Ett försök till beskrivning av karlskogamål

Av Lennart Magnusson
ur: Karlskoga Bergslag förr och nu/1976

Uppsatsen bygger på en bandinspelning med diakonissan Gudrun Gustavsson. Hon är född 1916 i Stensviken, Bjurtjärns socken, men kom till Karlskoga i 4-årsåldern och växte upp i Nolsockna. Föräldrarna var båda födda i Karlskoga. Modern var från Äspedalen och fadern kom från Lanhöjden. Gudrun Gustavsson har varit bosatt i Karlskoga större delen av sitt liv med undantag av en period i 30-årsåldern, då hon vistades i Stockholm i sex års tid.

- Dä räcker, sa Tyr.
- Dä sôrvit, sa Pulsen.
- Dä bra sômm dä ä. Dä ä både jusst å varnt, sa hann sômm hadde ell i håre.
Sådana äro de, sa Krabben.

Ja Tyr, dä va en gammel knekt här, å hann kunne ju inte ji säj te å säjje, att dä tyr, änn hann sa att dä räcker. Å senn så Pulsen. Hann kunne ju inte säjje att dä va pulsit när dä snöga, änn hann sa att dä va sôrvit. Å senn så Krabben - dänn kann jå inte riktit säjje, männ ja nästan tror att dä kåmmer ann på dä, när Hjelmkvist skulle ta enn, när ann va full å klev i dä där hôle i Ekmansdarn å stog ut i vattpörn å Hjelmkvist hann jeck runt ikring hôle å sôla, att hann skull kåmme ôpp. Å då så sa dänne gubben, att di store bufflera di går i floden di, männ krabbera di går på lann. Ja ifrågasätter ômm dä va då hann feck heta Krabben.

Nääj, ja tjänner dômm inte, männ ja har hört talas ômm dômm för di hör te gamle Karlskoga före min ti. Ja dä måste ha vôre i början på nittanhunnra, för mi mor va född åttifämm, sô att dä vaju då imällan åttifämm å nittanhunnra sômm dä va väscht mä di här gamle orginala såmm jeck här. Frejla å Kutkäschti å Tångjohanna å Lufferlovisa å ja vet nu int allt va di heta. Suntalej va dä ju enn gubbe.

Ja, du vet att Kutkäschti, dänn tala di ju umm va hemst le ho va. Å dä vet ja, ho kåmm te mi mammas hemm, å rätt sômm tjärringa satt, så ble ho töschti, å då jeck ho framm te vattônna å skulle ta vattn mä skopa, männ då hadde ja e moster sômm hadde fälle basillskräck skulle ja tro. Ho tjytta ôpp å sa, att här har ni te drecka ur - en mugg i ställe. Då tog ho lätta på lôke på tônna, å så rev ho säjj i huvve, å där fattas dä inte löss, änn dä rasa stora höger. Å då va däju int nô anna änn te å bäre ut tônna.

Å senn så finns dä ju näli kåmm å tigga när di hôllas å slakta på höstn å di kåmm å vella ha sôggel. Å mor bruka berätta hur mormor stog å stycka ôpp - sae te hur dä skull se ut - å morfar hann stycka, för di skulle ha varsin litn bete mä se hemmôt.

Å senn va dä ju enn gubbe sômm di kalla för Halvanneschkalsa, sômm bodde bôrt ätte Lôen. Å dänn där hann hadde fälle rätt många barn. Hur många kann ja inte säjje. Å då i alle fall sô va dä enn kalv sômm hadde blitt dö i Lônkuel när mi mammas hemm. Å då kômm hann på môran å fråga ômm di hadde nô ôt n. Ja, i da har vi int nô, för att kalven han dödde, så dä ble int nô. - Kann int ja få ta dänn då, sa hann. Jo, dä feck hann ju. Hann to dänn där stelfrösne kalven å la över aksla å stäppa iväg hemmôt. Å dä feck ongera äta senn, å di levvde ju.

