och slog med stjärten till gubben på kinden, så långt hon räckte. Över det sömniga vattnet genljöd den öronbedövande smällen av örfilen. Pincenén flög i floden. Gäddan tog ett skutt och plaskade tungt ner i vattnet.
- Aha! Det var rätt åt er! Fiska inte, fiska inte, fiska inte, när ni inte kan!
Samma dag tog gubben isär sina spinnspön och reste tillbaka till Moskva. Och ingen störde mera flodernas och tillflödenas tystnad eller ryckte av de kalla vattenliljorna med draget eller lovordade högljutt det som man prisar bäst utan ord.
På ängarna är det gott om sjöar. De har egendomliga och olikartade namn: Tystsjön, Tjuren, Önskesjön, Gropsjön, Diket, Nunnesjön, Muzga, Bäversjön, Bysjön och slutligen Longobardsjön.
På botten av Önskesjön ligger mörka svarta stockarav ek. På Tystsjön råder alltid stiltje. Höga stränder skyddar den från vinden. I Bäversjön fanns det bäver en gång i tiden, men nu jagar aspfiskarna yngel där. Gropsjön är en djup sjö med så knepig fisk att bara en person med mycket starka nerver kan fånga den. Tjuren är en avsides belägen hemlighetsfull sjö, som är många kilometer lång. I den växlar grund med djuphålor, men det är ont om skugga på stränderna, och därför undviker vi den. I Diket finns det märkliga gyllengula sutare. Varje sådan sutare håller på och nappar i en halvtimme. Mot hösten täcks Dikets stränder av purpurfärgade fläckar. Det är inte höstlöv utan mängder av väldigt stora nypon.
På stränderna av Nunnesjön finns det sanddyner översållade av malört och brunskära. På dynerna växer en ört, som kallas revsuga. Det är täta grågröna bollar som liknar en hårt sluten ros. Om man rycker loss en sådan boll ur sanden och lägger den med rötterna uppåt, så börjar den långsamt vända sig som en skalbagge som hamnat på rygg, fäller ut kronbladen på ena sidan, stöder sig på dem och vänder sig med rötterna mot marken igen.
Muzga är ända ner till tjugo meter djup. På Muzgas ständer vilar tranflockarna under höstflyttningen. Bysjön är helt igenväxt av svart kolvass. Där häckar hundratals änder.
Så namn biter sig fast! På ängarna runt Nunnesjön ligger en liten sjö utan namn. Vi kallade den Langobardsjön för att hedra den skäggiga väktaren - «langobarden». Han bodde i en hydda på stranden och vaktade kålgårdarna. Och ett år senare hade namnet till vår förvåning rotat sig, fast kolchosbönderna hade gjort om det efter eget huvud och börjat kalla sjön för Ladusjön.
På ängarna finns det en otrolig mängd olika örter. De oslagna ängarna doftar så starkt att man blir omtöcknad och tung i huvudet, om man inte är van vid den intensiva doften. Kilometervis sträcker sig de höga, täta snåren av prästkragar, cikoria, klöver, vild dill, nejlikor, hästhov, maskrosor, gentiana, groblad, blåklockor, smörblommor och tiotals andra blommande örter. Framemot slåttertiden mognar ängssmultronen där.
På ängarna bor det pratglada gubbar i jordkulor och kojor. Det är antingen kolchosträdgårdsvaktare eller färjkarlar eller korgmakare. Korgmakarna slår upp sina kojor vid videsnåren intill stranden.
Bekantskapen med dessa gubbar börjar vanligen när det åskar eller regnar, då man måste ta skydd i kojorna, tills åskan drar bort på andra sidan Oka eller åt skogarna, och regnbågen visar sig över ängarna.
Bekantskapen sker alltid efter ett en gång för alla fastställt mönster. Först röker vi, sedan följer ett hövligt och klurigt samtal med avsikt att avslöja vad vi är för ena, och därefter några allmänna ord om vädret («det regnar och regnar» eller tvärtom «det blev lite vått i gräset till sist, annars är det bara torka och torka»). Och först härefter kan man prata om vad som helst.