Å senn så tyckte hann ju umm brännvinn, så hann ble full iblann. Å då så hadde hann vôre iväg å sôpe, å senn så bar dä säjj inte bättre änn hann tappa dänn där kaggen, å dänn rulla uttför backen å tappen jeck ur. Då låg han ôpp i äen å sa ôt dänn där kuttingen att nu: - Ja hörer dinn röst kluckande, männ selu ja kann inte hjälp dä, sa hann. Å senn minns ja inte nôe spesiällt, männ gammle uttryck har ja, för att dä härma mi mamma ätter mormor att ho sa, att dänn sômm int ä rädd ômm smôla, dänn kômmer allri te bôla.

Å senn så sa ho, att när di va ilskne å lee ongera - då sa ho, att Gud sträcker träe enna dä väkser i schya.
Å senn så va dä ett uttryck, att: - Vänta flôge, dä blir fälle vinter.
Å senn så sa ho, att umm en tjöper allt enn sir, så fôr enn sälje allt en har. Så dä tyckt ho int nô ômm när di hannla övver hövan.

Å senn så finns dä ju masser mä gammle uttryck. - Fort å väl va brör, männ di följas inte ôt.
Å senn va dä ett uttryck, sômm mor bruka säjje, sômm ja inte förstår rektit. Ho sa att: - Skamm drar te dômm på slipa, männ senn tar hann slipa när ann drar ifrå dômm. Dä fattar ja inte va dä va meninga.
Å sô att enn inte skulle schunge. När vi va små då sa mor att: - Schung inte på fastn mage, för ni kômmer i hökröva enna kväel. Dä masser mä tåcker där gammle ol. Dä va fälle dä att enn ble sur å grini, ômm enn schöng enna enn a fått nô i sä.
- Tåcken härre, tåcken dräng.
- Skamm ôt dänn sômm gir sä.
- Vaen ä värre änn skaen.

Vad är då utmärkande för det språk som Gudrun Gustavsson talar? Vad språkljuden beträffar, kan man konstatera att den s k västgötaskorrningen, dvs uttal med frikativt r-ljud bildat bak i munnen, används när r-ljudet kommer först i ord, i sammansättningsfog eller som lång konsonant - rasa; berätte, hökröva; härre - medan det rullande, främre r-Ijudet förekommer i andra ställningar. Västgöta-r-et anses vara en relativt ny företeelse i dessa trakter. Richard Broberg uppger i sin bok Språk- och kulturgränser i Värmland, att detta r-ljud kommit in i Värmland på 1870-talet och nu stannat upp i norr vid en linje Östmark-Norra Ny och i väster Grums-Fryksdalshöjden-Bogen.

Ett annat götamålsdrag representerar ord, där kort i övergått till e, t ex enna (innan), feck, jeck, drecka, te (till), vella (ville), m fl. Uttalet rektit förekommer hos Gudrun Gustavsson men också uttalsvarianten riktit. Hon säger också finna, blitt, vinter, nittanhunnra, och här ser vi tydligt inflytandet från sveamålen, där övergången kort i till e inte är vanlig. Den med detta fenomen, parallella övergången av kort y till ö i götamålen saknas helt i Gudrun Gustavssons tal. Det vore för övrigt märkligt om Karlskogas position som infart till Värmland inte skulle ha medfört att även språkdrag österifrån gör sig gällande, men detta inflytande anser Broberg dock vara av senare datum.

Ett språkdrag som Karlskoga har gemensamt med stora delar av Värmland är övergången av ändelsen -a till -e: tale, berätte, säjje, osv och likaså -ar, -or till -er: krabber, buffler, höger. Enligt Broberg går nordgränsen för detta ungefär vid linjen Bogen - Fryksdalshöjden - Fryksdals härads sydgräns - Filipstad.

R-förbindelser smälter samman till ett ljud, t ex förbindelsen rd i ol (ord), böla (bördan), näli (när di), selu (ser du, men kan också uttalas som ett supradentalt d. Förbindelsen rs kan uttalas som spetsigt sje-ljud, men mera typiskt är ett uttal med bakre sje-ljud, som många gånger i äkta karlskogingars tal närmar sig tyskans ach-laut och här har betecknats sch i t ex schunge, halvanneschkalsa eller det bekanta talesättet Stôscht å väscht i hele Bofôsch (Störst och värst i hela Bofors). Detta sje-ljud har enligt Broberg ungefär samma utbredning som västgöta-r-et. Rt blir supradentalt t (tjockt t). Ovanstående gäller även ord som gärna läses ihop, ex hör te, när dä, har ni, o d. Det tjocka l-et har fått samma uttal som förbindelsen rn i t ex vattenpörn och Ekmansdarn, dvs ett supradentalt n-ljud (tjockt n). Samma uttal förekommer för rm i ordet varnt (varmt).