Helst vill gubbarna prata om märkvärdiga saker: om nya Moskvahavet, «vattenflygplan» (svävare) på Oka, om fransk mat («de kokar soppa på grodor och slevar i sig med silverskedar»), grävlingkapplöpningar och om bonden från trakten av Pronsk, som man säger hade gjort så många arbetsdagar på kolchosen att han kunde köpa sig en bil med musik i.
Oftast träffade jag den knarrige gamle korgmakaren. Han bodde i en koja vid Muzga. Han hette Stepan men hade öknamnet «Skägget på stången».
Gubben var mager och hade spinkiga ben som en gammal häst. Han talade otydligt, skägget trasslade sig in i munnen; vinden rufsade om i hans lurviga ansikte.
En gång övernattade jag i Stepans koja. Det hade blivit varm grå skymning, och då och då föll ett obeslutsamt regn. Det susade i buskarna, tystnade men tog sedan fart igen, som om det lekte kurragömma med oss.
- Det här regnet bär sig åt som en riktig barnunge, sa Stepan. En riktig barnunge. Än rör det sig här, än där, och än gömmer det sig helt och hållet och lyssnar på vårt samtal.
Vid elden satt en flicka i tolvårsåldern, klarögd, tyst och förskrämd. Hon talade bara viskande.
- Den där tokan har förirrat sig hit från Zaborje! sa gubben milt. Hon har gått och letat efter en kviga på ängarna ända till skymningen. Då sprang hon till gubbens eld. Vad ska man ta sig till med henne.
Stepan drog fram en gul gurka ur fickan och gav flickan.
- Ät, var inte nödbedd.
Flickan tog gurkan och nickade, men började inte äta.
Gubben satte en gryta på elden och började koka gryn- och potatissoppa.
- Ja, kära vänner, sa gubben och rökte några bloss, ni kan ströva omkring på ängar och bland sjöar som om ni vore anställda för det, men ändå har ni inte en aning om att alla dessa ängar och sjöar och skogar har tillhört ett kloster. Ända från Oka till Pra, väl en hundra verst (1 verst=1,06 km, ö.a.), hela skogen tillhörde klostret. Men nu är det folkets, nu är den där skogen det allmännas.
- Men varför fick dom såna skogar, farbror? frågade flickan.
- Det vete hundan! Tokiga käringar sa att det var för heligheten. De bad för våra synder framför gudamodern. Men vad har vi för synder? Vi har säkert inga synder. Vidskepelse, övertro!
Gubben suckade.
- Jag gick också i kyrkan. Det var synd, muttrade gubben generat. Vad var det för mening med det! Nötte skosulorna i onödan.
Gubben var tyst en stund och smulade svart bröd i soppan.
- Vi hade ett dåligt liv, sa han bedrövat. Varken karlar eller fruntimmer levde lyckligt. Karlarna hade det lite lättare. De kunde ta till vodkan, men fruntimren gick under. Barnen var både törstiga och hungriga. Kvinnan fick gå hela livet och syssla vid ugnen, tills hon fick mask i ögonen. Skratta inte du! Det är sant som jag säger om maskarna. Fruntimren fick mask i ögonen av elden.
- Så förskräckligt! suckade flickungen tyst.
- Var inte rädd, du! sa gubben. Du får inga maskar i ögonen. Nu för tiden har flickorna funnit lyckan. Förr menade folk att lyckan fanns i sydliga vatten, på blåa hav, men det har visat sig att den finns här inne, i skallen. Gubben knackade sig med ett knotigt finger i pannan. ¢a till exempel Manjka Maljavina. Det var en flicka med röst, det. Förr i tiden skulle hon fort ha gråtit sig fördärvad i rösten, men nu kan du se vad som hänt. Varje dag är en fest hos Maljavin - dom spelar dragspel och bakar piroger. Hur så? Jo, mina vänner, varför skulle inte Vasjka Maljavin leva ett glatt liv, när Manjka skickar honom, den gamle fan, två hundra rubel varje månad!
- Var då ifrån? frågade flickan.