Det tjocka l-ljudet – vilket av trycktekniska skäl inte kunnat markeras – förekommer i karlskogamålet i större utsträckning än vad som framgår av Brobergs framställning, enligt vilken tjockt l inte skulle förekomma här i ord som sele och gammel, men så uttalar Gudrun Gustavsson, och hon uppger att även föräldrarna hade detta uttal. Broberg anser att ett sådant uttal beror på inflytande av äldre datum från västgötska.

Gammalt kort u och o har i uttalet sammanfallit till mörkt ö-ljud, som närmar sig å och betecknas ô. Exempel: tönna (tunnan), sômm (som), kômm (kom), ôpp (upp), ômm (om) ibland uttalat umm, hemôt (hemåt) och även i sô (så), smôle (smule), lôke (locket), flôge (fluga), nô (något), ôt (åt), hôle (hålet). Broberg har funnit att gränsen i väster för detta språkdrag går vid Grums - V. Ämtervik - Sunnemo - skogsområdet väster om Rämmen. Väster om denna linje upprätthåller man en viss skillnad i uttalet mellan gammalt kort u och o. I de sju senare exemplen uppträder en för götamålen typisk förlängning av den ursprungligen korta vokalen.

Ett för de västliga götamålen typiskt drag finns det också exempel på i Gudrun Gustavssons uttal, nämligen förkortningen av en vokal före två eller flera konsonanter: jusst (ljust), levvde (levde), uttför (utför). Beträffande kort u framför gg, ck, ng och nk råder vacklan i Karlskogaområdet. Det uttalas som o av Gudrun Gustavsson i t ex ongera, men som u i schunge, kluckande. Uttalet med o är ett götamålsdag som inte har fått fäste i Karlskoga bergslag.

Vad slutligen a-ljudet beträffar uttalas det öppet och ljust i t ex backe i motsats till västgötskan och värmlandsdialekterna utefter Vänern, där uttalet med mörkt, slutet a förekommer även när denna vokal är kort. Några exempel på kort a med mörkt, slutet uttal i uppteckningen ovan är: hade och första a- et i aksla (axeln) och slakta (slaktade).

Beträffande ordböjningen kan man konstatera att t-ljudet bortfaller i slutet av ord i likhet med förhållandet i sveamålen: hôle (hålet), lôke (locket), håre (håret), i ställe, osv och i ord som vôre (varit), sôpe (supit). I de sistnämnda fallen har inte bara t fallit bort, utan i har också övergått till e. T faller också bort i ord som kasta (kastat), tala (talat) i likhet med Västvärmland, som Broberg visar, medan ett mellanområde här har supinumformerna kaste och tale.

I den bestämda flertalsformen av maskulina och feminina substantiv uppträder ändelsen -era i likhet med fallet i såväl götamålen som dialekterna i södra och sydöstra Värmland: ongera (ungarna), krabbera, bufflera (krabborna, bufflarna), o d.

Ändelsen -en (-n) i bestämd form av substantivet blir i likhet med götamål och mellansvenska dialekter (men i motsats till riksspråket och uppsvenska mål) -a: meninga (meningen, tônna (tunnan), aksla (akseln), skopa (skopan), tjärringa (käringen), orginala (originalen). Konsonanten n är ibland i karlskogamålet stavelsebärande och motsvarar riksspråkets uttal en, ex. litn, vattn, höstn. Däremot: môran (morgonen).

Ett typiskt språkdrag är uttalet kväel (kvällen), kuel (kullen), buel (bullen, etc, samt vaen (vanan), skaen (skadan), äen (änden) även om dessa former troligen inte är begränsade till enbart Karlskoga. ho (hon), mi (min), sä (sej, sig) och objektsformen n, enn, och ann (= han, riksspråkets honom).