- Från Moskva. Hon sjunger på teatern. De som har hört henne säger att hon sjunger gudomligt. Folk rent av storgråter av rörelse. Sådan är kvinnans lott numera. Hon kom hit förra sommaren, Manjka. Man kunde knappt känna igen henne! En smal ung flicka. Hon kom med en present till mig. Hon sjöng i läsesalen på biblioteket. Jag har hört lite av varje, men det säger jag då: det gick mig till hjärtat, men varför kan jag inte förstå. Varifrån har människor fått en sådan förmåga, tänkte jag. Och den har vi gått miste om i tusentals år, vi bönder, i vår dumhet. Nu trampar vi omkring på jorden och lyssnar här och tittar där, och tycker alltid det är för tidigt att dö - men man kan ändå inte välja tidpunkten för döden, min vän.
Gubben lyfte av soppan från elden och gick in i kojan efter skedar.
- Leva ska vi, Jegorytj, sa han inifrån kojan. Men vi föddes lite för tidigt. Det anade vi inte.
Flickan tittade på elden med klara, glänsande ögon och tänkte på något för sig själv.
I kanten av Mesjtjoraskogarna, inte långt från Rjazan, ligger byn Solotja. Solotja är berömd för sitt klimat, sina dyner, floder och tallskogar. I Solotja finns det elektricitet.
Böndernas hästar, som drivits ut på nattbete på ängarna, frustar av skräck och kastar vilda blickar på de vita stjärnorna av elektriska lyktor, som hänger långt borta i skogen.
Jag bodde första året i Solotja hos en snäll gumma, en gammal ungmö och bysömmerska, Marja Michajlovna. Hon kallades urgamlingen. Hon hade levt ensam hela sin tid utan make och barn.
I hennes renskurade leksakslika stuga tickade några väggur och hängde det två mycket gamla tavlor av en okänd italiensk konstnär. Jag gnuggade dem med rå lök och en italiensk morgon, full av sol och vattenspeglingar, fyllde den tysta stugan. Tavlorna hade lämnats till Marja Michajlovnas far av en okänd utländsk konstnär som betalning för logi. Han hade kommit till Solotja för att studera ikonmåleriet där. Han var en underlig och nästan utfattig man. När han reste tog han löfte att man skulle skicka tavlorna till honom i Moskva i utbyte mot pengar. Konstnären sände aldrig några pengar. Han dog oväntat i Moskva.
Bakom stugans vägg hördes om nätterna suset från grannens trädgård. I trädgården stod ett tvåvåningshus omgivet av ett plank. Jag förirrade mig in i det här huset, när jag sökte efter logi. Jag talade med en vacker gråhårig gammal gumma. Hon såg strängt på mig med mörkblå ögon och ville inte hyra ut. Bakom hennes axlar kunde jag se väggar översållade med tavlor.
- Vems hus är det? frågade jag urgamlingen.
- Jo, men visst! Det är akademiledamoten Pozjalostins, den berömde gravörens. Han dog före revolutionen, och gumman är hans dotter. Det är två gamla gummor som bor där. Den ena är alldeles orkeslös och lite puckelryggig.
Jag hade mina tvivel. Gravören Pozjalostin är en av de bästa ryska gravörerna. Hans arbeten är spridda överallt: hos oss, i Frankrike, i England och så - Solotja! Men snart slutade jag tvivla, när jag hörde bönderna diskutera när de grävde upp potatis om konstnären Archipov skulle komma till Solotja i år eller inte.
Pozjalostin hade varit herde. Konstnärerna Archipov och Maljavin och skulptören Golubkina - alla var de från dessa Rjazantrakter. I Solotja var det svårt att hitta en stuga, där man inte hade tavlor. Frågade man vem som målat dem, så blev svaret antingen farfar, far eller bror. Solotjaborna var en gång i tiden berömda ikonmålare.
Pozjalostin nämner man än i dag med aktning. Han lärde Solotjaborna teckna. De gick till honom i hemlighet med sina dukar inslagna i en ren tygtrasa för att få ett utlåtande, beröm eller kritik.
Länge kunde jag inte vänja mig vid tanken att bredvid, på andra sidan väggen i det gamla husets dunkla rum låg det sällsynta böcker om konst och graverade mässingsplattor. Sent en natt gick jag ut till brunnen för att släcka törsten med vatten. På brunnsstockarna låg det rimfrost, ämbaret sved i fingrarna och de isiga stjärnorna hängde över det tysta och mörka landskapet. Bara i Pozjalostins hus lyste ett litet fönster matt. Hans dotter satt och läste till daggryningen. Då och då satte hon npg upp glasögonen i pannan och lyssnade - hon vaktade huset.
Året därpå bosatte jag mig hos Pozjalostins. Jag hyrde den gamla bastun i trädgården av dem. Trädgården var igenväxt, överallt fanns det syrener, förvildade nypon, äppelträd och lönnar täckta av lavar.
På väggarna i det pozjalostinska huset hängde fantastiska gravyrer, porträtt av människor från förra seklet. Jag kunde inte bli kvitt deras blickar. När jag lagade metspön eller skrev, blickade en mängd män och kvinnor i helt knäppta syrtuter, en massa människor från artonhundsjuttiotalet, ner på mig från väggarna med stor uppmärksamhet. Jag såg upp och mötte Turgenevs blick eller general Jermolovs ögon, och av någon anledning kände jag mig generad.
Solotjanejden är begåvningarnas land. Inte långt från Solotja föddes Jesenin.
En gång kom en gumma i traktens typiska dräkt till mig i bastun och hade med sig surgrädde för att sälja.
- Om du behöver mera surgrädde, sa hon mjukt, så kom till mig, jag har. Fråga vid kyrkan, var Tatjana Jesenina bor. Det vet alla.
- Du är väl inte släkt med Sergej Jesenin?
- Diktarn? frågade gumman.
- Ja, diktaren.
- Det är mitt kära syskonbarn, suckade gumman och torkade munnen med schalettsnibben. Han var en bra diktare men rysligt egen. Så om du behöver surgrädde, så kom då till mig, snälla han.
Vid en av skogssjöarna bor Kuzma Zotov. Före revolutionen var Kuzma en ansvarslös fattigbonde. Från fattigdomens dagar hänger vanan att tala halvhögt, omärkligt kvar. Det är liksom bättre att inte tala utan hålla tyst. Men av denna fattigdom, av «kackerlackslivet», blev han fast besluten att vad som än hände, så skulle han göra sina barn till «riktiga människor».
I stugan hos Zotovs har det på senare tid kommit mycket nytt - radio, tidningar och böcker. Från den gamla tiden finns bara en skröplig hundracka, som absolut vägrar att dö.
- Vad man än ger honom, så magrar han i alla fall, säger Kuzma. Så ynklig har han sett ut i hela sitt liv. Dem som är bättre klädda, är han rädd för och gömmer sig under bänken. Han tror att det är herrskap!
Kuzma har tre söner, som är med i Komsomol. Den fjärde sonen, Vasja, är än så länge bara en pojkvasker.
Misja, en av sönerna, är föreståndare för en fiskodlingsanstalt vid Storsjön utanför staden Spas-Klepiki. En sommar kom Misja hem med en gammal fiol utan strängar. Han hade köpt den av en gumma. Fiolen, som var kvar efter godsägarna Sjtjerbatov, låg och skräpade i en kista i gummans stuga. Fiolen var ett italienskt arbete, och Misja hade bestämt sig för att åka till Moskva till vintern, när det var mindre att göra på arbetet, och visa den för folk som förstod sig på fioler. Spela fiol kunde han inte.
- Om det visar sig att den är värdefull, sa han till mig, så ska jag skänka den till någon av våra bästa violinister.
Den andre sonen, Vanja, är biologilärare i en stor by i skogen, över tio mil från sjön, där han är född. På ferierna hjälper han sin mor med hushållet, och på fritiden strövar han omkring i skogen eller i sjön ända upp till midjan i vattnet och letar sällsynta vattenväxter. Dem har han lovat visa sina raska och väldigt vetgiriga elever.