Rikstalspråkets och sveamålens dåmm (i skrift de resp. dem) blir i Karlskoga liksom på de flesta håll i det sydsvenska och götiska området i subjektsställning di. Som objekt uttalas ordet dômm i Karlskogamålet. Samhörighet med det götiska och sydsvenska området visar karlskogaspråket också i användningen av formen dänne, ex. dänne gubben, där mellansvenska och uppsvenska dialekter använder formerna den här eller den där.

Jag har tidigare i annat sammanhang givit exempel på en del verbformer, där ändelsen försvagats eller bortfallit. Så är fallet även i imperfekt av svaga verb, som här tappar ändelsen -de: tala (talade), tjytta (/motsvarande formen/hoppade), bruka (brukade), hannla (handlade), tappa (tappade), snöga (snöade), osv. Denna böjningstyp förekommer också i tigga (tiggde), vella (ville), och heta (hette). Genuint karlskogingst förefaller uttrycket blett dö för dog, men sidoformen dödde finns också - alltså en svagböjd variant av riksspråkets starka verb dö. Ett fall av presens particip med stavelsebärande n ger Gudrun Gustavsson prov på i ordet fastn (fastande).

En i förhållande till riksspråket förkortad sammansättningstyp representerar orden vattônna och vattpörn (vattentunnan, vattenpölen). Bortfall av ljud förekommer också mer eller mindre genomgående i ord som: int (inte), jälp (hjälpa), skull (skulle), nô (något).

Bland dialektuttrycken märker man i den här uppteckningen änn (konj. = utan), när (hos, vid), sôrvit (slaskigt före med blötsnö), pulsit (ovägat med torrsnö), formen snöga (snöade) fast former med -g i detta ord förekommer även i andra närliggande dialekter, uttrycket dä tyr (det räcker), det götamålspräglade uttalet i ordet sôggel (sovel), formen tjytta ôpp (hoppade upp), men detta verb är inte begränsat till enbart Karlskoga. Det har dokumenterats åtminstone även i Färnebo härad (Kallstenius: Värmländska bärgslagsmålets ljudlära). Formerna tåcken och tåcker(sådan, sådana) är likaså uttryck som förekommer i tlera andra dialekter liksom ordet fälle (adv. = vä1), vilket inte heller är begränsat till karlskogamålet.

Jag vill sluta den här genomgången med att citera Richard Broberg, s 103 -104: "Bergslagsmålen / - - - / kan / - - - / uppdelas i sydliga och nordliga mål / - - - / efter häradsgränsen mellan Karlskoga och Färnebo härad / -- - /. Det utmärkande för dessa mål är framför allt, att de västliga och nordliga språksamband, som råder inom huvuddelen av landskapet, här har reducerats mycket kraftigt. De avlöses i stället av en ganska framträdande påverkan från Mälardalens folkmål, som i en mängd fall också sträckt sig vidare in i det sydvärmländska dialektområdet. Beträffande de götiska inflytelserna råder det förhållandet, att äldre samband något försvagats till förmån för östliga strömningar, samtidigt som en he1 del västgötska språkdrag inkommit från det östra Vänerområdet under ganska sen tid. På grund av denna splittring torde man riktigast kunna karakterisera bergslagsområdets dialekter som övergångsmål till mellansvenska och uppsvenska mål i rikets centrum."

Det kan också vara intressant att återge Brobergs slutsats om de gränser som skiljer språket i kristinehamnstrakten från karlskogamålet. Han konstaterar att den administrativa indelningen i allmänhet har varit av mindre betydelse för språkskillnader än rena naturgränser. "Sådana på en gång administrativa och språkliga gränser utgör / - - - / den förr ganska hindersamma Varnumsskogen mellan Karlskoga och bygderna i Ölme och Visnum / - - - /" (s 102).

Denna framställning gör inte anspråk på att vara fullständig eller slutgiltig. Utskriften är också grov och ger inte möjlighet att beteckna accent. Hänsyn har inte heller kunnat tas till intonation. Den som är intresserad av detaljer hänvisas till bandinspelningarna eller utskriften av texten med landsmålsalfabetet, som återger varje ljud mer exakt än vad som är möjligt med våra vanliga bokstäver. Vi får hoppas att det insamlingsarbete som pågår ska ge material till både en grundligare beskrivning av språket i Karlskoga och en mer omfattande ordlista över dialektord i karlskogamålet.

(Annat liknande: se Värendsbygder 1973 och 1975.)