Vanja är en tillbakadragen person. Av sin far har han ärvt godmodighet, människointresse och lust för vänskapliga samtal.
Vasja går forftarande i skolan. Vid sjön finns det ingen skola, för där är det bara fyra stugor allt som allt, och Vasja måste springa över sju kilometer genom skogen till skolan. Vasja känner sin trakt utan och innan. Han känner varje stig, varje grävlinggryt och fjäderdräkten på varenda fågel. Hans grå plirande ögon är ovanligt skarpsynta.
För två år sedan kom en konstnär från Moskva till sjön. Han tog Vasja som hjälpreda. Vasja skjutsade konstnären i en ekstock till andra sidan sjön, bytte vatten till färgerna åt honom (konstnären målade med franska akvarellfärger av märket Lefranc) och räckte fram blytuber ur en låda.
En gång på stranden överraskades konstnären och Vasja av ett åskväder. Jag kommer ihåg det. Det var inte ett vanligt åskväder utan en häftig, förrädisk orkan. Dammet virvlade omkring på marken, rött i skenet av blixtarna. Skogarna dånade som om världshaven brutit igenom fördämningarna och skulle dränka Mesjtjora. Åskdundret fick marken att skaka.
Konstnären och Vasja tog sig hem med nöd och näppe. I stugan upptäckte konstnären att han förlorat plåtlådan med akvarellfärger. Färgerna var borta, de fina Lefrancfärgerna! Konstnären letade efter dem i några dagar men hittade dem inte och åkte kort därpå till Moskva.
Två månader senare fick konstnären i Moskva ett brev, skrivet med stora knaggliga bokstäver.
«God dag, skrev Vasja. Skriv vad jag ska göra med era färger och hur jag ska skicka dem till er. När ni hade åkt, letade jag efter dem i två veckor, jag letade jämt och ständigt, tills jag fann dem, men jag blev väldigt förkyld, för det hade redan börjat regna, och jag har inte kunnat skriva till er förut. Det var nära att jag dog, men nu går jag uppe, fast jag är väldigt klen. Så var inte arg. Pappa sa att jag har haft lunginflammation. Skicka mig, om ni så kan, en bok om alla slags träd och färgpennor - jag vill gärna rita. Här har snön redan kommit, men töat bort, och i skogen under en liten gran ser man att det sitter en hare! Jag förblir er Vasja Zotov.
Det lilla huset, där jag bor i Mesjtjora, förtjänar en beskrivning. Det är en gammal bastu, en timmerstuga med gråa brädväggar. Huset står i en tättbevuxen trädgård och är av någon anledning avgränsat från trädgården med ett högt pålstaket. Detta pålstaket är fälla för byns katter, som tycker om fisk. Varje gång jag kommer hem från fisket, belägras huset av katter i alla kulörer - rödbruna, svarta, grå och vita med gulbruna fläckar. De snokar omkring, sitter på staketet, på taken, i de gamla aplarna, jamar åt varandra och väntar på att det ska bli kväll. Alla tittar de oavbrutet på snöret med de uppträdda fiskarna. Det hänger i grenen på en gammal apel så att det ska vara nästan omöjligt att nå det.
På kvällen kryper katterna försiktigt genom pålstaketet och samlas under snöret med fisk. De ställer sig på baktassarna och gör häftiga och viga rörelser med framtassarna för att få fatt i snöret med fisk. På håll ser det ut som om katterna spelar volleyboll. Sedan hoppar någon framfusig katt upp och grabbar med ett fast grepp tag i snöret med fisken, gungar och försöker rycka loss en fisk. De andra katterna slår i förtrytelsen varandra på nosen. Det hela slutar med att jag går ut ur bastun med en lykta. Katterna blir överraskade och kastar sig mot pålstaketet men hinner inte krypa över det utan tränger sig mellan pålarna och fastnar. Då lägger de öronen bakåt, sluter ögonen och börjar förtvivlat skrika och be om förskoning.
På hösten är hela huset bestrött med löv, och i de två små rummen blir det ljust som i den lövfällande trädgården.
Spisarna knastrar, det luktar av äpplen och renskurade golv. Mesarna sitter på grenarna, trillar glaskulor i halsen, ger ifrån sig höga läten, tjattrar och tittar mot fönsterblecket, där det ligger en bit mörkt bröd.
Jag övernattar sällan i huset. De flesta nätter tillbringar jag vid sjöarna, och när jag vistas hemma, så övernattar jag i den gamla bersån långt inne i trädgården. Den är överväxt av vildvin. På morgnarna slår solen in i den genom det purpurfärgade, lilafärgade, gröna och citrongula lövverket, och jag får alltid en förnimmelse att jag vaknat inuti en brinnande julgran. Sparvarna tittar förvånat in i bersån. De är dödligt intresserade av klockan. Den tickar på det runda bordet som är nedgrävt i marken. Sparvarna tar sig närmare det, lyssnar på tickandet än med det ena än det andra örat och hackar sedan hårt på klockans urtavla.
Särskilt behagligt är det i bersån under tysta höstnätter, när det lugna rakt fallande regnet susar halvhögt.
Veken på ljuset fladdrar mycket svagt i den svala luften. De kantiga skuggorna från vildvinsbladen vilar på taket av bersån. Nattfjärilen, som liknar en klump råsiden, sätter sig på den uppslagna boken och lämnar kvar ett mycket tunt glänsande stoft på sidan.
Det luktar regn - en mjuk och på samma gång skarp lukt av fuktighet från de råfuktiga trädgårdsgångarna.
I gryningen vaknar jag. Dimman prasslar i trädgården. I dimman faller löven. Jag drar upp ett ämbar vatten ur brunnen. Ur ämbaret hoppar en groda. Jag häller källvattnet över mig och lyss till herdens horn - det låter än så länge avlägset, vid själva inhägnaden till byn.
Jag går in i den tomma bastun och kokar te. På ugnen stämmer syrsan upp sin sång. Den sjunger mycket högt och bryr sig inte om vare sig mina steg eller klirret av kopparna.
Det ljusnar. Jag tar årorna och går mot floden. Bandhunden Divnyj sover vid grinden. Han slår med svansen mot marken men lyfter inte på huvudet. Divnyj har för länge sedan vant sig vid att jag går ut i daggryningen. Han bara gäspar efter mig och suckar högljutt.
Jag försvinner in i dimman. Östern färgas rosenröd. Nu känns inte längre röklukten från skorstenarna i byn. Bara det tysta vattnet, busksnåren och de uråldriga pilträden är kvar.
Framför mig ligger en septemberdag, som jag har helt för mig själv. Framför mig finns ensamheten i denna väldiga värld av lövlukt, gräs, höstligt vissnande, stilla vatten, moln och låg himmel. Och denna ensamhet förnimmer jag alltid som lycka.
Man kan skriva mycket mer om Mesjtjoratrakten. Man kan skriva att denna trakt är mycket rik på skogar och torv, hö och potatis, mjölk och bär. Men jag skriver med avsikt inte om detta. Ska vi verkligen älska vårt land bara för att det är rikt, för att det ger dignande skördar och för att dess naturtillgångar kan utnyttjas för vårt välstånd!
Vi älskar de välbekanta platserna inte bara för detta. Vi älskar dem för att de har en särskild skönhet för oss, även om de inte är rika. Jag älskar Mesjtjoratrakten för att den är mycket vacker, fastän man inte upptäcker dess tjusning med en gång, utan mycket långsamt, steg för steg.
Vid första anblicken är detta en tyst och mycket anspråkslös trakt under en lugn himmel. Men ju mer man lär känna den, desto mer börjar man älska denna vardagliga trakt, ja, så att det nästan värker i hjärtat. Och om man man blir tvungen att försvara sitt land, så kommer jag att känna någonstans i djupet av mitt hjärta, att jag försvarar även detta stycke land, som lärt mig se och förstå det vackraste i världen, hur oansenligt det än må förefalla, denna tankfulla skogstrakt, som jag alltid skall minnas, liksom man aldrig glömmer den första kärleken.